A unique conference around transgender military service

In late October 2014 I had the opportunity to go to the United States to participate in a conference called “Perspectives on International Transgender Military Service”. The Swedish Armed Forces were officially invited by the Palm Center to participate and a decision was made on by Director General and Deputy Head of Personell to send me and Helena Hoffman from our HR Centre to the conference. The decision of our participation came swiftly and to me it says something about the changed culture on the command level in the Swedish Armed Forces and their understanding of the importance of LGBT issues. In the center of the organizers were Mr Aaron Belkin who also was a key player in the work around abolishing the Don’t Ask Don’t Tell-act which made it possible for homosexuals and bisexuals to serve openly in the United States Armed Forces. This conference was part of a longer set of activities to provide academic insights into why it is time to abolish the ban on military service for transgender persons as well. Even during the preparations I was struck by the passion and professionalism in the way he and his team worked with the conference.

Previous US studies
One of the efforts provide academic insights are these studies published ahead of the conference:

Even the release of these studies gained a lot of press coverage like this article in the Washington Post: http://www.washingtonpost.com/news/checkpoint/wp/2014/08/25/the-pentagon-can-easily-drop-its-ban-on-transgender-troops-study-finds/

Present at the conference were participants from Sweden, Canada, New Zealand, Australia and the UK, some of the 18 countries that currently allow open transgender military service. In addition to that there were many former services members from the United States who had lost their jobs just because of them being transgender.

The conference was organized around different panels where some where focused on the policy makers from the respective countries and some were focused on sharing the concrete evidences from transgender military services members both from the United States and the invited countries. The schedule looked like this.

9:15 am

Lessons Learned & Best Practices (HR & Policy Officers)

10:45 am


11:00 am

Foreign Military Experiences: Transgender Troops Tell Their Stories

12:30 pm

Working Lunch on Military Diversity (Research etc)

1:30 pm


1:45 pm

Deployment in Austere Conditions: Stories from Combat Zones

3:15 pm


3:30 pm

Next Steps for America: Applying Allied Lessons in the US Military

I was part of the second panel together with Lucy from New Zealand, Donna from Australia and Natalie from Canada. My colleague Helena was on the first panel. To read more about each participants see their individual bios at the ACLU page: https://www.aclu.org/perspectives-transgender-military-service-around-globe

An emotional day
That Monday in Washington D.C. turned out to be a very intense but also emotional day. I realized that was probably the first time that I had been around that many transgender military service members ever. My previous experiences in LGBT Military issues actually involved mostly gay men and the occasional lesbian woman. I have often been the only transsexual present and to some degree put into an ambassador’s role where I could be the representative and “expert” on transgender issues. I have always tried to not be limited to my own personal experiences but rather tried to show the spectrum of approaches transgender people can have on their job and life in general.

In this case however it was a unique experience to be part of a fairly large group of people which all had transgender experiences in the military. I think that also meant that it became way more personal for me. Partly because my approach no longer would be just accepted but rather challenged (although politely) and partly because there suddenly were people around me who had chosen different ways of handling their transition process, their job and their way of life. That of course triggers questions about my own choices in life. We were not only from different countries with different cultures but also from different armed forces around the world. Each with a slight variation of core values and best practices but also their own set of military rules and regulations. That means that we all had different context and circumstances in which we have dealt with us being transgendered.

Hearing about hardships others have gone through is never easy and it sure affects me on a deep emotional level. Maybe the most obvious example was all the people from the US who shared the experience of being force out of their job in the Armed Forces just because they were transgendered. Imagine just having found out who you really are and in the midst of that relief and joy you realize that you are fired from your job just because of that. Especially in the United States where a lot of the benefits around health care, dental care and housing are connected to your employment. That is lost in addition to the salary and job. These men and women also seemed very brave and full of resolve since many of them today are activists trying to change that antiquated policy – something that can be done solely by President Obama himself.

Important information sharing
Just as when we gathered for the NATO LGBT Working Group this summer in Stockholm I was again reminded of the importance that we meet in person and share not only personal experiences but also discuss best practices and policy options in real life. There is still such a shortage on information that being able to get updated on that is a goal in itself. This was of course unique because it focused soley on the T letter in LGBT which is even more important since transgender issues are even less covered than gay (men) issues. I was again amazed of how much work is actually going on around transgender military service around the world. Policy documents are being written, studies are being done and support organizations are being formed. The United Kingdom is once again impressive in the professional way they approach transgender issues. They seem to have a more direct logical approach between decision being made and what is actually needed in terms of policy changes and resource in order to make it happen. The way they have formed formal support networks within the ranks and their LGBT mentor system is very impressive. In Sweden we tend to be vary of large comprehensive measures as and rather take “one step at a time” with little or small resources being committed. Instead it is supposed to be handled by people doing more general equality or gender-related work.

It is quite hard
Being transgendered is hard, that was obvious after the conference. We mixed hearing rather disturbing stories of bullying and bad mental health together with more positive ones indicating that it is very possible to serve in the military with a transsexual background. Still most of us seem to face very real and hard challenges both at work and in society in general. Even though we need to discuss bullying in the military culture we also desperately need some good role models to point to the future with. It seems like the main challenge is changing the culture so these organisations develops a climate where both transgendered people and women can serve with equal opportunity in a safe workplace environment. When you are fighting real enemies with guns you don’t want to be challenged by your colleagues.

A tale from the “paradise”
Telling my story sometimes felt like a tale from the paradise which I guess it is compared to a lot of other experiences. However, it is just me and my very unique personal journey through the armed forces which has work better than all expectations. I feel safe at work in the Swedish Armed Forces HQ and I feel respected for what I do. Nothing to take for granted if you have a transsexual background unfortunately. However, from a personal perspective it is not really a tale from paradise but that is not something that is discussed more than briefly during events like this. In the end finding love and someone to share your life with is just as important as being respected at work. I got the sense that many of us with a transsexual background struggle really hard with dating and relationships. It is a fairly cruel world in that respect.

Five of us women which all belonged to the Air Force decided to take this unique group photo as seen below:

Women with transgender background from five different air forces around the world.
Women with transgender background from five different air forces our the world.

So the day was emotional but also filled with lots of interesting seminars where all of us shared experience from each nation. A lot of new facts and reflections was presented to us in away that I think never had been done before. I really felt each minute was worth focusing on and my head was filled of thoughts from each one and half hour sessions. The third component was the media which was present in the room. Journalists from big media organisations like AP, Huffington Post and ABC was there covering the event. So it wasn’t just us discussing amongst lgbT people but also something for the general public. Something the world would see. I was asked several times by the organizer to do interviews which become a stark contrast to the emotional experiences of listening to my colleagues all over the world. Instead I needed to snap into “interview mode” and be able to be that ambassador myself for a few minutes. One of whose was an interviewed with WJLA – ABC which you can see here in both video and audio: http://bcove.me/mvu2egk2

The media coverage from this conference was nothing short of impressive. A lot of the major media outlets around the world wrote a piece of this event. Well, in Sweden it was not noticed at all. Here are some examples:

The Daily Mail


The Guardian

Huffington Post

Pink News UK

Me and Helena outside the ACLU Office. Photograph by Lucy Jordan, New Zeeland Air Force

Borde arbetet framöver nu handla om kärlek till alla – även transpersoner?

Jag engagerade mig som aktivist för transpersoners rättigheter i anslutning till min egen komma-ut-process. Det här var sent 1990-tal och HBT-begreppet fanns inte riktigt än. Jag tror att det av naturliga skäl blev fokus på att överhuvudtaget berätta vilka vi transpersoner var och såklart samtidigt komma fram till vem jag var. En transsexuell kvinna som råkade vara lesbisk – nästan som en eftertanke liksom. Nya begrepp formades och vi samlade erfarenheter som vi försökte packa ihop något som gick att presentera som förslag till politiska, juridiska och administrativa förändringar i samhället. Förändringar som faktiskt mest handlade om att “få vara”, bli respekterad och förhoppningsvis accepterad. En kamp som dels handlade om transpersoners (dvs. könsidentitetens) plats i det så som då var homorörelsen i praktiken och dels en kamp för att transpersoners rättigheter överhuvudtaget skulle betraktas som seriösa frågor (vilket det oftast inte gjorde – endast några fåtal politiker var då villiga att ta upp dem). Det blev viktigt att skilja på sexuell läggning och könsidentitet och könsuttryck och att i tal och uttalanden få med något annat än att “rätten att älska vem man vill oavsett kön”. För mig så blev nog både min egen process och den politiska rörelse som jag var en del av ganska avsexualiserad. Fokuset låg på mer grundläggande rättigheter i samhället som i princip gjorde det svårt att överhuvudtaget vara transperson utan att hela tiden slåss mot samhällets administrativa och juridiska rutiner.

När jag läste Aleksa Lundbergs upprop (länk till inlägget på Facebook) om vikten av att de som har förhållanden, älskat eller varit förälskad i en transperson vågar synas blev jag tagen och såg vår kamp för rättigheter lite mer klarsynt. Kärlek och sex har en sån naturlig roll i HBT-rörelsen i stort och mycket handlar om att stärka homo- och bisexuella så att de också får tillgång till något så centralt i livet som heterosexuella ofta tar för självklart. Jag insåg att jag som aktivist och föreläsare då knappt pratade om det. Själv har jag reflekterat att det sannolikt kommer vara en “issue” och en “process” för den som blir kär i mig att jag är transsexuell. Dels för hennes identitet och dels de fördomar som hon som partner riskerar att utsättas för både i samhället i stort men inte minst av andra homo- och bisexuella cispersoner. Jag inser att vi inte bara behöver transpersoner som kan agera förebild utan också partners till transpersoner som kan vara detsamma. En förebild för möjligheten och rätten till kärlek även för transpersoner.

Jag tror nästan att jag själv förhöll mig till sexualitet/kärlek och könsidentiet ungefär som politiken såg ut då. Det var nästan som det “räckte” med att bli tolererad, respekterad och på sikt accepterad som människa och det ÄR ett stort steg om man går från skam och osynliggörande som jag upplevde situationen på 90-talet. Men det innebär att varken jag eller våra ambitioner om attitydförändringar liksom inte riktigt pratade om kärlek, sex och relationer. Kanske för att renodla “våra” frågor men i mitt fall faktiskt en slags brist på förväntan att det skulle ingå i det vi kämpade för. Kanske på något sätt nöjde mig med att kämpa för att få vara kvinna så där i allmänhet i samhället. Min egen erfarenhet av transitionsprocessen var att jag ändå hade förväntningar om att det skulle gå lite lite lättare på kärleksfronten just för att jag kroppsligt fick bli hel och rätt. Så det fanns där lite privat men inget som kampen egentligen handlade om. Mina föredrag har också en tendens att på direkt fråga om kärleken handlade lite diffust om att jag såklart längtar efter att hitta min prinsessa någon gång men egentligen utan att riktigt tro på det. Det jag upplevt är att vi har kommit en rejäl bit i kampen för de grundläggande rättigheterna för transpersoner i Sverige men att vi kanske inte alls kommit så långt när det gäller den reella attityden kring kärleksrelationer för och med transpersoner. I och med det så kanske också förväntningarna är rätt låga hos gruppen själva, så är det i alla fall för mig. Genom åren har jag inte direkt blivit översvämmad med exempel på fungerande relationer där en är transperson, speciellt de som är 30+. Även om fördomar och okunskap finns i samhället så om man som transperson råkar ut för det finns kampanjer, regelverk och policydokument som gör att man faktiskt inte längre är helt hjälplös. Det gör nog också att en hel del dåliga beteenden mot transpersoner försvinner om inte annat för att man vet att det är inte i enlighet med uppförandekoden på arbetsplatsen.

När det gäller relationer så finns inget av detta skydd utan allt handlar om attityder hos (i mitt fall) flator i allmänhet. Bara för att det fungerar helt fantastiskt för mig att arbeta i Försvarsmakten så säger det verkligen ingenting om hur kvinnor så där i allmänhet ser på relationer till transsexuella kvinnor. Nu när vi bara har några viktiga frågor kvar på det juridiska planet så tänker jag att kampen numera egentligen borde handla om rätten till kärlek. Därmed sluts cirkeln lite grann med HBT-rörelsen som ju borde vara en utmärkt plats att prata sex och relationer inom. Det handlar alltså inte “bara” om könsidentitet längre utan om rätten att älska och älskas på liknande villkor som alla andra. Som artikeln Aleksa länkat till så finns det också en mörk baksida med våld som inte sällan drabbar heterosexuella transkvinnor. Artikeln handlar dessutom om situationen för icke-vita i USA där statistiken är minst sagt hemsk. Det är dock olika grader av uttryck där samhället trots sina framsteg i rättigheter plågas av starka negativa fördomar kring relationer med olika sorters transpersoner. Hur ofta framställs det inte i media som något av det värsta som kan “avslöjas” för en man? Kampen för kärleken sitter långt ner i värderingsgrunden och det är där förebilderna för fina relationer med transpersoner måste fram och vi måste prata om attityden i HBT-samhället. Transfrågorna bör i någon mening ta sig från Pride House-seminarierna och in i flat- och bögfesterna för att vi ska ha lyckats.


Det förrädiska konceptet “att vara klar”

När jag gick in i min könskorrigeringsprocess kände jag att var jag en ovanligt påläst och medveten person. Under flera års tid hade jag utöver min egen personliga utveckling också lobbat, informerat och föreläst om transpersoner i alla möjliga sammanhang. Till och med argumenterat och tillsammans med några andra lyckats få RFSL att ändra sina stadgar till att även jobba för transpersoner. Kontroversiellt då, men idag helt självklart som tur är. Jag tyckte att jag inte bara kunde mycket rent faktamässigt utan också tvingats bearbeta allt för att förstå vad det innebär för mig som person och mig som en del av en grupp. Jag var så himla medveten om att en könskorrigeringsprocess inte skulle lösa alla problem i livet utan att det var viktigt att vara realistisk och allt det där ni vet. Lite svenskt lagom i förväntningarna alltså. 

Men visst, nånstans hade jag i alla fall en förväntning om att jag efter en sådan process skulle kunna känna mig lite tryggare i flatsammanhang och skapa lite bättre förutsättningar att hitta någon som jag kunde uppleva kärleken med. Så blev det inte, utan det känns ironiskt nog nästan svårare att våga ta plats i sammanhang bara för kvinnor och speciellt i HBT-världen. Jag får väl därför inse att jag nog i just den aspekten ändå hade lite för höga förväntningar på det här med att vara “klar”.  Det är dock inte förrän nyligen som jag funderat på hur min omgivning har förhållit sig till konceptet “att vara klar”.

Jag mötte sjukvården första gången sommaren 2004 och i augusti 2008 genomförde jag den sista operationen men det var väl inte förrän framåt årsskiftet som jag kroppsligt kände att jag var läkt. Tiden i den processen är ju fylld av en massa sjukvårdsbesök och konkreta steg som ska tas med tydliga milstolpar som t.ex. när jag fick min diagnos, började hormonterapi, mötet med rättsliga rådet och så slutligen operationerna. När det gäller psykisk sjukdom pratas det ju ofta om att de hanteras annorlunda eftersom de inte är så konkreta som ett benbrott eller blindtarmsoperation. Funderar om könskorrigeringsprocessen faktiskt gör en hel del för att konkretisera situationen inte minst för omgivningen. Dels för att den har tydlig fysisk aspekt och dels kanske för att den innehåller en begriplig tidsplan med något slags tänkt slut då jag ska “vara klar”. Kanske faktiskt mer i betydelsen frisk och fri från problem än vad jag har insett.

Haken är ju att processen som transsexuell ofta börjar långt innan den blir så konkret som den blir i sjukvårdens regi och att processen för mig fortsätter även efter tiden i sjukvården. Men skulle inte livet bli så mycket lättare efter processen då, tänker någon? Jo, det har det såklart blivit men det är för mig på lite olika plan. Innan processen så handlar det mesta om att jobba med sociala och mentala aspekter av min identitet. Det som processen “låser upp” är ju möjligheten att påverka juridiska och kroppsliga aspekter av min könsidentitet. Efter processen så är faktiskt de juridiska aspekterna och de allra flesta av de kroppsliga aspekterna av min könsidentitet “klara” i någon mening. Det innebär ju såklart att vardagen blir mycket mer “normal” i brist på bättre ord.

Rent kroppsligt så får man dock inse att även om jag förändrats en hel del till bättre om jag får säga det själv så går det liksom inte över en natt direkt. Vissa saker förändras mer än andra. Det innebär att hur väl jag passerar som kvinna i samhället också förändras mycket gradvis och beror på en massa saker som jag inte har kontroll över. Den sociala och mentala aspekten av att vara transsexuell finns liksom kvar även efter operationen. Jag kan till och med uppleva att den förstärks i och med att jag med en kvinnlig kropp och rätt personuppgifter helt plötsligt bjuds in till sammanhang som jag tidigare inte var välkommen till. Det innebär en massa nya upplevelser men också nya små och stora trappsteg att ta sig över. Konsekvensen av att inte passera på ett kvinnligt nätverksmöte blir liksom större än i mixade miljöer. Samma sak med omklädningsrum. Dessutom blir det för mig tydligare och tydligare att kvinnor faktiskt är rätt olika män i och med att man ofta socialiserats på olika sätt i olika miljöer. Samtalen är annorlunda, språket är annorlunda och attityden till varandra är annorlunda. För mig blev det tydligare och tydligare med tiden efter processen. Innan var jag så bortskämd med väldigt positiva möten med många kvinnor men det var ju i sammanhang som var mixade och där de tydligt visste om min bakgrund. Jag upplever inte att kvinnor i allmänhet söker sig till varandra på det sätt som män gör. Tvärtom håller man sig gärna två och två och sträcker inte så gärna ut handen till andra kvinnor. Jag upplever att jag verkligen inte alltid har en magkänsla för normen i grupper med bara kvinnor dvs hur man på ett säkert sätt smälter in om det just då är viktigt.

Jag tror mer och mer att jag efter min juridiska och kroppsliga könskorrigeringsprocess håller på att gå igenom en till lika stor social och mental process som handlar hur det är att vara kvinna i samhället, som vän, kollega och kanske på sikt som partner. Den processen syns dock inte på mig och har inga tydliga milstolpar. Jag tror att jag verkar mycket mer “klar”, stark och modig än vad jag egentligen är. För de som följer TED-talks så har ju Bréne Brown talat en hel om hur vi som människor kämpar med att visa sårbarhet inför sig själv och andra. Att våga visa den sårbarheten gör ju också att man vågar sig ut och tar risker vilket kräver mod i någon mening. I någon mening handlar det för mig om att våga “komma ut” i någon mening med de rädslor jag har för att våga det som jag har kvar i livet att utforska. Paradoxalt nog så har jag som varit så himla öppen med min process framför allt innan tiden i sjukvården hamnat i en situation som “klar” behöver komma ut som transsexuell igen. Saker jag “borde” vara helt bekväm med eller ha koll på för att jag (nu) ÄR kvinna men som jag är nybörjare på. Att inte kunna vara “öppen med det” är minst lika plågsamt som det kändes att vara kvar i garderoben där för 20 år sedan. Jag är ju “klar” och ska inte behöva känna så typ. Då som nu behövs verkligen en vänlig röst och en hjälpande hand för att klara en del trösklar som ibland är tydliga för mig eftersom andra i all välvillighet tycker att “du är ju kvinna nu så det finns inget att oroa sig för”. Det handlar väl om att både göra upp med sina rädslor av att göra nya saker men ibland också rädslan för vadkonsekvensen blir av att inte passera i just det sammanhanget. Samhället med sina fördomar finns ju där ute fortfarande så mindre trevliga saker händer men en hel del tack vare processen mycket mer sällan än för 15 år sedan när de hände ofta. Nånstans behöver jag också försöka lära mig hantera konsekvenserna när de sker och veta vad de gör med min identitet och självbild och inse att jag kan överleva dem trots att de är obehagliga.

Ta det här med badhus. Rädslan över att gå in på damernas där jag både känner mig granskad och osäker på hur man gör rent praktiskt finns ju definitivt kvar efter operationen. Innan operationen fanns det ju inte ens på kartan att göra det! Så för mig det är ju en helt ny upplevelse, fast efter att jag är “klar”. Samma sak med det kvinnliga nätverket på jobbet eller IT-konferensen. Det kan säkert ta både 10 och 20 gånger innan det känns någorlunda hanterbart. Så var det för mig med med vad som nu är triviala saker som restaurangbesök, köpa kläder och gå på bio i alla fall. Hur hanterar man det undrar jag? Jag vill ju berätta om varför jag tvekar och behöver ta sats för att göra mig mer begriplig för andra men samtidigt så verkar sårbarhet inte alltid betala sig om man säger så.

Ingen blir ju såklart “klar” med något i livet men för mig som transsexuell så är det tydligt att ordet är mer förrädiskt än jag anat. Jag tror att när jag blir sedd som “klar” så blir jag osäker för att det blir förväntningar som jag inte alltid kan leva upp till. Dörren till badhuset blir inte mindre tung av att låtsas som den inte finns där. Visst kan man klara saker helt själv och jag har min själ tvingats till det genom åren. Det blir dock så oerhört mycket lättare om man ibland kan få lite hjälp att öppna den tunga dörren speciellt av någon som inte tycker dörren är tung alls. Vi är ju som tur är bra på helt olika saker. Det jag nog kan behöva påminna mig själv och andra är att det efter denna korta uppförsbacke nästan alltid kommer en helt fantastisk glädje över att ha lyckats med små saker som denna. Det var det som gav mig energi att ta mig vidare i min komma-ut-process för 15 år sedan. Glädjen att klara av något jag var skiträdd för men inte minst ha någon att dela den med. Det blir jag nog aldrig “klar” med på gott och ont. Jag tror verkligen att samhörighet också stärks av att våga visa sårbarhet och att dela med sig av mot- och medgångar.


Vem känns relevant när min kvinnliga identitet formas?

Jag har ibland funderat på varför jag väljer vissa sammanhang och verkar välja bort andra i förhållandet till min livssituation som kvinna med transsexuell bakgrund. Spontant kan det ju verka rimligt att söka sig till andra människor med samma erfarenheter som mig själv för att kunna få råd, stöd och kanske spegla sig lite i andra. I min komma-ut process för länge sedan var det viktigt för mig att söka upp sammanhang med andra transpersoner men det behovet försvann efter ett par år. Nu menar jag alltså det rena identitetsstödjande och sociala sammanhangen och inte de politiska som ju spelar på helt olika sidor hos mig i alla fall. Det verkar också vara en skillnad mellan tjejer och killar. TS-killar verkar i större utsträckning söka sig till varandra mer än vad jag får intrycket att TS-tjejer gör. Det kanske finns någon skillnad i vilka behov man har men kanske ännu mer en skillnad i vem som känns relevant att vända sig till. Vad det innebär att vara man eller kvinna är såklart eviga frågor utan någon meningsfull generell sanning. Om jag lämnar vad det innebär att VARA kvinna eller man och istället fokuserar på vad som är vanliga förväntningar på män och kvinnor så finns det ju svar att finna men svar som beror mycket på socialt sammanhang. För mig som individ med mitt sammanhang med jobb, vänner och så finns det en ram att förhålla sig till om syftet är att förhålla sig till en norm. Alla vill inte det men för mig spelar det ofta roll.

En klok vän satte ord på detta nyligen. Hon hade också noterat att det fanns en skillnad mellan TS-tjejer och TS-killar och att det syntes mest tydligt i ungdomsaktiviteter där mest killar deltar. Hennes teori var att som TS-kille är det ofta svårt att vända sig till cis-killar för att lära sig och förstå maskulinitet, den manliga identiteten och de manliga sammanhangen. Såsom den strukturella ordningen ser ut i samhället så är det många cis-killar som liksom bara ÄR killar, de har inte funderat så mycket på vad det innebär att vara kille eller än mindre hur man gör sig till kille. Ofta är det inget som det pratas om även om avvikande från maskulina/manliga normer ofta markeras hårt socialt. Som TS-kille blir det då rimligt att vända sig till andra TS-killar för att få ett sammanhang där man i en tryggare miljö kan prata om vad det innebär att vara kille/man.

Hur är det då som TS-tjej? Jag utgår från mig själv för att det är ju så himla svårt att tala för andra. Även om jag upplever mig själv som kvinna och har gjort det väldigt länge så känns det förmätet att säga att jag varit kvinna hela livet. Jag har ju ändå inte mött världen som kvinna med allt vad det innebär mer än 10-15 år eller så. Så i något perspektiv så ville jag vara kvinna och det innebär ju också att jag fick förhålla mig till att BLI kvinna. Det var mycket jag inte visste om kvinnors kroppar, tankar och liv från insidan utan det var ju mest ett perspektiv utifrån. Så här i efterhand så hade jag också mest sett hur andra kvinnor just gör sig till kvinnor men såg sällan kvinnor “off stage” så att säga. Kanske kan man säga att när jag fått ordning på min kropp så var det den erfarenheten och kunskapen som jag saknade och fick försöka skaffa mig. Var hittar jag den kunskapen då? Intressant nog hos de flesta cis-kvinnor i min egen ålder. De flesta kvinnor har en erfarenhet och ett förhållningssätt till hur man “gör kvinna” och det i olika sammanhang. De har också ofta tydliga erfarenheter av hur det är att vara kvinna utifrån skillnad i behandling relativt män omkring dem. På det sättet blir då en massa cis-kvinnor omkring mig relevanta “experter” som kan ge mig kunskap men också samma bollplank som de haft med andra kvinnor genom sin uppväxt. Jag tror inte män i allmänhet känns relevanta som experter på hur man “gör man” för TS-killar men det får ju de med den erfarenheter gärna berätta mer om tänker jag.

Så har vi det här med att vara homosexuella kvinna i förhållande till att “göra kvinna”. Återigen, det finns flator av alla sorter men det ofta ser jag i flatidentiteten är ett ställningstagande från hela eller delar av kravet att “göra kvinna”. Finns ingen anledning att göra kvinna för andra män och många verkar aktivt välja bort en hel del attribut, beteenden för att dels för att landa i en identitet man trivs med men också för att faktiskt slippa bekräftelse/uppmärksamhet av män. Visst, en hel del androgyna och butchiga flator kan säkert en hel del om hur man gör kvinna men det är inget som man vill prata så mycket om. Andra har aldrig brytt sig som det där så mycket och haft en helt annan ingång till att att vara kvinna utifrån den kropp de har. Hursomhelst så känns de för mig inte alltid så relevanta för (eller intresserade av) att stötta mig som av vardagliga praktiska skäl vill lära mig mig om den feminina paletten för att “göra kvinna” . Herregud, de kanske precis frigjort sig från allt det där.

Så, det kanske inte är så konstigt att jag så ofta vänt mig till feminina cis-tjejer för att få sammanhang, stöd och kunskap. Oftast dessutom homo- eller bisexuella feminina cis-tjejer för att de ju både har erfarenheten hur man gör kvinna men också hur de förhåller sig till andra kvinnor utifrån både hetoronormativ och flatig femininet. Eftersom jag själv är flata så är ju det naturligtvis viktigt i hur jag själv ser på att göra kvinna i olika sammanhang. Jag söker helt enkelt de som har mer erfarenhet på vad det innebär att göra kvinna än jag själv. Kanske lika mycket hur de väljer att göra kvinna i olika situationer och varför de i vissa fall aktivt låter bli. Dessutom tror jag att mitt rättvisepatos också gjort att det känns viktigt med en feministisk medvetenhet kring vad det innebär att vara kvinna. Nästan alla av mina vänner som är cis-kvinnor är väldigt feministiskt medvetna. Det passar mig bra att ha en kritisk röst kring vad kvinnlighet är i förhållande både till mig som individ och de strukturer som finns i samhället. Då är det kanske inte så konstigt att behovet av att träffa andra transsexuella kvinnor har varit mindre för mig. Jag är lyckligt lottad i att ha en massa “experter” runt om mig i mitt liv som fyller många av mina behov av att utveckla och forma en kvinnlig identitet. Kanske också för att en del TS-tjejer jag träffat inte ännu hunnit få den kunskapen (inte säkert de vill ha den såklart) i sin process än. Självklart har jag dock ett behov av att just prata om den specifika erfarenheten av att vara transsexuell kvinna med någon som själv kan relatera till det utifrån egna erfarenheter.

Så jag söker mig alltså gärna till feministiskt medvetna feminina homo- eller bisexuella cis-kvinnor. De har den kunskap och erfarenhet jag behöver. Att det tog sån tid att komma på det.


Språket utan ord

Jag har många gånger haft en känsla av att jag inte riktigt begripit det här spelet som många pratar om när de inleder en kärleksrelation. Även flörtandet har känts mystiskt för mig och har haft en känsla av att det liksom inte spelar någon roll vad jag har på mig eller vad jag gör. Har ofta känt mig förvirrad och inte riktigt förstått vad jag kan göra för att “spela” på en känsla så där som många beskriver det. Ingen tydlig känsla av att det jag gjorde gick hem hos henne. Har väl kanske till och med försökt resonera att jag kanske inte ens vill spela det där spelet men faktiskt i huvudsak syftat på de dubbla budskapen, lögnerna och allt “fram och tillbaka”. Tror dock att jag både missat en hel del och kanske till och med blandat ihop saker. Vid samtal med en god vän häromdagen så kom vi på vad det är jag egentligen försökt säga och det gjorde vi nog för att vi pratat om saker som vi tagit för självklara. Det var inte förrän vid tydligt plockade isär de där antagandena som byggde på varsin erfarenhet av livet som vi kunde koppla ihop saker och ting till en ny insikt. 

Två sorters språk
Även om jag fortfarande kan bli osäker i sociala sammanhang så är jag ju i grunden en social person. Jag trivs väldigt bra tillsammans med andra och jag tror att många också skulle beskriva mig som social. Jag tycker om att prata och är väldigt verbal vilket är en tillgång när man skapar relationer. Verbal är faktiskt ordet, jag är en verbal person och behärskar det rätt bra tycker jag. Jag har utvecklat min förmåga att prata om känslor och vad jag egentligen känner och tycker en hel del under de senaste åren. En ganska hög integritet har bytts mot en öppenhet och ärlighet som jag trivs bra med. Det har känts som en naturlig fortsättning på min komma-ut process där jag tyckte att just den öppenheten verkade fungerade väldigt bra för mig. Då i början var det dock inte lika lätt att fånga upp känslorna utan det blev nog ofta istället en lite mer utbildande och analyserande aspekt på min själv och mitt liv. Min verbala förmåga är det alltså inget fel på men vad vi knäckte häromdagen var att det jag är svag på är icke-verbal kommunikation. Dels att jag nog inte behärskar det “språket” men också att jag på något sätt tolkar språket fel till del orsakat av mina erfarenheter som lite utsatt transperson i komma ut-processen.

Två sorters bekräftelse
Det hänger ihop med känslan av bekräftelse också men det som jag precis insett är att det finns två sorters språk för bekräftelse också. Det finns verbal och det finns icke-verbal, den som kommer med kroppsspråk och allt annat icke-verbalt. Det som fick mig att fundera över det var hur jag för några veckor sedan fick ett väldigt positivt och bekräftande mail av en person som med varma ord förklarade hur vacker, världsvan och cool jag var. Det var inget “mer” i det vilket jag börjar inse inte stämmer med många andra referensramar. Jag har under åren fått en massa bekräftelse om hur smart, vacker och fin jag är men det har varit människor som inte menat något “mer” med det. Kanske efter föredraget eller bara efter att ha läst något här på bloggen. Många andra har istället nästan bara fått den typen av bekräftelse i någon typ av kärleksrelation eller möjligen en nära vän. Det som jag insåg är att all denna bekräftelse jag får skriftligt via blogg, mail och kommentar då uteslutande varit verbal. När det hänt i möten med folk har fått en verbal bekräftelse som innehåller väldigt starka och fina ord men den icke-verbala har inte signalerat attraktion utan kanske beundran eller uppskattning. Eftersom det inte varit kroppsspråk i betydelsen attraktion med i den så har jag oftast med all rätt tolkat det som att det just inte är något “mer” än bara fina ord om mig som person. Jag har liksom inte lärt mig hur “orden” som signalerar attraktion för mig som kvinna och min kropp ser. Samma ord får olika betydelse beroende på vilket kroppsspråk som det levereras tillsammans med inser jag.  Jag har alltså fått massor av fin verbal kommunikation som jag lärt mig ta emot och läsa av men säkert oftast utan attraktionsorden i kroppsspråket (vilket ju inte finns i mejlen). Jag har kanske tom fått en liten skev bild av ord som oftast kommer med ett annat kroppsspråk. Ibland har jag också kunnat leverera tillbaka men säkert utan samma sorts attraktionsord. Jag har “tränat” på att få och ge en ganska bred verbal bekräftelse men bara en del av ordförrådet i den icke-verbala. Kanske också nånstans för att jag i min tidiga komma-ut-process nog var rädd för att förstöra de så viktiga vänskapsrelationerna jag fick med olika kvinnor. Sannolikt levererade de också i huvudsak verbal bekräftelse till mig tillsammans med icke-verbal utan signaler om attraktion vilket jag förhåll mig till i min nya roll som kvinna. En roll som i huvudsak handlade om att vara vän och inget annat.

Obalans i kommunikationen
Min känsla av att aldrig komma längre än till trevligt fikasällskap när jag gått på date blir också mer rimligt då. Jag har slagit på all VERBAL charm och pratat massor och kanske till och med slängt in en och annan komplimang. Den icke-verbala delen kanske har varit mer eller mindre tyst eller så har den iaf inte bestått i signaler om attraktion och reaktionen från henne uteblir därmed oftast. Så de signaler om intresse jag har haft har i alla fall inte varit medvetna signaler med kroppsspråk och har nog därför ofta uppfattats som inte så intresserad. Rätt ord men med fel kroppslig kontext för att sätta igång tankarna hos henne och den där spänningen många kvinnor talar om uteblev nog. Självklart har jag nog missat en och annan signal av icke-verbal karaktär. I ett specifikt fall fick jag långt efteråt reda på att hon var redo att kyssa mig men att jag “inte ville” vilket jag inte ens hade märkt. Trots att jag den dagen var pirrig för henne och att jag tom tänkt på tanken så där lite drömmande. Trots det såg jag inte signalerna.

Ärligt talat så är jag nog också så verbal och nördig i många samtal att jag helt och hållet går upp i den verbala delen av kommunikationen och liksom glömmer bort kroppsspråket både hos mig och henne. Är man passionerat intresserad av saker och ting blir det lätt så. Andra är säkert passionerade mer i den kroppsliga domänen och verbalt mest håller samtalet flytande. Att läsa känslouttryck genom kroppsspråk är viktigt men det gäller att att behärska hela “ordförrådet” så det kanske liknar att använda sin existerande engelska men i en helt ny kontext där begreppen också är nya. Kroppsspråket utgör ju också en större del av kommunikationen än det verbala så det är en viktig kanal att behärska och inte minst de där “orden” som är så viktiga kopplade just till attraktion.

Att läsa kroppsspråk utan att relatera till fara
Nu tror jag att jag läser kroppsspråk och det till och med ganska ofta. Ibland alldeles för bra. Haken är att jag tror att jag också delvis är “felprogrammerad” för att mitt behov av att läsa kroppsspråk har mest utgått från en slags riskanalys där jag i möten med nya människor försöker känna av hur trygga de är med mig. Självklart är detta mycket mindre av en issue idag än det var för 10-12 år sedan när jag inte passerade lika bra (?) och då även andra runt mig märkte hur folk stirrade på mig och blev obekväma i min närhet. Att någon blir nervös tolkar jag därmed som en direkt konsekvens för att någon är obekväm av att jag är transsexuell och inte att kvinnan framför mig blir nervös för att hon blir attraherad av något som jag (mest omedvetet) gör med håret eller något. Misstänker att jag behöver programmeras om en del för att prata kroppsspråk bättre iaf i sammanhang med kvinnor jag är intresserad av. Riskanalysen finns det väl tyvärr alltid ett behov av ibland men då på jobbet eller på stan så där i allmänhet.

Kroppsmedvetenhet under utveckling
Det är säkert väldigt olika för personer som är transsexuella men för mig så är det så här i efterhand så tydligt att jag behövde “lära mig” hur man är som kvinna. Jag hade börjat lära mig lite grann om kvinnor genom de jag träffade genom den militära grundutbildningen och mina kollegor men det var mycket  som jag inte hade koll på. Det var många saker jag behövde lära mig från grunden, saker som de flesta tjejer lär sig under tonåren tänker jag. Jag var ganska medveten feminstiskt redan då och förstod att det handlade mycket om normer för kvinnor men eftersom jag så desperat ville passera var det inledningsvis bara att följa normerna så nära det bara gick för att överhuvudtaget ha en chans. Så jag tror helt klart att jag utvecklade en bättre och ny kroppsmedvetenhet när jag lärde mig hur jag som kvinna ville sitta, gå, äta och allt det där som man enligt normen kan göra lite “kvinnligt”. Det var nog också viktigt för mig att känna mig hel och gärna ville radera bort så många tidigare beteenden som det bara gick. Kroppsmedvetenheten fokuserades dock helt på att “göra kvinna” med fokus på att passera i en slags vardag. Tror nog till och med att den sexuella aspekten var något som jag aktivt ville undvika för att folk skulle förstå att jag faktiskt VAR tjej och inte bara lekte med könsroller som någon drag queen. Att fundera på hur jag använde kroppspråket för att icke-verbalt kommunicera och leka med attraktion var liksom inte på kartan inser jag nu. Kanske också för att jag under perioden 1999-2007 inte heller hade en kvinnas kropp fullt ut. Det fanns nog ett visst mått av skam att våga spela på uttryck som jag inte kände att jag kunde leva upp till. Min erfarenhet av min kropp blev därför i stort icke-sexuell och bekräftelsen jag fick på min kropp var såklart väldigt rik verbalt sett (vacker, söt, kvinnlig osv) men bara vissa känslor i den icke-verbala delen. Jag lärde mig göra kvinna i vardagen, bland vänner och på jobbet men inte så mycket mer. Perioden 2007-2008 med alla operationer påverkade säkert också för då kändes jag mig väldigt fokuserade på att läka och tankar på att vara attraktiv fanns inte under den tiden. Rätt ja, men inte läkt och fin.

Idoler, kropp och själ
En annan fundering jag har är kopplat till det där med attraktion av och hur det hänger ihop med personlighet och “insidan”. Jag har nog alltid känt att jag inte riktigt kan bli attraherad av någon förrän jag verkligen tycker om henne och hennes personlighet. Har haft svårt att relatera till andra kvinnor som är attraherad av personer de aldrig träffat och kanske bara sett i en roll på TV. Jag behöver nog känna att jag tycker hon är en bra person och liksom snäll. Kan säkert också vara kopplat till kroppsspråket eftersom jag säkert vill känna mig trygg med henne innan jag känner nog. Om jag då ser att hon är lite spänd och nervös (för att jag är så himla fin eller tom sexig) så är det lätt att jag tolkar det som att hon inte är bekväm med min transbakgrund och inte förrän hon “ger upp” så läser jag av det och då slår mina känslor till. Sen inser jag att jag inte heller har det där förhållningssättet till idoler som många har och därmed inte heller funderat så mycket på vad jag med utseende och beteende signalerar i attraktionsväg. Idolerna kommunicerar ju känslor med kroppsspråket som jag inte riktigt ser och förhåller mig till. Har säkert därmed sämre koll på hur jag faktiskt uppfattas av andra eftersom jag själv inte har det sättet att relatera till idoler och kändisar som andra ofta gillar att prata om i termer av vem man “skulle vilja ha”.

Det är enormt frustrerande att inse att saker och ting inte fungerar men utan att ha en blekaste aning om vad jag kan göra åt det och vad jag borde förändra. Jag känner faktiskt en stor lättnad av att nu fått en ingång om vart problemet ligger och då blir det också möjligt att börja fundera på att göra något åt det. Förhoppningsvis ytterligare ett steg i utvecklingen som människa och i mitt fall nog en viktig del av att vara lesbisk kvinna.

Att vara själv(ständig)

Att göra allt själv
Under min komma-ut-process var jag helt själv den första tiden vilket gjorde att jag kände mig väldigt ensam och utsatt. Det fanns ett stort tabu kring transpersoner både i mig och i samhället och såklart förenat med en stor och stark skamkänsla. Så här i efterhand vet jag faktiskt inte riktigt hur jag lyckats komma över de där starka känslorna av skam i kombination med att jag inte hade någon att bolla ens de mest triviala praktiska saker med. Val av kläder, hår, smink – allt något jag fick ta hand om själv utan att ha en blekaste aning om någonting inledningsvis. Kanske var det min uppfostran där jag väldigt tidigt fick ta ansvar för allt och där självständighet var något att sträva efter. Klara sig själv var måttot och med det såklart att inte be om hjälp och ligga någon till last så klart.

Så jag klarade nog det för att det bara var en i mängden av saker som jag förväntades klara av själv även om ingen visste om just detta. Självklart var det ensamt och visst drömde jag mycket om sällskap och vänner att uppleva saker med men då var det inte mer än bara en dröm. Så det var bara att kämpa på själv och göra det som då kändes rätt. Skräcken i att gjort mig i ordning och ta tag i handtaget där i lägenheten i Ängelholm och tveka i flera minuter innan jag vågade öppna dörren för att försiktigt se att det inte var någon i närheten. Det är starka skamkänslor det. Att vara rädd för att ens öppna dörren samtidigt som jag ju var mig själv för första gången. Att vara själv i den situationen gjorde att jag kände mig väldigt utsatt och blev också flera gånger uppmärksammad av ungdomar i området som pekade, skrattade och kommenterade. Jag passerade inte och var ju faktiskt själv ute och gick på nya och ganska osäkra klackar.

Den upplevelsen liknar mobbingsituationen en hel del där man som offer ofta är själv mot en grupp som bestämmer sig för att med makt trycka till en. Jag hade faktiskt en period av mobbing i mellanstadiet så jag hade upplevt detta innan min komma-ut-process. Den sortens erfarenheter sätter sig ganska hårt eftersom det är en sådan obehaglig och maktlös situation. För mig som transperson fanns den i lite mildare varianter också de första åren. Varje gång jag tog mod till mig och satte mig i bilen för att åka till Helsingborg efter att ha bytt om så var jag just själv. Jag klev ur bilen själv, gick själv genom gatorna och mötte butikspersonalen och dess blickar själv. Fanns ingen att ringa för mobiltelefonen höll precis på att slå igenom och jag hade ju ändå ingen som jag kunde prata med. Det tar att möta livets svårigheter helt själv men det var också väldigt ensamt att inte kunna dela glädjen med någon.

Att göra allt i grupp
Paradoxalt nog kanske upplevelsen hos många tjejer är den motsatta. Allting skedde i gruppen av tjejer där det absolut inte var tal om att vara självständig och sticka ut. Lyssnade på Liv Strömquists utmärkta sommarprat och berördes av hennes konstaterande att när hon gick i skolan så “gjorde tjejer inget”, de tittade mest på när killar gjorde olika saker. Hennes upplevelse verkar istället handla om brist på just självständighet och avsaknaden av tron och upplevelsen av att faktiskt klara av saker själv. Jag är ju uppväxt i samma tid ungefär och kanske är jag också präglad av bilden av tjejer i grupp på gymnasiet. Jag kanske paradoxalt nog längtade efter den grupptillhörigheten samtidigt om just min självständighet säkert var eftersträvansvärt av en del av dem som jag tittade på med sådan längtan. Kanske var det faktum att jag var själv med min situation som gjorde att utanförskapet förstärktes men också att det blev drömmen om ett annat liv. Ett liv där jag som mitt rätta jag faktiskt gjorde saker tillsammans med andra. Eller som Liv uttryckte det att göra “det som ungdomar gör”. Jag gjorde andra saker helt klart.

Innan jag kom ut fanns inte middagar, fester och sociala sammanhang riktigt som koncept i min privata värld. Jag var inte en sån som gick på fest, blev inbjuden hem till folk på middag eller för den delen ordnade en fest själv. Minns inte att vi hade ett sådant socialt liv hemma eller med mina fyra kompisar i Borlänge. I samband med officershögskolan och mitt första jobb där i Ängelholm insåg jag att det fanns en helt annan social värld som jag inte alls var bekant med. Den innehöll också alkohol vilket jag inte hade någon koll på heller. Jag var ovan och mitt sociala liv byggde på det som hände genom Försvaret och kände mig väl aldrig särskilt bekväm med det.  Min allra första fest anordnade jag när jag fyllde 30 år. Jag firade egentligen inte ens min egen födelsedag förrän jag fyllde 25 när min nyvunna vän gjorde en tårta till mig. Det var helt overkligt för mig, inte minst för att det stod Alexandra på den. Det hade jag aldrig vågat drömma om bara två år tidigare. Att någon skulle anstränga sig så för mig och dessutom bekräfta min kvinnliga identitet, wow!

Självförtroende och självkänsla
Liv berättade också om hur hon behövde stöd av andra kvinnor för att tro på sin egen förmåga att skapa saker och hur hon när hon träffade den coola tjejen Märta fick någon att utvecklas tillsammans med. Jag tänker ofta att min uppväxt gav mig det där självförtroendet som många tjejer upplever att de saknar och det är jag faktiskt himla tacksam för. Det finns nästan inga gränser för vad jag tror jag kan göra eller prestera. Däremot fick jag med mig en himla låg självkänsla och den har inte heller förstärkts av att utsättas för “synpunkter” från ett normativt samhälle om att jag är fel. Jag har nog lärt mig att söka bekräftelse för det jag gör och skapar snarare än att förvänta mig att få den som person, för mitt utseende eller så. Kanske är det en faktor som gör mig unik som kvinna men samtidigt så tror jag att en bättre balans vore bra för mig.

Ett helt nytt socialt liv
När då mitt sociala liv formligen exploderade sommaren 1999 blev jag en person som gjorde allt det där som jag inte gjorde förut. Jag var en person som gick på förfest, gick ut och dansade, blev hembjuden på middagar, åt på restaurang och gick på bio (mer på ett år än hela livet tidigare). Tror någonstans att jag fick justera min bild av mig själv både utseendemässigt och inte minst mentalt i form av vad jag värderade som intressant, trevligt och spännande. Visst, det tog många år innan jag på riktigt såg fram emot att gå på en fest men jag blev en mycket mer social person än jag någonsin varit tidigare. Tror att jag nånstans kände mig mer “normal” än på länge trots att jag utseendemässigt säkert bröt normerna en hel del.

Hade några personer där under Ängelholmstiden som jag nog kallade vänner och såg mig som det också. Men i och med min komma-ut-process så försvann de bort i periferin. Sorgligt men sant. Det var nog en slags nystart i hela mitt sociala liv där jag ville vara mig själv och också bli omtyckt för det. Träffade som sagt en massa nya underbara människor men det tog ett litet tag innan jag helt plötsligt upplevde (eller vågade tro på) vänskap igen men nu på en helt ny nivå. Minns den där dagen 2004 tror jag det var när jag gick hemåt och pratade i telefon och hörde “jag som är din vän…” Det var stort och omtumlande.

Inser så här i efterhand att den här perioden innan min utredning började också handlade mycket om att stå i centrum som en slags ambassadör för mig själv och andra transpersoner. Jag som person blev ofta intressant i och med min historia och alla föreläsningar och engagemang gav naturligtvis också massor av bekräftelse och sociala kontakter. Skillnaden var nog att då förväntade jag mig inte att bli bekräftad som kvinna utan tog varje tillfälle som det hände som en slag överraskning eller bonus. Hade ju fortfarande kvar mitt gamla juridiska namn, personnummer och kropp då. Idag är det tvärtom. Jag känner mig verkligen (också fysiskt liksom) som den kvinna jag är och förväntar mig att bli bekräftad som kvinna vilket innebär att slaget när det inte händer bli så mycket hårdare.

Stressen av att gå själv finns kvar
Den här upplevelsen av att känna sig granskad och utsatt ligger med som en lågintensiv stress även idag. Det ÄR inte helt bekvämt att gå själv på stan alltid, allra minst på helgkvällar. Jag upplever sådan skillnad i hur jag uppfattas och hur jag själv känner mig när jag har sällskap att det blir så tydligt när jag är själv igen. Jag finner mig själv tveka på om jag ska gå in på Max eller ta det säkra genom att köra på Drive Through. Kanske minnet av skräcken när jag för första gången stannade ombytt på en vägkrog för att äta middag har satt sina spår. Jag försöker jobba på det för om jag undviker alla potentiella jobbiga situationer så blir det ju bara värre. Insikten jag fått är att det faktiskt inte bara blir bättre utan att jag kan pendla tillbaka i rädsla jag trodde jag var över. Att resa själv finns i nuläget inte på kartan för att jag tror att stressen skulle bli så stor att jag till slut inte ens kan njuta av vare sig shopping eller mat. Jag klarar att resa själv till en plats om det finns andra jag känner där, men där går gränsen idag. Minnet av att vara så utsatt, granskad och häcklad sätter igång så mycket tankar i huvudet just när jag är själv ute bland folk en längre tid.

Tycker jag märker att kvinnor i min ålder och äldre verkligen njuter av att göra saker själva och inte minst självständigheten. Här är vi helt klart på olika plats i livet. Jag är mer som tonåringen som gärna vill ha gruppen som trygghet. Haken ligger väl i att den inte riktigt ligger i gruppen av flator med stenhård jargong. Det har jag provat. Gick inget bra. Visst, jag är singel och då blir man så mycket mer själv, inte minst i vardagen. Åh, vad jag saknar sällskap ibland. Det är inget roligt att gå till festen själv. Just festen som jag aldrig varit riktigt trygg med som koncept. Jag inbillar mig att man kan ladda upp med sällskap och då njuta av stunder när man är själv på ett annat sätt. Kanske ser fram mot en stund för sig själv på flyget på väg till den där konferensen.

Är själv(ständighet) bara en “försvarsreaktion” på att inte ha tryggheten att lita på att andra finns där för en kanske, eller kan de samexistera med balans?

Inre stolthet och yttre konstighet.

Har insett att det är en del saker jag liksom inte får ihop när jag tänker på det aktivt. Lite som att jag inte har hittat rätt namn på känslor och erfarenheter och hur de hänger ihop. I vardagen blir det en hel del funderande på vad det är jag upplever och hur det påverkar mig. Ibland det ett tag att sortera tankarna. Det är som att flera känslor blandas till det vita ljuset och hur jag liksom med ett prisma delar upp det till enskilda färger. Känslan av otrygghet som dyker upp med jämna mellanrum var en sådan mix av att samtidigt känna mig så stolt och mitt rätta jag men samtidigt så konstig i andras ögon. Det är något med utseenderelaterade reaktioner som på det sättet är så direkta och samtidigt så brutala. Visst, jag kan påverka lite grann genom hur noga jag är med mitt utseende och kanske hur jag använder min röst men i slutändan är det sällan jag kan göra så mycket åt det. Det är andra som “läser mig” och sedan är det en eventuell reaktion på detta som jag får hantera.

Det är faktiskt en mycket märklig och faktiskt orättvis upplevelse av att gått igenom så mycket för att äntligen få bli den jag är och ändå inte få ens respekt för det utan sedd som direkt konstig. Häromdagen vandrade tankarna tillbaka till livet innan processen och insåg att då var jag ju “rätt” i andras ögon dvs jag var någorlunda “normal” utseendemässigt och behövde inte oroa mig för att något skulle hända pga just mitt utseende. Det gick att smälta in och vara obemärkt i gruppen om jag ville eller behövde. Samtidigt så var jag ju väldigt obekväm över att inte kunna vara mig själv, inte alls stolt för vem jag var och ständigt denna fundering om vad jag skulle våga säga till vem om vem jag egentligen var.

Nu däremot är jag ju sjukt stolt för vem jag är och att jag orkat igenom processen men får därmed hantera osäkerheten av att aldrig veta vilka reaktioner mitt nya stolta jag ger upphov till. Att aldrig riktigt kunna smälta in, att alltid vara beredd på att hantera en situation eller förklara sig. Det är en märklig känsla att aldrig riktigt vara säker på om jag går hem. En slags latent stress av att läsa av och hantera omgivningen. Åh, vad jag längtar efter att få en grundtrygghet där mitt kön aldrig ifrågasätts. Det är nog svårt nog att vara sig själv utan att behöva tampas med det också. Visst har jag många gånger mött en enorm respekt och ibland till och med beundran för vem jag nu är och vad jag har vågat och orkat gå igenom. Det är dock ofta efter att den personen fått läsa om och träffa mig ordentligt, ofta i flera timmar. Känslan jag har är att jag behöver flera timmar med någon för att komma över okunskapen, fördomar och få visa vem jag är som person och inte bara den där som “bytt kön”. Konkret tror jag att jag tycker det fungerar riktigt bra för mig så länge jag blir introducerad av någon annan som känner mig och liksom med det visar att jag  är ok (trots min bakgrund). Det svåra är att hantera situationer där jag kommer in och bara bedöms på mitt utseende och röst. Ingen som introducerar en, ingen formell roll eller titel att ha som fundament för att bedöma mig.

Betyder det då att jag tjänar på att tydligt “komma ut” för att på det sättet få en situationen där jag kan “level the plane field” så att jag som person har mer lika förutsättningar som cis-personer? Komma-ut-processen är dock lite knepig eftersom mitt utseende redan kan ha startat de andra personernas bild av mig från sekunden vi träffades. Ska jag kanske till och med be mina vänner berätta om min bakgrund så att jag slipper stressen av att tänka på när, om och hur jag ska ta det ämnet? Visst, när jag bjuds in till sociala sammanhang fungerar det att bara vara mig själv utan att säga något om min bakgrund. Till slut kommer man dock till en situation där en sån viktig del av livet blir något jag vill dela med mig av för att det ju är så man skapar samhörighet. Att dela med sig av viktiga men ofta svåra erfarenheter.

Skam och skuld är ju starka känslor och detta har helt klart med skam att göra på något sätt. Skam kommer ju från den man är medan skuld kommer från något man gjort (eller inte gjort). Fast jag känner ju ingen skam för att jag är kvinna och inte heller egentligen för att jag gått igenom min process. Jag tror skammen sitter i att bli den där personen som inte räknas som kvinna, att min process inte räknas, att jag inte hör till gruppen kvinnor och därmed kan behandlas annorlunda. Skammen är väl att bli sedd som något annat än kvinna men det betyder ju också att det faktiskt inte är kopplat till vem jag är. Jag är ju som sagt sjukt stolt över att vara kvinna. Skammen – om det nu är det – är att bli nedgraderad till “annat” eller tom “egentligen man” men det sker ju av någon annan med deras ord eller reaktioner. Kanske nånstans en gnutta av skuld av att just den gången inte haft hår, kläder, smink och accessoarer rätt för då kanske jag inte hade blivit läst lika lätt eller iaf uppfattats som ännu mer kvinnlig. Att jag liksom “kostade på mig” att vara FÖR avslappnad just den kvällen och att jag borde ansträngt mig lite mer för mina “attributmarginaler” inte är så stora som jag kanske tror.

Skammen kanske ligger i trots en otrolig lättnad i att vara bara jag inte uppfattas som äkta och kanske pinsamheten i att presentera sig som kvinna och inte få omgivningens respekt och acceptens för det. Att man liksom anses vara fejk trots den intre stoltheten. Det är där någonstans där kärnan i den märkliga upplevelsen ligger i att vara post-transsexuell. Så rätt men ändå inte. Samtidigt har jag faktiskt goda förutsättningar och är ganska feminint piffig ibland och det gör att jag får kommentarer som är sjukt svåra att hantera. Flera gånger har jag fått kommentaren av andra kvinnor “du känns verkligen som en kvinna för mig” och inte sällan med en referens till andra transsexuella de träffat. Det är ju såklart menat som en komplimang som i just fallet gör att jag får känna mig “äkta” men samtidigt är det ju sjukt orättvist för alla har inte samma förutsättningar att leva upp till ett ganska smalt kvinnoideal. Förmodligen mycket smalare för oss med ts-bakgrund. Jag kan inte riktigt heller ta med mig den bekräftelsen för att runt nästa hörn finns ett café där jag träffar en ny person som kan kalla mig “han” när jag vill köpa en latte. Osäkerheten på att räknas för den jag är finns där regelbundet och försvinner bara i mina välbekanta miljöer kring vänner och till viss del jobbet. Det också därför jag kör bil, för att ha en fristad till och från jobbet.




Det här med att gå till frisören…och komma ut…

[singlepic id=7 w=520 h=312 float=]


Nyligen skrev jag om behovet av att ta igen upplevelser som jag känner borde hänt för länge sen. I torsdags hade jag en sådan stark men också positiv upplevelse hos frisören som jag gärna vill dela med mig av. Det är ju faktiskt inte alla som njuter av att gå till frisören, men det gjorde jag då. Det var dock en resa att ta sig dit minst sagt och jag tänkte försöka berätta lite om det. Hur jag gick från att knappt ha behövt bry mig till att bli sådär frisörnervös som jag sett en del andra bli och sen till slut ta mig över min egen tröskel. Att finna den där tryggheten som jag tydligen verkar söka hela tiden.

Jag började spara ut mitt hår för länge sen nu, det är säkert 12-13 år sedan. Under lång tid använde jag olika peruker och det blev helt normalt för mig. Dels för att jag inte tyckte att mitt eget hår räckte till och dels för att jag nog tyckte mitt utseende blev mer balanserat med ett “perfekt” hår som var tjockt och fylligt. Det här med att styla mitt eget hår var då inget jag riktigt tog tag i och det var den upplevda fumligheten och osäkerheten som jag skrev om tidigare. Till frisören gick jag några gånger, visst, men det var aldrig för att fixa min riktiga och viktiga frisyr. När mitt hår blev längre och finare så blandade jag in det i peruken vilket väl på ett sätt var en slags sätt att börja övergången men också såklart att minska askunge-känslan varje kväll när den åkte av. Så i maj 2010 så åkte den av för gott i och med att jag för första gången hade mitt eget hår på jobbet. Det var den sista situationen där jag bara hade haft peruk hitintills.

Jag insåg att jag behövde och borde gå till frisören men haken var ju att jag inte riktigt hade någon. Hade försökt med en salong i Vasastaden och en här på Lilla Essingen ett tag men tyckte aldrig att jag kände mig helt nöjd och trygg där. Blev klippt men inte så mycket mer och alldeles för sällan. För mig blir det alltid en tröskel att ta tag i det där med att välja ett nytt ställe oavsett om det är frisör, tandläkare, läkare eller någon annan serviceinrättning. Funderar hur jag ska välja ut eller möjligen till och med utvärdera hur jag känner mig behandlad. Känner mig nog lite avundsjuk på de som har “sin” frisör eller tandläkare som de haft i många år och som de känner sig trygga med. Jag närmar mig alltid den situationen med lite ont i magen för hur jag ska bli behandlad. Det betyder också att jag vill ha en slags möjlig reträttväg där jag säger “tack, men nej tack” om det inte känns bra. Just frisör blir kanske extra viktigt för att den personen ska ju helst förstå att det viktigaste för mig är att plocka fram de kvinnliga dragen hos mig så att jag känner mig fin och att jag passerar så bra det går i vardagen. Då måste man liksom “komma-ut” ironiskt nog även om jag väl oftast känner att det inte riktigt behövs. Känns sällan som jag berättar något nytt. Hursomhelst så innebär första besöket hos frisören att planera “komma-ut”-situationen. Och sedan vänta på reaktionen och bestämma sig vad jag ska göra med den. Så det är riktigt svårt att välja frisör för hur tusan ska man försöka göra ett urval på hur den situationen ska gå. Det slutar väl med att hon (för det det är det oftast och nog bra för mig) ska vara snäll och möjligen trygg.

Det är väl något med att gå till frisören som liknar en del tidiga “gör om mig”-känslor kanske. Hur centralt det är att spegelbilden blir den där så viktiga bekräftelsen. Lite som en miniversion över att i perukbutiken prova den där frisyren som passar så bra och som lockar fram ett nöjd men också sårbart leende ur mig. Att jag känner mig fin och rätt. Det är väl det som står på spel där hos frisören. Att vardagsflytet står på spel både i hur jag ser men också och kanske viktigare hur jag känner mig.

Sommaren 2012 hade det väl gått ett och ett halvt år sedan det sista besöket på salongen här på ön och jag kände att jag måste verkligen ta tag i det. Hade fått ett tips av en bög-kompis som innehöll just orden snäll och jag tänkte jag måste ju börja någonstans. Jag var dock sjukt nervös och tyckte hela situationen att gå in där bland några unga tjejer på den lite hippa salongen på Östermalm kändes riktigt jobbig. Tillsammans med en vän kom jag på att man faktiskt kan boka tid för en konsultation för att slippa bli neddragen i stolen och i ren förskräckelse bli klippt. Att gå dit och boka den tiden var jobbigt men inför konsultationen hade jag rejält ont i magen.

Gick till frisören halv fem på kvällen den där måndagen i augusti och skulle då berätta. Berätta om min bakgrund och sen förhoppningsvis bli trygg med hur hon tänkte lägga upp en eventuell klippning av mig. Ellinor hette hon och hade kort blonderat hår. Någonting i mig reagerade positivt när jag liksom tusen andra möten med människor försökte få en känsla för om de tillhörde den “bra” sorten eller den andra. Något med henne andades lite mod och attityd, kanske hon hade lite förståelse för att människor är annorlunda. Jag hamnade i stolen framför spegeln och vi började prata. Hon började känna på mitt hår och nånstans där i början kom min “komma ut”-line. Hon reagerade inte så mycket (vilket få gör) men det kändes bra. Hon förmedlade känslan av att det var viktigast för henne att ta fram ett utseende som passade mig snarare än en kul teknisk utmaning som frisör och det var ju precis det jag ville höra. Vi pratade lite om klippningen och jag insåg ju på en gång att jag inte är van att prata om hår och klippning. Har nog inte så mycket bilder i huvudet med alternativ men inte heller orden för det liksom. Kanske för att jag insett att det blir farligt att föra över en i sig snygg frisyr på mig som oftast har en lite annorlunda ansiktsform än fotomodellerna. Häpnar ofta hur mina kvinnliga vänner sett ut när provat min peruk förut. Jag tyckte jag var fin men de ser ut som amerikanska filmstjärnor, förmodligen på att de har nättare ansiktsform. Tror det är därför jag bestämt mig för att bilder på frisyrer på kvinnor inte fungerar för mig. Förmaningen från min vän om att vara tydlig med att förmedla att hon inte skulle klippa för mycket mindes jag. Men en färgning eller intensivtoning som det tydligen hette ville jag ha och efter en stund hade vi bokat in en tid på torsdagen kl 9 på morgonen.

Klippningen på tordagen gick bra. Det var på många sätt en ny upplevelse – en sådan där “första gången”-upplevelse faktiskt. Flera timmar i stolen med flera olika moment med färgning, hårtvätt, klippning och föning. Kände mig riktigt fin efteråt även om det blev lite mörkare än jag trott faktiskt. Men det passar mig tycker jag. Bilden till höger är från maj 2013 och bilden till vänster är från augusti 2012.

Så i torsdags nu i maj var det alltså dags igen. Hade först använt bokningsfunktionen på deras hemsida (det gillar jag!) men hittade ingen tid för både valen klippning (dam hette det) och föning. Jag skrev ett litet meddelande om att jag var på väg till USA och gärna ville vara fin. Ellinor ringde upp mig dagen efter och jag kände återigen att jag hittat rätt. Hon känns snäll på något sätt och vips så hade jag ändå en tid innan jag skulle resa. Denna gången ville jag prova slingor också – har ju aldrig testat det förut. Så det blev en riktigt fin förmiddag där hos henne. Lite spa-aktig upplevelse på något sätt. Fick kaffe i en vacker mugg medan jag väntade på färgen. Underbart skön hårtvätt med varmt vatten och massage. Insåg dock hur utsvulten jag faktiskt är på beröring då med. Slingor med massa aluminiumfolie i håret var ju en ny upplevelse men jag tyckte det tillsammans med den lite ljusare bruna färgen blev riktigt bra. Det känns faktiskt som jag tagit mig över den här tröskeln nu och det känns himla skönt att kunna göra frisörbesök till mer av en rutingrej i vardagen.

Slutligen så får jag också erkänna en sak. Det är nog inte förrän nyligen som jag aktivt förstår och tar in att många kvinnor (och män) faktiskt har färgat sitt hår. Alltför många år trodde jag att de hade en helt naturlig hårfärg och jag undrade hur i hela friden de hade så fint hår. Jag lär mig hur det är att vara kvinna hela tiden märker jag.


Det blir inte som man tror

[singlepic id=6 w=320 h=240 float=]

Nu är det sex år sedan mina stora operation och nästa sommar är det tio år sedan jag träffade min utredare för allra första gången en sommardag vid Huddinge sjukhus. Jag tycker det är viktigt att reflektera även om det väl också speglar mitt analytiska sinne och kanske en viss tendens att älta. Det får dock ha sin gång och jag hoppas jag landar lite i mina tankar varje gång. Nu funderar jag en del på hur livet blev så här när jag är “klar” och allt. Helt klart är att det inte blev som jag trodde och det är ju lite märkligt hur svårt det ska vara att föreställa sig det. En hel del blev bra och bättre men en del blev nog nästan sämre. Sen, vem kunde ana att jag skulle älska cafe latte nu 6 år senare…

Förväntningar hade jag helt klart. Det kändes dock som jag var så genomtänkt och realistisk då när jag började träffa min utredare. Jag hade ju läst på så mycket, träffat en hel del läkare och till och med föreläst ett antal gånger i ämnet. Ändå får jag så här i efterhand erkänna att jag nog ända inte riktigt hade koll på min förväntningar om livet där borta om 5-6 år. Mitt liv var då mitt i en slags avslutande komma-ut-process om handlade om jobbet och hur jag skulle bli bemött där. Socialt levde jag som kvinna redan och stornjöt av fritiden och alla underbara vänner jag fått de senaste åren. Den biten kändes det som jag klarat av. Hade till och med haft två små korta förhållanden och såg med tillförsikt på framtiden. Nu var det alltså jobbet som gällde – att bli kvinnlig officer och våga ta plats med min stora passion och intresse för mitt jobb. Det var också en intensiv period jobbmässigt och mellan 2006 och 2009 var det mycket övertid och många sena kvällar på jobbet.

Ärligt talat så hade jag nog stängt av en hel del. Tankarna på relationer var lite lagda på hyllan för att jag ville ju bli “klar” först så att jag inte längre behövde känna mig så mittemellan. Att få mina två liv att gå ihop och bli en tillvaro att landa i. Förväntningarna fanns faktiskt där i form av tankar på att det skulle bli lite lättare att våga vara kvinna där bland andra homosexuella kvinnor. Att våga tro på att jag skulle räknas som flata att känna mig hel och inte behöva ursäkta mig. Att det i alla fall inte skulle bli svårare. Det var nog det enda jag inte direkt oroade mig för om jag ser tillbaka.

Jag missade mycket av en vanlig tonårsuppväxt. Det mesta var fokuserat på att vara bra i skolan och lite intressen. Tjejer och relationer var det inte mycket med. Visst var jag lite olyckligt förälskad och visst drömde jag men det hände väldigt väldigt lite. Svårt att känna sig attraktiv när jag inte var mig själv tänker jag. Så jag trodde nog att mitt lilla uppvaknande där i början av 2000 var ett steg mot ett liv med mer balans. Det som var i fokus var ju dock att få vara en av tjejerna, att få räknas och få vara med. Kanske till och med att inte vara en av killarna i alla fall. Då var det ju naturligt att ligga lågt med att visa att jag var intresserad av henne. Jag stängde nog av och lärde mig nog också mycket om kvinnors erfarenheter av oönskad uppvaktning. Det blev viktigt att vara lite ofarlig och att vara den fina och trygga väninnan i första hand. Det var läget när jag då i utredningsprocessen tänkte att när jag är klar, då ska det bli lite lättare. Efter det, då satsar jag.

Så nej, det blev inte som jag trodde. Jobbmässigt har allting gått oväntat bra. Jag trivs och blir accepterad och respekterad precis så där som det borde vara. Trots att jag jobbar i en mansdominerad organisation som Försvarsmakten. I vardagen går det bra men visst händer det att jag får enstaka negativa blickar och något felaktigt pronomen här och då. Mest av andra flator faktiskt. Visst, jag har nog anpassat mitt liv en del utan att tänka på utifrån att jag vill slippa en del sånt. Åker ju nästan alltid bil och undviker kollektivtrafiken och det blir ju lite av en egen bubbla som jag kan ta mig fram i mellan möten med människor som behandlar mig fint. Så, jag har det bra på jobbet och har det bra materiellt. De flesta vännerna är kvar men några enstaka kunde faktiskt inte alls hantera att jag som post-TS inte har samma förutsättningar som ciskvinnor (biologiskt födda kvinnor). Jag har ett underbart gudbarn och en familj som jag hör till. Det enda område där jag trodde jag skulle se en förändringar till bättre har dock blivit nästan sämre. Det känns himla svårt att vara kvinna med TS-bakgrund i flatvärlden och det är himla svårt att tro på sig själv. Att våga det där som jag nästan inte tränat på alls – att flörta och visa sitt intresse. Att visa och känna attraktion. Saknar närhet. Längtar efter att vakna upp bredvid någon. Det gör jag. Det trodde jag skulle bli lättare. Det blev det inte. Sen vad som är jag och vad som är min bakgrund är väl svårt att säga. Förmodligen hör det ihop eftersom jag utvecklas som en och samma människa.

Under tiden njuter jag av att dricka latte och försöker fortsätta göra det jag gillar och trivs med medan jag funderar på vad som kanske måste förändras. Eller så är det bra tur och det gäller att ha tålamod.

Som en heterofest, typ.

Det är fest och det vimlar av kvinnor i rummet. Kvinnor av olika slag och visst ser jag några som jag tycker är vackra, har något i blicken eller rör sig på något sätt som fångar mig. Som singel är det klart att tankarna far runt lite och jag tänker ”tja, man vet ju aldrig”. Det är ju visserligen ingen fest där jag kan vara någorlunda säker på att de som är där har något öga för mig, det är ju en helt vanlig fest på stan. Ingen särskild klubb med någon viss tydlig inriktning dit man aktivt sökt sig för att man har bestämt sig för vem man är eller i alla fall vilka kvinnor man letar efter.

Så här på håll är det klart att jag funderar på vilka som kan vara intresserade av någon som jag. Även om det såklart är omöjligt börjar jag fundera lite vilka som det skulle kunna tänkas vara. Letar efter tecknen eller möjligen bara den där svårfångade magkänslan som säger att hon, hon kan nog faktiskt vara en av dem. I det första samtalet försöker jag fokusera på samtalet med den här kvinnan jag aldrig träffat förut. Tankarna snurrar och jag undrar om hon kanske ser något och om det i så fall är bra eller dåligt. Försöker leda in samtalet försiktigt på ämnen som gör att det blir lättare att avgöra om hon är en av dem. Om hon verkar open-minded, om hon har några tidigare erfarenheter, om hon använder orden på rätt sätt, om hon verkar oavslappnad eller tycker ämnet verkar jobbigt. Om hon är en av dem som gillar kvinnor som jag.

Efter en stund och några samtal senare fastnar jag då för henne. Hon har något speciellt i blicken, den skarpa tanken och ett underbart lite snett leende som kommer när hon levererar träffsäkra tankar om livet. För en stund sveps jag med och slår på charmen och tänker att jag måste bara visa mitt bästa jag. Det gäller liksom att ta vara på känslan när den kommer. Det varar dock inte så länge – jag blir påmind om var jag befinner mig. Tänker att vad är sannolikheten att hon är en av dem mitt ibland de helt vanliga kvinnorna här på festen? Varför skulle just hon vara den där annorlunda som gillar en sån som mig? Oron kommer smygande och jag funderar lite på om hon förstår att jag är lite intresserad av henne och hur hon i så fall kommer att ta det? Är det första gången hon är med om det? Kommer det sätta igång en massa funderingar i henne om vem hon är och hennes identitet? Det här är ju ändå hennes sammanhang där hon är trygg med att vara normen. Hon är ju som de andra kvinnorna och är någorlunda trygg med det och har inte behövt fundera så mycket på vad det innebär att vara attraherad av någon som mig. Hon är ju bland de sina i någon mening. Vågar hon ens visa det för de hon är med och kanske till och med är rädd för vad de kommer att tycka? Att hennes kompisar inte riktigt kan hantera att hon är annorlunda.

Jag är alltså på flatfest men tänker att det väl är ungefär så här som en del flator upplever tillvaron på heterofester där komma ut-frågan och dess konsekvenser finns där under ytan hela tiden. Varför flatfesterna i alla fall inledningsvis känns lite befriande för att då är i alla fall den delen av oron borta ur ekvationen. Man kan vara sig själv från start. Inser att för mig är skillnaden på flat- och heterofest inte min egen självsäkerhet och hur jag uppfattas av andra kvinnor, det är frånvaron av männen som är den egentliga skillnaden. Med kvinnorna finns i stort sett samma osäkerhet även om jag så klart inser att de som jag uppfattar som heterotjejer såklart är intresserade av män. Det är ju faktiskt inte flator. Frågan är väl mer vilken slags kvinna jag är och blir.