Det förrädiska konceptet “att vara klar”

När jag gick in i min könskorrigeringsprocess kände jag att var jag en ovanligt påläst och medveten person. Under flera års tid hade jag utöver min egen personliga utveckling också lobbat, informerat och föreläst om transpersoner i alla möjliga sammanhang. Till och med argumenterat och tillsammans med några andra lyckats få RFSL att ändra sina stadgar till att även jobba för transpersoner. Kontroversiellt då, men idag helt självklart som tur är. Jag tyckte att jag inte bara kunde mycket rent faktamässigt utan också tvingats bearbeta allt för att förstå vad det innebär för mig som person och mig som en del av en grupp. Jag var så himla medveten om att en könskorrigeringsprocess inte skulle lösa alla problem i livet utan att det var viktigt att vara realistisk och allt det där ni vet. Lite svenskt lagom i förväntningarna alltså. 

Men visst, nånstans hade jag i alla fall en förväntning om att jag efter en sådan process skulle kunna känna mig lite tryggare i flatsammanhang och skapa lite bättre förutsättningar att hitta någon som jag kunde uppleva kärleken med. Så blev det inte, utan det känns ironiskt nog nästan svårare att våga ta plats i sammanhang bara för kvinnor och speciellt i HBT-världen. Jag får väl därför inse att jag nog i just den aspekten ändå hade lite för höga förväntningar på det här med att vara “klar”.  Det är dock inte förrän nyligen som jag funderat på hur min omgivning har förhållit sig till konceptet “att vara klar”.

Jag mötte sjukvården första gången sommaren 2004 och i augusti 2008 genomförde jag den sista operationen men det var väl inte förrän framåt årsskiftet som jag kroppsligt kände att jag var läkt. Tiden i den processen är ju fylld av en massa sjukvårdsbesök och konkreta steg som ska tas med tydliga milstolpar som t.ex. när jag fick min diagnos, började hormonterapi, mötet med rättsliga rådet och så slutligen operationerna. När det gäller psykisk sjukdom pratas det ju ofta om att de hanteras annorlunda eftersom de inte är så konkreta som ett benbrott eller blindtarmsoperation. Funderar om könskorrigeringsprocessen faktiskt gör en hel del för att konkretisera situationen inte minst för omgivningen. Dels för att den har tydlig fysisk aspekt och dels kanske för att den innehåller en begriplig tidsplan med något slags tänkt slut då jag ska “vara klar”. Kanske faktiskt mer i betydelsen frisk och fri från problem än vad jag har insett.

Haken är ju att processen som transsexuell ofta börjar långt innan den blir så konkret som den blir i sjukvårdens regi och att processen för mig fortsätter även efter tiden i sjukvården. Men skulle inte livet bli så mycket lättare efter processen då, tänker någon? Jo, det har det såklart blivit men det är för mig på lite olika plan. Innan processen så handlar det mesta om att jobba med sociala och mentala aspekter av min identitet. Det som processen “låser upp” är ju möjligheten att påverka juridiska och kroppsliga aspekter av min könsidentitet. Efter processen så är faktiskt de juridiska aspekterna och de allra flesta av de kroppsliga aspekterna av min könsidentitet “klara” i någon mening. Det innebär ju såklart att vardagen blir mycket mer “normal” i brist på bättre ord.

Rent kroppsligt så får man dock inse att även om jag förändrats en hel del till bättre om jag får säga det själv så går det liksom inte över en natt direkt. Vissa saker förändras mer än andra. Det innebär att hur väl jag passerar som kvinna i samhället också förändras mycket gradvis och beror på en massa saker som jag inte har kontroll över. Den sociala och mentala aspekten av att vara transsexuell finns liksom kvar även efter operationen. Jag kan till och med uppleva att den förstärks i och med att jag med en kvinnlig kropp och rätt personuppgifter helt plötsligt bjuds in till sammanhang som jag tidigare inte var välkommen till. Det innebär en massa nya upplevelser men också nya små och stora trappsteg att ta sig över. Konsekvensen av att inte passera på ett kvinnligt nätverksmöte blir liksom större än i mixade miljöer. Samma sak med omklädningsrum. Dessutom blir det för mig tydligare och tydligare att kvinnor faktiskt är rätt olika män i och med att man ofta socialiserats på olika sätt i olika miljöer. Samtalen är annorlunda, språket är annorlunda och attityden till varandra är annorlunda. För mig blev det tydligare och tydligare med tiden efter processen. Innan var jag så bortskämd med väldigt positiva möten med många kvinnor men det var ju i sammanhang som var mixade och där de tydligt visste om min bakgrund. Jag upplever inte att kvinnor i allmänhet söker sig till varandra på det sätt som män gör. Tvärtom håller man sig gärna två och två och sträcker inte så gärna ut handen till andra kvinnor. Jag upplever att jag verkligen inte alltid har en magkänsla för normen i grupper med bara kvinnor dvs hur man på ett säkert sätt smälter in om det just då är viktigt.

Jag tror mer och mer att jag efter min juridiska och kroppsliga könskorrigeringsprocess håller på att gå igenom en till lika stor social och mental process som handlar hur det är att vara kvinna i samhället, som vän, kollega och kanske på sikt som partner. Den processen syns dock inte på mig och har inga tydliga milstolpar. Jag tror att jag verkar mycket mer “klar”, stark och modig än vad jag egentligen är. För de som följer TED-talks så har ju Bréne Brown talat en hel om hur vi som människor kämpar med att visa sårbarhet inför sig själv och andra. Att våga visa den sårbarheten gör ju också att man vågar sig ut och tar risker vilket kräver mod i någon mening. I någon mening handlar det för mig om att våga “komma ut” i någon mening med de rädslor jag har för att våga det som jag har kvar i livet att utforska. Paradoxalt nog så har jag som varit så himla öppen med min process framför allt innan tiden i sjukvården hamnat i en situation som “klar” behöver komma ut som transsexuell igen. Saker jag “borde” vara helt bekväm med eller ha koll på för att jag (nu) ÄR kvinna men som jag är nybörjare på. Att inte kunna vara “öppen med det” är minst lika plågsamt som det kändes att vara kvar i garderoben där för 20 år sedan. Jag är ju “klar” och ska inte behöva känna så typ. Då som nu behövs verkligen en vänlig röst och en hjälpande hand för att klara en del trösklar som ibland är tydliga för mig eftersom andra i all välvillighet tycker att “du är ju kvinna nu så det finns inget att oroa sig för”. Det handlar väl om att både göra upp med sina rädslor av att göra nya saker men ibland också rädslan för vadkonsekvensen blir av att inte passera i just det sammanhanget. Samhället med sina fördomar finns ju där ute fortfarande så mindre trevliga saker händer men en hel del tack vare processen mycket mer sällan än för 15 år sedan när de hände ofta. Nånstans behöver jag också försöka lära mig hantera konsekvenserna när de sker och veta vad de gör med min identitet och självbild och inse att jag kan överleva dem trots att de är obehagliga.

Ta det här med badhus. Rädslan över att gå in på damernas där jag både känner mig granskad och osäker på hur man gör rent praktiskt finns ju definitivt kvar efter operationen. Innan operationen fanns det ju inte ens på kartan att göra det! Så för mig det är ju en helt ny upplevelse, fast efter att jag är “klar”. Samma sak med det kvinnliga nätverket på jobbet eller IT-konferensen. Det kan säkert ta både 10 och 20 gånger innan det känns någorlunda hanterbart. Så var det för mig med med vad som nu är triviala saker som restaurangbesök, köpa kläder och gå på bio i alla fall. Hur hanterar man det undrar jag? Jag vill ju berätta om varför jag tvekar och behöver ta sats för att göra mig mer begriplig för andra men samtidigt så verkar sårbarhet inte alltid betala sig om man säger så.

Ingen blir ju såklart “klar” med något i livet men för mig som transsexuell så är det tydligt att ordet är mer förrädiskt än jag anat. Jag tror att när jag blir sedd som “klar” så blir jag osäker för att det blir förväntningar som jag inte alltid kan leva upp till. Dörren till badhuset blir inte mindre tung av att låtsas som den inte finns där. Visst kan man klara saker helt själv och jag har min själ tvingats till det genom åren. Det blir dock så oerhört mycket lättare om man ibland kan få lite hjälp att öppna den tunga dörren speciellt av någon som inte tycker dörren är tung alls. Vi är ju som tur är bra på helt olika saker. Det jag nog kan behöva påminna mig själv och andra är att det efter denna korta uppförsbacke nästan alltid kommer en helt fantastisk glädje över att ha lyckats med små saker som denna. Det var det som gav mig energi att ta mig vidare i min komma-ut-process för 15 år sedan. Glädjen att klara av något jag var skiträdd för men inte minst ha någon att dela den med. Det blir jag nog aldrig “klar” med på gott och ont. Jag tror verkligen att samhörighet också stärks av att våga visa sårbarhet och att dela med sig av mot- och medgångar.

 

Tankar efter “Women’s panel & reception” på konferensen IBM Impact 2014

The Panel.
Paneldeltagarna från KPMG, Analysföretag, Target, IBM-partnern Prolifics och IBM

 

När jag är ute och reser på mina konferenser så försöker jag alltid delta i de kvinnliga nätverk som förekommer. Dels för att jag tycker det är intressant och dels för att stödja en viktig verksamhet faktiskt komma dit när någon ser till att organisera något. Denna gången var jag i Las Vegas och konferensen IBM Impact 2014 som är en lagom stor konferens (ca 7500) med högt teknikinnehåll och fokus på IBMs breda flora av integrationsprodukter och infrastruktur för att köra applikationer. Jag börjar faktiskt känna igen mig i såväl format som innehåll från nätverksträffar inom mansdominerade branscher och det var som tidigare intressanta att få ta del av röster som jag sällan hör men samtidigt många tankar kring vad som faktiskt sägs. Att vara kvinna handlar även denna gången väldigt mycket om att vara mamma och ha en familj

 

Impact2014_Womens_Flyer
Invitation Flyer

Evenemanget fått titeln “Women’s Panel & Reception on Innovation & Technology” med Marie Wieck som värd. Hon är General Manager, Application & Integration Middleware, IBM Software Group och en av flera kvinnor som höll i flera keynotes från den gigantiska scenen. Jag älskar att gå på denna typen av teknikkonferenser och gör allt i ett högt tempo så det var lite med andan i halsen som jag dök upp i det ballroom på The Ventian & The Palazzo kasino där allt skulle äga rum. Möts av en lokal med ståbord närmast dörren och stolar i rader mot scenen längre fram. I rummet vimlar det av kvinnor med vinglas i händerna och två barer är uppställda längs kanten. Kan inte undgå att reflektera över kopplingen mellan rött/vitt vin i vinglas och kvinnor, det verkar vara en tydlig och populär markör. Jag fångar ett glas Sprite (tranbärsjuice finns bara i Executive lounge där jag var tidigare under dagen) och blir snart infångad av en entusiastisk kvinna med afro-amerikansk bakgrund och i ett rum med i huvudsak vita kvinnor så tänker still att här blev ett litet “diversity corner” och att det inte är bara jag som är i minoritet. Vi pratar om ditt och datt och blir snabbt exotisk bara av att komma hela vägen från Sverige till Las Vegas. Är lite nöjd med att jag inte blev stående själv utan hamnade i ett gäng kvinnor som ständigt fylls på av nya som ansluter. En av de som ansluter är Executive Assistant till just Marie Wieck och hela hennes aura andas tillförsikt över året som EA till en kvinnlig executive på IBM. Vet inte hur noga jag egentligen hade orkat läsa texten om evenemanget mellan faktaspäckade föreläsningar om IBM API Management och utvecklingsstegen i kommande versioner av IBM WebSphere Application Server (WAS). Nu hemma i Sverige så tittar jag igenom texten och den ser ut så här:

Join our distinguished panel of women executives, hosted by Marie Wieck, General Manager for IBM Application and Integration Middleware, for an interactive discussion on how technological innovation has allowed women to take advantage of more opportunities in their career and life. We are pleased to host a reception immediately following to network with your peers.

Vet inte vad ni tänker om vad detta panelsamtal ska handla om men jag hade nog på något sätt fått för mig att det skulle handla lite om IT och teknik. Presentationerna av kvinnor i flyern är tydliga med att peka ut deras nuvarande roller och sin professionella erfarenhet. Inte ett ord om man, barn och familj såklart. Kvinnorna kommer från IBM, Target, en IBM-partner, KPMG och en branchanalysfirma.

Moderator är Kristen Lauria, Vice President Marketing IBM Mobile Enterprise och hon välkomnar upp kvinnorna på scenen som ser lite klädsamt blyga ut. Hon gör ett stort nummer över hur coola titlar som alla dessa kvinnor har vilket jag reagerar lite på. Till och med hon som har en sån titel tycker det är lite overkligt liksom och man kan ju undra vad det kommer ifrån. Tänker att detta lite lättsamma sätt bara kommer fram i slutna rum för kvinnor, vad nu det är ett tecken på. Någonstans är det väl också både beundran och stolthet att alla de alla lyckats trots att de är kvinnor.

När de sedan fick möjlighet att presentera sig själva så var det lite annorlunda än de officiella presentationerna i flyern. Då fick vi veta hur många barn de hade, hur de levde och vad deras man gjorde. Vi fick också veta att flera av dem inte alls hade tänkt sig en karriär inom IT och speglar såklart föreställningen att man som ung kvinna inte alltid kan se sig själv i den branschen. Samtalet handlade sedan mycket om utmaningen att förena barn/familj med ett krävande jobb och hur det ansvaret tas emot i ledningsrummen. Flera av dem verkade också ha höga krav på sig att ansvara för att hemmet fungerade och en av kvinnorna erbjöd sig att dela med sig av ett excelblad där hon i detalj hade schemalagt vilka åtgärder som skulle göras när i hemmet 6 månader framåt. Den listan fick sedan städhjälpen som jag förstod det. Det pratades om att det måste vara ok att ha med sig barnen på jobbet ibland och möjligheten att med modern teknik kunna åka hem till middagen och sedan efter barnen har lagt sig sätta sig i en videokonferens på kvällen. IBM verkade också vara tydliga med att ha t.ex. program för att jobba deltid som s.k. Executive vilket nog inte är helt vanligt i USA. Stödet från omgivningen diskuterades och där hade de faktiskt lite olika situation. Någon var ensamstående eller nyskild medan en annan hade en man som fanns hemma med barnen. Helt klart poängterade behovet av stöd i form av partners, vänner och grannar för att få livspusslet att gå ihop.

Sen 45 minuter in i sessionen så kom då frågan från en av kvinnorna i publiken: “So, you are all beautiful women….and smart too…you are obviously fit…how do you find the time for that?” Vet inte men jag blev såklart förvånad och kanske ännu mer förvånad när samtliga paneldeltagare log, nickadet till varandra och mumlade “Yea, that is a good question”. Sen blev det en diskussion om träning, kost och hur man håller sig i form inte sällan genom att just leka aktiva lekar mellan barnen eller klämma in ett löppass utan dusch mellan två möten mitt på dagen.

En mer positiv aspekt på utseendefrågan kom dock från en av kvinnorna som berättade att när hon skulle bli partner i sitt företag så fick hon diskreta tips från kollegor om att det nog var dags att ändra utseendet lite och sätta upp håret. Det var liksom passande för en som ville bli partner. Hon funderade då ett tag på det och bestämde sig för att strunta i det och menade att om hon inte blev partner pga att hon inte hade håret uppsatt då fick det faktiskt vara. Intressant att just hur man har håret verkar vara lika mycket av en issue på KPMG som i Försvarsmakten. Har vi inte viktigare saker att bry oss om?!

Det är otroligt fascinerande att gång efter gång hamna i dessa sammanhang och höra det som aldrig verkar våga sägas i mansdominerande sammanhang. Vad vet jag, det kanske är så samtalen alltid ser ut i kvinnodominerade yrken. Samtidigt så är det så tydligt att man alltid väljer att prata om sig själv som kvinna i IT-branchen nästan uteslutande i relation till att man är mamma och har familj. Strukturella frågor eller ren diskriminering tas liksom aldrig upp utan det som definierar en som IT-kvinna är i stort att man har barn. Pratas nästan aldrig om bilden av kvinnlighet i relation till t.ex. IT-intresset annat än allmänna coachande ord om att göra unga kvinnor medvetna om att man kan jobba med IT som kvinna också.

Efter panelsamtalet slut så hamnade jag i en diskussion om lämpliga skor för att just gå på konferenser av det här jätteformatet (där man lätt får gå 10-15 min mellan båda ändarna) och vilken klackhöjd som är rimlig. Också sådant som bara förekommer där det nästan bara är kvinnor. Fick dock också chansen att prata lite med några av de kvinnliga cheferna och fastnade såklart igen för hon som var från Canada. Det är något att skandinaver och kanadensare ofta verkar hitta varandra. Vi hade en trevlig pratstund och jag fick höra lite om hur hon förbereder sig för att gå upp på scenen inför 7500 personer i Las Vegas.

Slutligen kan jag konstatera att det inte blev mycket av ämnet “Innovation & Technology” som stod i inbjudan men det kanske inte heller var meningen. Alla de andra 700 sessionerna handlade ju om det. Jag kan också stilla undra om jag som inte har barn och är singel då kanske inte har så mycket utmaningar för att jag är kvinna. I alla fall i skenet av de här diskussionerna. Nästa helg är det dags för Geek Girl Meetup Unconference och då blir det helt säkert ett mer feministiskt anslag.