Vem känns relevant när min kvinnliga identitet formas?

Jag har ibland funderat på varför jag väljer vissa sammanhang och verkar välja bort andra i förhållandet till min livssituation som kvinna med transsexuell bakgrund. Spontant kan det ju verka rimligt att söka sig till andra människor med samma erfarenheter som mig själv för att kunna få råd, stöd och kanske spegla sig lite i andra. I min komma-ut process för länge sedan var det viktigt för mig att söka upp sammanhang med andra transpersoner men det behovet försvann efter ett par år. Nu menar jag alltså det rena identitetsstödjande och sociala sammanhangen och inte de politiska som ju spelar på helt olika sidor hos mig i alla fall. Det verkar också vara en skillnad mellan tjejer och killar. TS-killar verkar i större utsträckning söka sig till varandra mer än vad jag får intrycket att TS-tjejer gör. Det kanske finns någon skillnad i vilka behov man har men kanske ännu mer en skillnad i vem som känns relevant att vända sig till. Vad det innebär att vara man eller kvinna är såklart eviga frågor utan någon meningsfull generell sanning. Om jag lämnar vad det innebär att VARA kvinna eller man och istället fokuserar på vad som är vanliga förväntningar på män och kvinnor så finns det ju svar att finna men svar som beror mycket på socialt sammanhang. För mig som individ med mitt sammanhang med jobb, vänner och så finns det en ram att förhålla sig till om syftet är att förhålla sig till en norm. Alla vill inte det men för mig spelar det ofta roll.

En klok vän satte ord på detta nyligen. Hon hade också noterat att det fanns en skillnad mellan TS-tjejer och TS-killar och att det syntes mest tydligt i ungdomsaktiviteter där mest killar deltar. Hennes teori var att som TS-kille är det ofta svårt att vända sig till cis-killar för att lära sig och förstå maskulinitet, den manliga identiteten och de manliga sammanhangen. Såsom den strukturella ordningen ser ut i samhället så är det många cis-killar som liksom bara ÄR killar, de har inte funderat så mycket på vad det innebär att vara kille eller än mindre hur man gör sig till kille. Ofta är det inget som det pratas om även om avvikande från maskulina/manliga normer ofta markeras hårt socialt. Som TS-kille blir det då rimligt att vända sig till andra TS-killar för att få ett sammanhang där man i en tryggare miljö kan prata om vad det innebär att vara kille/man.

Hur är det då som TS-tjej? Jag utgår från mig själv för att det är ju så himla svårt att tala för andra. Även om jag upplever mig själv som kvinna och har gjort det väldigt länge så känns det förmätet att säga att jag varit kvinna hela livet. Jag har ju ändå inte mött världen som kvinna med allt vad det innebär mer än 10-15 år eller så. Så i något perspektiv så ville jag vara kvinna och det innebär ju också att jag fick förhålla mig till att BLI kvinna. Det var mycket jag inte visste om kvinnors kroppar, tankar och liv från insidan utan det var ju mest ett perspektiv utifrån. Så här i efterhand så hade jag också mest sett hur andra kvinnor just gör sig till kvinnor men såg sällan kvinnor “off stage” så att säga. Kanske kan man säga att när jag fått ordning på min kropp så var det den erfarenheten och kunskapen som jag saknade och fick försöka skaffa mig. Var hittar jag den kunskapen då? Intressant nog hos de flesta cis-kvinnor i min egen ålder. De flesta kvinnor har en erfarenhet och ett förhållningssätt till hur man “gör kvinna” och det i olika sammanhang. De har också ofta tydliga erfarenheter av hur det är att vara kvinna utifrån skillnad i behandling relativt män omkring dem. På det sättet blir då en massa cis-kvinnor omkring mig relevanta “experter” som kan ge mig kunskap men också samma bollplank som de haft med andra kvinnor genom sin uppväxt. Jag tror inte män i allmänhet känns relevanta som experter på hur man “gör man” för TS-killar men det får ju de med den erfarenheter gärna berätta mer om tänker jag.

Så har vi det här med att vara homosexuella kvinna i förhållande till att “göra kvinna”. Återigen, det finns flator av alla sorter men det ofta ser jag i flatidentiteten är ett ställningstagande från hela eller delar av kravet att “göra kvinna”. Finns ingen anledning att göra kvinna för andra män och många verkar aktivt välja bort en hel del attribut, beteenden för att dels för att landa i en identitet man trivs med men också för att faktiskt slippa bekräftelse/uppmärksamhet av män. Visst, en hel del androgyna och butchiga flator kan säkert en hel del om hur man gör kvinna men det är inget som man vill prata så mycket om. Andra har aldrig brytt sig som det där så mycket och haft en helt annan ingång till att att vara kvinna utifrån den kropp de har. Hursomhelst så känns de för mig inte alltid så relevanta för (eller intresserade av) att stötta mig som av vardagliga praktiska skäl vill lära mig mig om den feminina paletten för att “göra kvinna” . Herregud, de kanske precis frigjort sig från allt det där.

Så, det kanske inte är så konstigt att jag så ofta vänt mig till feminina cis-tjejer för att få sammanhang, stöd och kunskap. Oftast dessutom homo- eller bisexuella feminina cis-tjejer för att de ju både har erfarenheten hur man gör kvinna men också hur de förhåller sig till andra kvinnor utifrån både hetoronormativ och flatig femininet. Eftersom jag själv är flata så är ju det naturligtvis viktigt i hur jag själv ser på att göra kvinna i olika sammanhang. Jag söker helt enkelt de som har mer erfarenhet på vad det innebär att göra kvinna än jag själv. Kanske lika mycket hur de väljer att göra kvinna i olika situationer och varför de i vissa fall aktivt låter bli. Dessutom tror jag att mitt rättvisepatos också gjort att det känns viktigt med en feministisk medvetenhet kring vad det innebär att vara kvinna. Nästan alla av mina vänner som är cis-kvinnor är väldigt feministiskt medvetna. Det passar mig bra att ha en kritisk röst kring vad kvinnlighet är i förhållande både till mig som individ och de strukturer som finns i samhället. Då är det kanske inte så konstigt att behovet av att träffa andra transsexuella kvinnor har varit mindre för mig. Jag är lyckligt lottad i att ha en massa “experter” runt om mig i mitt liv som fyller många av mina behov av att utveckla och forma en kvinnlig identitet. Kanske också för att en del TS-tjejer jag träffat inte ännu hunnit få den kunskapen (inte säkert de vill ha den såklart) i sin process än. Självklart har jag dock ett behov av att just prata om den specifika erfarenheten av att vara transsexuell kvinna med någon som själv kan relatera till det utifrån egna erfarenheter.

Så jag söker mig alltså gärna till feministiskt medvetna feminina homo- eller bisexuella cis-kvinnor. De har den kunskap och erfarenhet jag behöver. Att det tog sån tid att komma på det.

 

Två omtumlande dagar i majoritet på jobbet

noak_forsvarsminister
Tack @militarmamman för bilden!

Jo, jag var nervös på morgonen och någon frukost blev det inte. Av någon anledning tog jag på mig riktig daglig dräkt dvs den långa kavajen och den där slipsen jag verkligen inte gillar. Har nog en bild över att det är ett gäng korrekta officerare och soldater som kommer vara där och tänker att jag vill passa in så mycket som möjligt. Strax efter tio så står jag då där i entrén och tar mig en kopp kaffe. Genom den öppna dörren hörs sorlet, ett annat sorl än jag brukar höra från samlingssalar i Försvarsmakten. Genom dörren skymtar jag massor av kvinnor i uniform bänkade för konferensen för Nätverk Officer och Anställd Kvinna (NOAK). Jag känner mig förväntansfull men tvekar över att ta steget in och få alla blickar på mig. Utgår liksom från att jag inte känner någon där och försöker tänka ut var jag ska försöka sätta mig. Så går jag in i lokalen med plats för 200 personer i biosittning och den är nästan full av tjejer. Ser en ledig plats uppe till höger och tar mig ditåt men vid första trappsteget ser jag en välbekant tjej stå och vinka uppe i det andra hörnet. Jag känner en sån lättnad över att se just Johanna där uppe bland tjejerna. Så skönt att få sätta sig bredvid henne och mycket av spänningen släpper som tur är.

När jag slappnar av och tittar ut över lokalen så möts jag av en syn som jag nog aldrig varit med om på jobbet tidigare. Bara tofsar, knutar och flätor så långt ögat kan nå. Bakom bänkarna skymtar uniformer av alla de slag på huvuddelen av deltagarna. Det ser så annorlunda ut men ändå så välbekant. Bara kvinnor från Försvarsmakten i rummet. Bara den vyn är omtumlande för mig som nuförtiden oftast är ensam kvinna vid många av de möten jag deltar i.

En kvinnlig brigadgeneral som förebild
Träffar min nya chef, brigadgeneral Lena Hallin för första gången i hennes nya roll. Hennes föredrag ska egentligen ta 30 minuter men drar säkert över 20 minuter på grund av alla frågor och kommentarer från tjejerna i rummet. Hennes budskap är klokt och genomtänkt. Handlar mycket om att utgå från sig själv både vad avser ambitioner i arbetslivet och behov i det privata livet. Ta chanserna som dyker upp men betonade vikten av att ha mentorer eller personer som “ser en”. Utan att bli sedd tror hon det är svårt att göra karriär. Behövs både uppmuntran och en och annan push framåt. Hon pekar dock på betydelsen av stödet från sin familj och konkret hennes man. Är faktiskt lite synd att det liksom verkar bero mycket på i vilken utsträckning man har stöd hemma. En faktor som Försvarsmakten faktiskt inte direkt kan påverka. Flera gånger nämner hon sina barn och när de är födda. C PROD Göran Mårtensson nämner inte sina barn eller sin familj alls.

Min egen resa
Det har hänt enormt mycket med mig sedan jag började i Försvarsmakten 1993 på F13 i Norrköping. Jag är definitivt inte samma person då som nu (men vem är det?). Jag har under den perioden blivit kvinna och det har nog fysiskt och mentalt varit en gradvis process i att hitta mig själv. Det innebär att jag faktiskt bara har erfarenheter av att vara kvinna på tre av mina fyra arbetsplatser. Kanske blir erfarenheterna tydligare och därmed konsekvenserna för varje dag som går. Jag lär mig mycket om mig själv men lär mig också mycket av omvärlden och de situationer jag hamnar i. Fortfarande händer det att den är helt ny för mig. Den här konferensen och sammanhanget är ett sånt tillfälle och jag får ödmjukt inse att jag fortfarande har mycket att lära om hur det kan vara att vara kvinna i Försvarsmakten. Jag upplever ju bara en liten liten del själv och till detta ska läggas att jag inte alltid har koll på hur mycket min tidigare socialisering ger mig fördelar eller nackdelar. Inte sällan fördelar tänker jag. Även om jag nog aldrig varit något annat än kvinna så har jag inte alltid behandlats som kvinna och den erfarenheten är ju ibland positiv att ha med sig. Har inte upplevt samma hård motstånd under mina första år som många andra tjejer har utstått. Tänker också att jag som flata också upplever män på ett annat sätt än heterosexuella kvinnor. Det borde påverka upplevelsen av att arbeta på en mansdominerad arbetsplats.

Istället för att berätta om programpunkterna i ordning så kändes det bättre att skriva ämnesvis som jag gjort nedan:

Deltagandet
185 kvinnor stod på deltagarlistan men återigen har tydligen inbjudan inte spritts i organisationen. Själv hittade jag den på emilia och när jag försöker följa lottningen får jag till svar att den nog endast landat på Högkvartersavdelningen. Får aktivt trycka på lottningsansvarig hos oss varför han skickar kallelsen endast till de kvinnliga officerarna men inte de övriga civila kvinnorna. Från Högkvarteret deltar 9 kvinnor i konferensen vad jag kan se. Den låga representationen från ledningen bidrar säkerligen också till att det är få kvinnor med major/örlogskaptens grad och högre. Säkert för att det fortfarande ÄR känsligt att delta i nätverksträffarna. Negativa åsikter utifrån förekommer och egna upplevelser av dessa (ibland påtvingade) träffar gör inte saken bättre. Informationen sprids inte och alla kvinnor är inte positiva till deltagandet. Andelen kadetter och och GSS är högre än vad jag kanske trodde. Speglar verkligen den nya Försvarsmakten som håller på att formeras. Yrkeskategorierna är tydligare än jag trodde och därmed också erfarenheten av Försvarsmakten mer olika än på länge. Situationen i vardagen skiljer sig mycket åt och även ambitionerna. Flera gånger påpekas att de som sökt till GSS eller Specialistofficer faktiskt inte alltid vill bli officer och göra karriär. Vi har länge haft den utgångspunkten. Det gäller att vara lyhörd och ödmjuk för en mångfald av önskad utveckling. Gemensamt är dock att kvinnorna faller ifrån i allt för stor utsträckning.

De praktiska frågorna
Trots att det är över 30 år sedan som de första yrkena inom Försvarsmakten öppnades för kvinnor kvarstår ett antal praktiska frågor kvar att lösa. Lokaler bygger på en könsfördelningen med en stor majoritet män. Omklädningsrummen på Karlbergs fysborg ska dock nu äntligen byggas om så att den tidigare fördelningen på 8 resp 400 kvm ändras med bland annat skjutbara väga för att kunna anpassa efter olika fördelningar av könen. Utrustningsfrågan finns fortsatt kvar. Kvinnors kroppar är faktiskt annorlunda. Själv noterar jag att jag med minsta storleken på tröjan knappt får igen axelklaffen för att hylsan med gradbeteckningen är “one size fits larger sizes”. Får höra av en kvinnlig kollega att hon antingen tvingas klippa av sina eller ibland kör med brittiska hylsor som är lite mindre. Kvinnor tvingas ofta lägga energi på fel saker. Tittar in i en knut på tjejen framför mig och inser efter 20 minuter att de som har de där runda knutarna tydligen har en slags skumgummi-donut som de sätter upp håret kring. Hade ingen aning. Skriver upp på inköpslistan. Någon berättar sorgset att ingen talat om för deras GMU-elever om hur man man hanterar mens i fält. Erfarenheter delas inte och alla får uppfinna hjulet helt själva.

Självklarheten kring barn
Under konferensen slås jag av hur ofta formuleringen “när man får barn…” eller “mellan 30-40 då man bildar familj” dyker upp i samtalen. Det är uppenbart hur tätt sammankopplat det är med att vara kvinna i Försvarsmakten. Antingen handlar det om unga kvinnor som är mitt uppe i skola och karriär som berättar att de inte ens kan se familj (=man och barn) framför sig just nu eller så är det reflektioner om tiden före och efter barn. Att det var så enkelt när man inte hade barn men efter det så var ingången till tjänstgöringen i Försvarsmakten en annan. Det blir liksom minsta gemensamma nämnaren. Kanske inte att man har barn i sig men själva processen innan och efter och hur den påverkar prioriteringarna. Mammaledigheten verkar ibland ha gjort att flera känt att de missat flera chanser som sedan är svåra att ta igen och därmed kommer man efter karriärsmässigt och även lönemässigt. Det är dock så tydligt att det är detta som utgör en av de centrala skillnaderna mellan att vara man och kvinna i Försvarsmakten. Kanske för att det också är ett legitimt sätt att vara annorlunda på men när det gäller fysiska krav och annat kopplat till kroppen är det mera känsligt. Där är önskan att vara lika mycket större. Själv är jag singel utan barn och det är klart att samhörigheten och speglingen är svår utifrån detta. Jag vill ha barn men ser just nu inte att det ligger på möjligheternas horisont dock. Heteronormativiteten är också synlig eftersom det alltid talas om “min man” och inte “min partner”.

Tydligt är att det finns ett extra skuldbeläggande kring kvinnor och mammarollen. Det är känsligare att vara borta längre från sina barn än vad det i allmänhet verkar vara för män. Inte sällan kommer dock trycket från andra personer i deras närhet som inte har en koppling till Försvarsmakten snarare än från kollegor. Återigen är det tydligt att t.ex. åldern på ens barn verkar spela stor roll för hur man ser på sin karriär och möjligheter att gå längre utbildningar i Stockholm.

Villkor
Sverige är ett ganska bra land där samhället innehåller en massa villkor som följer med in i Försvarsmakten. Det verkar som om de formella förutsättningarna finns på plats och att Försvarsmakten ofta verkar hantera familjemässiga hänsyn ganska bra. Haken är väl just att det handlar om just familj och inte de andra sociala faktorerna som kan vara minst lika viktiga för de som inte har en egen familj. En hel del har också män som också arbetar i Försvarsmakten och det verkar rent allmänt vara en fördel. Dock kan den nya plikten att tjänstgöra i insatser utomlands ibland tillämpas ganska strikt på par där båda jobbar i Försvarsmakten. Vissa kände att de valt/tvingats till att söka sig från insatsförbanden och till basorganisationen med en nationell bas istället.

Diskussionerna och klimatet för kvinnor
Det är lätt att tro att det är de äldre som har problem med kvinnor i sin organisation men skrämmande nog verkar det nästan vara värst bland de yngre officerarna. Flera exempel på hur kvinnor blivit direkt motarbetade att delta i nätverket kom upp. Ibland så flagrant att deras manliga kollegor ställde sig på tjejernas sida mot deras befäl. Flera att hade fått jobba hårt mot dessa attityder i månader för att kunna delta i konferensen. Några att tom fått gå, marschera och åka svävare i sista stund för att ta sig till Karlberg.

Min känsla att de kvinnliga nätverket är så otroligt viktigt för att skapa en trygg miljö där man är i majoritet. Först i dessa sammanhang börjar de här berättelserna komma. Berättelser som jag tror att många män (och vissa kvinnor) liksom inte vill tro ska finnas år 2013. Det pratas inte om detta i Försvarsmakten till vardags. Tror inte många av tjejerna känner att det går att ta upp den typen av diskussioner i miljöer där man är i så tydlig minoritet. Först efter ett par timmar tillsammans kommer de sakta upp till ytan. Frustrationen är så tydlig. De allra flesta har varit med om rätt jobbiga situationer och tvingats försvara sin plats i Försvarsmakten helt själva. De sitter i väggarna och ledarskapet är inte vad det borde vara. Uttryck som “häxmöten” förekommer fortfarande sorgligt nog. Det får sällan konsekvenser på befattningar, löner eller befordran om man har behandlat kvinnor dåligt. Uttryck som “du vet hur han är” och “lite får man ju tåla” legitimerar ett strukturellt förtryck av kvinnor i organisationen. Det blir uppenbarligen inte så mycket bättre eftersom historierna hela tiden dyker upp.

Till detta ska läggas de rena trakasserierna med av sexuell karaktär och med hot om våld eller våld inblandat. De kommer också fram till slut när någon vågar vara den första som delar med sig av en erfarenhet. Det förekommer även det och jag tror att vi liksom inte vill de ska vara så och därför pratar vi inte om det.

Jag blir glad över diskussionerna och att så många kvinnor i rummet så starkt uttrycker sin frustration och kräver att att något måste hända. Konkreta åtgärder måste fram för att skapa en förändring. Inte minst representationen som fortfarande ligger på strax över 5 procent bland officerare. Det rekryteras kanske 20 procent kvinnor till GMU men redan på själva utbildningen faller alltför många ifrån och gör det genom sin fortsatta karriär. Bilden av en soldat är hårt präglad utifrån en manlig norm och det blir svårt för kvinnor att kunna identifiera sig med det. Dessutom kan man fortsatt fråga sig om kraven på fysisk förmåga ska ligga på det sättet de gör. Att bära 37 kilo är en sak om man väger 56 eller om man väger 90. Den nuvarande enhetliga GMU-delen verkar faktiskt sålla bort kvinnor på ett sätt som vi inte har råd med. Vissa förband har dessutom en uttalad idé om att försöka knäcka adapterna så att de som blir kvar är av det rätta virket. Jag tänker att Försvarsmakten har behov av en stor bredd på kompetenser och talanger och det passar illa med en (manliga) arménorm på soldatfärdigheter som verkar gälla idag.

Bilden av kvinnliga militärer
Två av kadetterna pratade en del om dagens utbildning och deras upplevelser av dem. Med hjälp av foton från utbildningen visade de tydligt på hur vi måste jobba med bilden av kvinnor och hur det går ihop med rollen som officer. Alltför ofta verkar vi instinktivt inte associera kvinnor med vissa yrkesroller, speciellt i bal-outfit. Det är väl där uniformen blir så tydlig. Samtidigt som den är mer maskulint kodad än många andra kläder ger den säkert en trygghet och legitimitet för många kvinnor. Jag som de senaste 15 åren mest sett många kvinnor samtidigt i flatsammanhang och kan känna igen utstrålningen med självsäkerhet och att ta plats i de kvinnor jag mötte första dagen på konferensen. Kändes som det var ett gäng starka och rätt självklara kvinnor omkring mig. För mig kanske det är den minskade andelen feminina attribut som gör att jag känner igen mig från flatvärlden. Hörde flera som dock pratade om att de ändå försökte göra uniformen “lite roligare” med några få attribut. Kunde vara ringar eller något rosa armband instucket under skjortärmen. Utrymmet att välja graden feminint uttryckssätt i Försvarsmakten är faktiskt ganska begränsad för officerare. Tänkte på att förvånansvärt många (liksom jag) valde att ha kjol till uniformen. Vid middagen noterade jag dock att det var en massa tjej-tjejer som “dök upp”. Det var ju självklart samma deltagarna som på dagen men nu i feminina festkläder. Själv kan jag ofta känna ett behov av att få ha civila kläder på mig för att uniformen inte känns som “jag” i alla lägen. Tänker att man som kvinna kanske har ett behov av att ta igen på sitt kvinnliga uttryck efter arbetet är slut. Funderar på vad det gör med oss och vad vi då anpassar oss till eller kanske tom offrar i vardagen. Finns det tom något att bevisa kanske och för vem? Nu är jag väl inte mest självsäkra bland många kvinnor kopplat till min bakgrund men jag insåg hur jag själv kände mig så mindre feminin jämfört med många av de yngre, feminina tjejerna på middagen. Själv stod jag i uniform och undrade verkligen om det var rätt beslut för kvällen.

Aktiva åtgärder
Föredragen från Ernst & Young och Kustbevakningen visade så tydligt hur viktigt det är att gå från ord till handling. Inte bara en vision utan tydliga mål och konkreta åtgärder för att öka andelen kvinnor krävs uppenbarligen. Positiv särbehandling (dvs inte kvotering) går redan att använda i Försvarsmakten men det räcker tydligen inte heller. Mentorskap verkar vara en framgångsfaktor men också särskilda satsningar på kvinnors kompetensutveckling mot chefstjänster. Jämställdhetsintegrationen som Regeringen har ålagt ett antal myndigheter kanske kan tydligare etablera genusperspektivet i alla delar av verksamheten. Som C PROD så klokt uttalade så måste det med i alla beslut som chefer fattar. Lägger man inte ett aktivt genusperspektiv på dem riskerar man att fortsätta göra det som ligger i väggarna helt omedvetet. Vi har bra policydokument men implementering i organisationen lämnar en hel del i övrigt att önska.

Hursomhaver så var det skönt med en klok, trygg och väldigt snäll sjöofficer vid min sida under konferensen. Ensam är inte stark. Jag längtar redan till nästa konferens!

 

 

Tankar inför den kvinnliga nätverkskonferensen på Karlberg

Karlbergs slott
Karlbergs slott

Imorgon är det dags för mitt livs första NOAK-konferens (Nätverk Officer och Anställd Kvinna) i Försvarsmakten. Ungefär 200 kvinnor är anmälda till två dagar av konfererande på Karlsbergs slott här i Stockholm. Tidigare år har jag helt enkelt inte känt till dem och frågan om att anmäla mig har därför aldrig kommit upp tidigare. Förra årets konferens tror jag att jag läste lite kort om i Försvarets Forum i efterhand. Tydligen verkar det vara ett genomgående problem i Försvarsmakten att kallelsen inte når ut till de kvinnor som finns i de olika förbanden. På schemat står föreläsningar från såväl vår första kvinnliga brigadgeneral (som gått ordinarie officerskarriär), erfarenheter från Gender Coach-programmet och ett samtal med försvarsminister Karin Enström.

Så här på kvällen innan så är det en hel del tankar som far runt i mitt huvud. Det är uppenbart någon form av tröskel för mig här som liknar alla de andra sakerna jag gjort första gången som kvinna. I någon meningen ett steg utanför min vardagliga “comfort zone” där jag alltsomoftast kan slappna av och vara trygg med den jag är. Det är något speciellt och kanske också viktigt att komma in i ett rum med 200 kvinnor i ett forum just bara för kvinnor. Ovant, helt klart för som oftast har bara män omkring mig i min jobbmiljö men det står också mycket mera på spel. Det är inkluderingen och samhörigheten som önskar känna men fruktar att inte få. En utsatthet som nog bottnar i känslan av att vara granskad och inte veta riktigt var jag har folk omkring mig. Antingen för att jag inte passerar eller för att några kanske känner till mig och min historia sen tidigare. Pendlar mellan att känna mig överdrivet nojjig och en rättfärdig oro för att beträda okänd mark. Det är klart nånstans har jag ju med mig att jag är oftast får ett väldigt bra bemötande av inte minst andra kvinnor. Kanske är det också medvetenheten om att min egen oro och försiktighet kan leda till en ond spiral där jag inte signalerar vilja av att ta kontakt när det är det jag allra helst vill.

Kanske är det också att jag “bara” upplevt 6-7 år som kvinna i Försvarsmakten och därmed inte delar alla upplevelser som många andra kvinnor har av t.ex. lumpen/grundutbildningen. Kanske en rädsla för att inte känna den där samhörigheten med andra kvinnor som jag längtar efter. Att inte vara en del av en grupp jag alltid velat tillhöra. Funderingar om hur kan kan göra något konstruktivt av min erfarenhet av att inte varit socialiserad som kvinna från födelsen utan att det för den skull diskvalificerar mig från just den så hett eftertraktade samhörigheten. Tveksamheten i att våga uttala sig både för att rösten inte ska uppfattas kvinnlig men också för att inte veta riktigt vad som är unikt för min erfarenhet av att vara kvinna och vad som faktiskt andra känner igen sig i. Är helt enkelt lite osäker på sammanhanget, vilka sociala regler som gäller och hur jag förväntas vara i just ett sådant sammanhang. De allra flesta är säkert dessutom hetero och lever in någon sorts parförhållande inte sällan med barn. Är förväntningarna att man ska prata mer om familjen just med bara kvinnor eller kanske mindre just för att kvinnor kanske ofta hamnar i de samtalsämnena på arbetet när det mest är män omkring dem. Jag får väl prata lite om mitt underbara gudbarn för att smälta in då kanske. I övrigt är det inte så mycket att bonda kring för mig tänker jag.

Imorgon blir det några djupa andetag och lätt darriga ben där på Karlbergs slott. Tröskeln blir nog lägre strax efter jag klivit över den. Wish me luck!