Inre stolthet och yttre konstighet.

Har insett att det är en del saker jag liksom inte får ihop när jag tänker på det aktivt. Lite som att jag inte har hittat rätt namn på känslor och erfarenheter och hur de hänger ihop. I vardagen blir det en hel del funderande på vad det är jag upplever och hur det påverkar mig. Ibland det ett tag att sortera tankarna. Det är som att flera känslor blandas till det vita ljuset och hur jag liksom med ett prisma delar upp det till enskilda färger. Känslan av otrygghet som dyker upp med jämna mellanrum var en sådan mix av att samtidigt känna mig så stolt och mitt rätta jag men samtidigt så konstig i andras ögon. Det är något med utseenderelaterade reaktioner som på det sättet är så direkta och samtidigt så brutala. Visst, jag kan påverka lite grann genom hur noga jag är med mitt utseende och kanske hur jag använder min röst men i slutändan är det sällan jag kan göra så mycket åt det. Det är andra som “läser mig” och sedan är det en eventuell reaktion på detta som jag får hantera.

Det är faktiskt en mycket märklig och faktiskt orättvis upplevelse av att gått igenom så mycket för att äntligen få bli den jag är och ändå inte få ens respekt för det utan sedd som direkt konstig. Häromdagen vandrade tankarna tillbaka till livet innan processen och insåg att då var jag ju “rätt” i andras ögon dvs jag var någorlunda “normal” utseendemässigt och behövde inte oroa mig för att något skulle hända pga just mitt utseende. Det gick att smälta in och vara obemärkt i gruppen om jag ville eller behövde. Samtidigt så var jag ju väldigt obekväm över att inte kunna vara mig själv, inte alls stolt för vem jag var och ständigt denna fundering om vad jag skulle våga säga till vem om vem jag egentligen var.

Nu däremot är jag ju sjukt stolt för vem jag är och att jag orkat igenom processen men får därmed hantera osäkerheten av att aldrig veta vilka reaktioner mitt nya stolta jag ger upphov till. Att aldrig riktigt kunna smälta in, att alltid vara beredd på att hantera en situation eller förklara sig. Det är en märklig känsla att aldrig riktigt vara säker på om jag går hem. En slags latent stress av att läsa av och hantera omgivningen. Åh, vad jag längtar efter att få en grundtrygghet där mitt kön aldrig ifrågasätts. Det är nog svårt nog att vara sig själv utan att behöva tampas med det också. Visst har jag många gånger mött en enorm respekt och ibland till och med beundran för vem jag nu är och vad jag har vågat och orkat gå igenom. Det är dock ofta efter att den personen fått läsa om och träffa mig ordentligt, ofta i flera timmar. Känslan jag har är att jag behöver flera timmar med någon för att komma över okunskapen, fördomar och få visa vem jag är som person och inte bara den där som “bytt kön”. Konkret tror jag att jag tycker det fungerar riktigt bra för mig så länge jag blir introducerad av någon annan som känner mig och liksom med det visar att jag  är ok (trots min bakgrund). Det svåra är att hantera situationer där jag kommer in och bara bedöms på mitt utseende och röst. Ingen som introducerar en, ingen formell roll eller titel att ha som fundament för att bedöma mig.

Betyder det då att jag tjänar på att tydligt “komma ut” för att på det sättet få en situationen där jag kan “level the plane field” så att jag som person har mer lika förutsättningar som cis-personer? Komma-ut-processen är dock lite knepig eftersom mitt utseende redan kan ha startat de andra personernas bild av mig från sekunden vi träffades. Ska jag kanske till och med be mina vänner berätta om min bakgrund så att jag slipper stressen av att tänka på när, om och hur jag ska ta det ämnet? Visst, när jag bjuds in till sociala sammanhang fungerar det att bara vara mig själv utan att säga något om min bakgrund. Till slut kommer man dock till en situation där en sån viktig del av livet blir något jag vill dela med mig av för att det ju är så man skapar samhörighet. Att dela med sig av viktiga men ofta svåra erfarenheter.

Skam och skuld är ju starka känslor och detta har helt klart med skam att göra på något sätt. Skam kommer ju från den man är medan skuld kommer från något man gjort (eller inte gjort). Fast jag känner ju ingen skam för att jag är kvinna och inte heller egentligen för att jag gått igenom min process. Jag tror skammen sitter i att bli den där personen som inte räknas som kvinna, att min process inte räknas, att jag inte hör till gruppen kvinnor och därmed kan behandlas annorlunda. Skammen är väl att bli sedd som något annat än kvinna men det betyder ju också att det faktiskt inte är kopplat till vem jag är. Jag är ju som sagt sjukt stolt över att vara kvinna. Skammen – om det nu är det – är att bli nedgraderad till “annat” eller tom “egentligen man” men det sker ju av någon annan med deras ord eller reaktioner. Kanske nånstans en gnutta av skuld av att just den gången inte haft hår, kläder, smink och accessoarer rätt för då kanske jag inte hade blivit läst lika lätt eller iaf uppfattats som ännu mer kvinnlig. Att jag liksom “kostade på mig” att vara FÖR avslappnad just den kvällen och att jag borde ansträngt mig lite mer för mina “attributmarginaler” inte är så stora som jag kanske tror.

Skammen kanske ligger i trots en otrolig lättnad i att vara bara jag inte uppfattas som äkta och kanske pinsamheten i att presentera sig som kvinna och inte få omgivningens respekt och acceptens för det. Att man liksom anses vara fejk trots den intre stoltheten. Det är där någonstans där kärnan i den märkliga upplevelsen ligger i att vara post-transsexuell. Så rätt men ändå inte. Samtidigt har jag faktiskt goda förutsättningar och är ganska feminint piffig ibland och det gör att jag får kommentarer som är sjukt svåra att hantera. Flera gånger har jag fått kommentaren av andra kvinnor “du känns verkligen som en kvinna för mig” och inte sällan med en referens till andra transsexuella de träffat. Det är ju såklart menat som en komplimang som i just fallet gör att jag får känna mig “äkta” men samtidigt är det ju sjukt orättvist för alla har inte samma förutsättningar att leva upp till ett ganska smalt kvinnoideal. Förmodligen mycket smalare för oss med ts-bakgrund. Jag kan inte riktigt heller ta med mig den bekräftelsen för att runt nästa hörn finns ett café där jag träffar en ny person som kan kalla mig “han” när jag vill köpa en latte. Osäkerheten på att räknas för den jag är finns där regelbundet och försvinner bara i mina välbekanta miljöer kring vänner och till viss del jobbet. Det också därför jag kör bil, för att ha en fristad till och från jobbet.

 

 

 

Comments are closed.

Post Navigation