Det blir inte som man tror

Nu är det sex år sedan mina stora operation och nästa sommar är det tio år sedan jag träffade min utredare för allra första gången en sommardag vid Huddinge sjukhus. Jag tycker det är viktigt att reflektera även om det väl också speglar mitt analytiska sinne och kanske en viss tendens att älta. Det får dock ha sin gång och jag hoppas jag landar lite i mina tankar varje gång. Nu funderar jag en del på hur livet blev så här när jag är “klar” och allt. Helt klart är att det inte blev som jag trodde och det är ju lite märkligt hur svårt det ska vara att föreställa sig det. En hel del blev bra och bättre men en del blev nog nästan sämre. Sen, vem kunde ana att jag skulle älska cafe latte nu 6 år senare…

Förväntningar hade jag helt klart. Det kändes dock som jag var så genomtänkt och realistisk då när jag började träffa min utredare. Jag hade ju läst på så mycket, träffat en hel del läkare och till och med föreläst ett antal gånger i ämnet. Ändå får jag så här i efterhand erkänna att jag nog ända inte riktigt hade koll på min förväntningar om livet där borta om 5-6 år. Mitt liv var då mitt i en slags avslutande komma-ut-process om handlade om jobbet och hur jag skulle bli bemött där. Socialt levde jag som kvinna redan och stornjöt av fritiden och alla underbara vänner jag fått de senaste åren. Den biten kändes det som jag klarat av. Hade till och med haft två små korta förhållanden och såg med tillförsikt på framtiden. Nu var det alltså jobbet som gällde – att bli kvinnlig officer och våga ta plats med min stora passion och intresse för mitt jobb. Det var också en intensiv period jobbmässigt och mellan 2006 och 2009 var det mycket övertid och många sena kvällar på jobbet.

Ärligt talat så hade jag nog stängt av en hel del. Tankarna på relationer var lite lagda på hyllan för att jag ville ju bli “klar” först så att jag inte längre behövde känna mig så mittemellan. Att få mina två liv att gå ihop och bli en tillvaro att landa i. Förväntningarna fanns faktiskt där i form av tankar på att det skulle bli lite lättare att våga vara kvinna där bland andra homosexuella kvinnor. Att våga tro på att jag skulle räknas som flata att känna mig hel och inte behöva ursäkta mig. Att det i alla fall inte skulle bli svårare. Det var nog det enda jag inte direkt oroade mig för om jag ser tillbaka.

Jag missade mycket av en vanlig tonårsuppväxt. Det mesta var fokuserat på att vara bra i skolan och lite intressen. Tjejer och relationer var det inte mycket med. Visst var jag lite olyckligt förälskad och visst drömde jag men det hände väldigt väldigt lite. Svårt att känna sig attraktiv när jag inte var mig själv tänker jag. Så jag trodde nog att mitt lilla uppvaknande där i början av 2000 var ett steg mot ett liv med mer balans. Det som var i fokus var ju dock att få vara en av tjejerna, att få räknas och få vara med. Kanske till och med att inte vara en av killarna i alla fall. Då var det ju naturligt att ligga lågt med att visa att jag var intresserad av henne. Jag stängde nog av och lärde mig nog också mycket om kvinnors erfarenheter av oönskad uppvaktning. Det blev viktigt att vara lite ofarlig och att vara den fina och trygga väninnan i första hand. Det var läget när jag då i utredningsprocessen tänkte att när jag är klar, då ska det bli lite lättare. Efter det, då satsar jag.

Så nej, det blev inte som jag trodde. Jobbmässigt har allting gått oväntat bra. Jag trivs och blir accepterad och respekterad precis så där som det borde vara. Trots att jag jobbar i en mansdominerad organisation som Försvarsmakten. I vardagen går det bra men visst händer det att jag får enstaka negativa blickar och något felaktigt pronomen här och då. Mest av andra flator faktiskt. Visst, jag har nog anpassat mitt liv en del utan att tänka på utifrån att jag vill slippa en del sånt. Åker ju nästan alltid bil och undviker kollektivtrafiken och det blir ju lite av en egen bubbla som jag kan ta mig fram i mellan möten med människor som behandlar mig fint. Så, jag har det bra på jobbet och har det bra materiellt. De flesta vännerna är kvar men några enstaka kunde faktiskt inte alls hantera att jag som post-TS inte har samma förutsättningar som ciskvinnor (biologiskt födda kvinnor). Jag har ett underbart gudbarn och en familj som jag hör till. Det enda område där jag trodde jag skulle se en förändringar till bättre har dock blivit nästan sämre. Det känns himla svårt att vara kvinna med TS-bakgrund i flatvärlden och det är himla svårt att tro på sig själv. Att våga det där som jag nästan inte tränat på alls – att flörta och visa sitt intresse. Att visa och känna attraktion. Saknar närhet. Längtar efter att vakna upp bredvid någon. Det gör jag. Det trodde jag skulle bli lättare. Det blev det inte. Sen vad som är jag och vad som är min bakgrund är väl svårt att säga. Förmodligen hör det ihop eftersom jag utvecklas som en och samma människa.

Under tiden njuter jag av att dricka latte och försöker fortsätta göra det jag gillar och trivs med medan jag funderar på vad som kanske måste förändras. Eller så är det bra tur och det gäller att ha tålamod.

Comments are closed.

Post Navigation