A unique conference around transgender military service

perspectives on transgender military service symposium
Me on the stage during the second panel during the conference. Photograph from the the Palm Center website

In late October 2014 I had the opportunity to go to the United States to participate in a conference called “Perspectives on International Transgender Military Service”. The Swedish Armed Forces were officially invited by the Palm Center to participate and a decision was made on by Director General and Deputy Head of Personell to send me and Helena Hoffman from our HR Centre to the conference. The decision of our participation came swiftly and to me it says something about the changed culture on the command level in the Swedish Armed Forces and their understanding of the importance of LGBT issues. In the center of the organizers were Mr Aaron Belkin who also was a key player in the work around abolishing the Don’t Ask Don’t Tell-act which made it possible for homosexuals and bisexuals to serve openly in the United States Armed Forces. This conference was part of a longer set of activities to provide academic insights into why it is time to abolish the ban on military service for transgender persons as well. Even during the preparations I was struck by the passion and professionalism in the way he and his team worked with the conference.

Previous US studies
One of the efforts provide academic insights are these studies published ahead of the conference:

Even the release of these studies gained a lot of press coverage like this article in the Washington Post: http://www.washingtonpost.com/news/checkpoint/wp/2014/08/25/the-pentagon-can-easily-drop-its-ban-on-transgender-troops-study-finds/

Present at the conference were participants from Sweden, Canada, New Zealand, Australia and the UK, some of the 18 countries that currently allow open transgender military service. In addition to that there were many former services members from the United States who had lost their jobs just because of them being transgender.

The conference was organized around different panels where some where focused on the policy makers from the respective countries and some were focused on sharing the concrete evidences from transgender military services members both from the United States and the invited countries. The schedule looked like this.

9:15 am

Lessons Learned & Best Practices (HR & Policy Officers)

10:45 am


11:00 am

Foreign Military Experiences: Transgender Troops Tell Their Stories

12:30 pm

Working Lunch on Military Diversity (Research etc)

1:30 pm


1:45 pm

Deployment in Austere Conditions: Stories from Combat Zones

3:15 pm


3:30 pm

Next Steps for America: Applying Allied Lessons in the US Military


I was part of the second panel together with Lucy from New Zealand, Donna from Australia and Natalie from Canada. My colleague Helena was on the first panel. To read more about each participants see their individual bios at the ACLU page: https://www.aclu.org/perspectives-transgender-military-service-around-globe

An emotional day
That Monday in Washington D.C. turned out to be a very intense but also emotional day. I realized that was probably the first time that I had been around that many transgender military service members ever. My previous experiences in LGBT Military issues actually involved mostly gay men and the occasional lesbian woman. I have often been the only transsexual present and to some degree put into an ambassador’s role where I could be the representative and “expert” on transgender issues. I have always tried to not be limited to my own personal experiences but rather tried to show the spectrum of approaches transgender people can have on their job and life in general.

In this case however it was a unique experience to be part of a fairly large group of people which all had transgender experiences in the military. I think that also meant that it became way more personal for me. Partly because my approach no longer would be just accepted but rather challenged (although politely) and partly because there suddenly were people around me who had chosen different ways of handling their transition process, their job and their way of life. That of course triggers questions about my own choices in life. We were not only from different countries with different cultures but also from different armed forces around the world. Each with a slight variation of core values and best practices but also their own set of military rules and regulations. That means that we all had different context and circumstances in which we have dealt with us being transgendered.

Hearing about hardships others have gone through is never easy and it sure affects me on a deep emotional level. Maybe the most obvious example was all the people from the US who shared the experience of being force out of their job in the Armed Forces just because they were transgendered. Imagine just having found out who you really are and in the midst of that relief and joy you realize that you are fired from your job just because of that. Especially in the United States where a lot of the benefits around health care, dental care and housing are connected to your employment. That is lost in addition to the salary and job. These men and women also seemed very brave and full of resolve since many of them today are activists trying to change that antiquated policy – something that can be done solely by President Obama himself.

Important information sharing
Just as when we gathered for the NATO LGBT Working Group this summer in Stockholm I was again reminded of the importance that we meet in person and share not only personal experiences but also discuss best practices and policy options in real life. There is still such a shortage on information that being able to get updated on that is a goal in itself. This was of course unique because it focused soley on the T letter in LGBT which is even more important since transgender issues are even less covered than gay (men) issues. I was again amazed of how much work is actually going on around transgender military service around the world. Policy documents are being written, studies are being done and support organizations are being formed. The United Kingdom is once again impressive in the professional way they approach transgender issues. They seem to have a more direct logical approach between decision being made and what is actually needed in terms of policy changes and resource in order to make it happen. The way they have formed formal support networks within the ranks and their LGBT mentor system is very impressive. In Sweden we tend to be vary of large comprehensive measures as and rather take “one step at a time” with little or small resources being committed. Instead it is supposed to be handled by people doing more general equality or gender-related work.

It is quite hard
Being transgendered is hard, that was obvious after the conference. We mixed hearing rather disturbing stories of bullying and bad mental health together with more positive ones indicating that it is very possible to serve in the military with a transsexual background. Still most of us seem to face very real and hard challenges both at work and in society in general. Even though we need to discuss bullying in the military culture we also desperately need some good role models to point to the future with. It seems like the main challenge is changing the culture so these organisations develops a climate where both transgendered people and women can serve with equal opportunity in a safe workplace environment. When you are fighting real enemies with guns you don’t want to be challenged by your colleagues.

A tale from the “paradise”
Telling my story sometimes felt like a tale from the paradise which I guess it is compared to a lot of other experiences. However, it is just me and my very unique personal journey through the armed forces which has work better than all expectations. I feel safe at work in the Swedish Armed Forces HQ and I feel respected for what I do. Nothing to take for granted if you have a transsexual background unfortunately. However, from a personal perspective it is not really a tale from paradise but that is not something that is discussed more than briefly during events like this. In the end finding love and someone to share your life with is just as important as being respected at work. I got the sense that many of us with a transsexual background struggle really hard with dating and relationships. It is a fairly cruel world in that respect.

Five of us women which all belonged to the Air Force decided to take this unique group photo as seen below:

Women with transgender background from five different air forces around the world.
Women with transgender background from five different air forces our the world.

So the day was emotional but also filled with lots of interesting seminars where all of us shared experience from each nation. A lot of new facts and reflections was presented to us in away that I think never had been done before. I really felt each minute was worth focusing on and my head was filled of thoughts from each one and half hour sessions. The third component was the media which was present in the room. Journalists from big media organisations like AP, Huffington Post and ABC was there covering the event. So it wasn’t just us discussing amongst lgbT people but also something for the general public. Something the world would see. I was asked several times by the organizer to do interviews which become a stark contrast to the emotional experiences of listening to my colleagues all over the world. Instead I needed to snap into “interview mode” and be able to be that ambassador myself for a few minutes. One of whose was an interviewed with WJLA – ABC which you can see here in both video and audio: http://bcove.me/mvu2egk2

The media coverage from this conference was nothing short of impressive. A lot of the major media outlets around the world wrote a piece of this event. Well, in Sweden it was not noticed at all. Here are some examples:

The Daily Mail


The Guardian

Huffington Post

Pink News UK

Me and Helena outside the ACLU Office. Photograph by Lucy Jordan, New Zeeland Air Force



Utanför normen på flera sätt – det kanske inte bara mig det är fel på?

Normerna i samhället sätter liksom standarden för vad som anses bra och i viss mån “säkert” att göra för att kunna passa in. Vi styrs av dem i vårt dagliga handlade och säkert en hel del vid lite mer ytliga vardagskonversationer. Då tror jag många väljer att ta upp “säkra” områden som samtalsämnen utifrån just normerna i samhället. De säger också en del om vad vi som grupp anses tycka är viktigt i livet. Det blir väl ibland svårt att se exakt vad skillnaden går mellan en egen stark övertygelse och dröm och vad som är att göra “som man ska”. Jag reser en hel del med jobbet och det är ett område där det märks så tydligt vad det är som anses vara viktigt. Till saken hör att jag är passionerat intresserad för mitt jobb och tycker också att det jag gör är viktigt på riktigt. Det är inte bara ett jobb men redan där upplever jag att jag är utanför normen. Ofta när jag kommer hem helt uppfylld av en intensiv vecka från en konferens i USA så får jag frågan direkt efter jag berättat var jag var: “Jaha, gjorde du något annat (=roligt) också när du var i USA?”. Då går liksom luften ur mig för ofta har jag så mycket som jag vill dela med mig av att jag då får klämma ur mig något om vi var och shoppade lite en eftermiddag innan konferensens registrering öppnade. Det blir så tydligt att det som egentligen är viktigt och roligt, det kan bara inte handla om jobbet och att prata jobb är ju per definition tråkigt antar jag. Nu är jag ju också med om en massa saker under de här intensiva jobbdagarna som inte handlar om produktstrategier och exakta features i olika mjukvarureleaser. Det är en i högsta grad social aktivitet med gemensamma frukostar, luncher, middagar och social aktiviteter med både kollegor och andra. Under de tillfällena finns det möjlighet att skapa relationer av yrkesmässig karaktär som sedan kan visa sig helt avgörande för att som i veckan får högsta attention på ett problem vi haft.

Men ärligt talat så visst, jag tycker väl inte heller att jobbet är viktigast. Det är klart att jag också har det i mig att kärleken, en familj, barn och umgänge med vänner är det som egentligen ger livskvalitet. Jag har fått uppleva korta glimtar av detta och det är klart. Det är riktigt fina ögonblick i livet. Som den där morgonen när bästa vännen sovit över med hennes lilla son och morgonen blir liksom så där som en familj. Jag har nog aldrig lämnat min egen lägenhet så harmonisk som just den dagen. Men det var just bara den dagen och hela tiden en känsla av att inte våga tro att den känslan kan komma åter. Jag fyller 40 nu på måndag och har inte så mycket av det där som ska vara det viktiga och fina i livet. Lever liksom mest i svallvågorna av andras liv men utan en egen båt att kunna styra. Nånstans försöker jag tänka att det är inte bara mig det är fel på, bilden av vad det där viktiga är kommer från normerna också och vi har inte kommit på allt själv. Det är jag i samhällets normsystem som just nu inte klickar alls. Jag har inte så mycket att säga om de där säkra sakerna som vad man ska göra till helgen, vilken semester man varit på (ska åka på) eller vad barnen och partnern hittar på därhemma.

Lyssnade idag på serietecknaren Liv Strömkvist som menade att det privata projektet med den eviga kärleksrelationen blivit lite som religionen var förut. Normerna fylls ständigt på med bilden av att den ultimata lyckan (himlen) uppnås genom det privata projektet och relationen. Planeringen av semestern och nästa bostadsköp blir liksom konkreta hållpunkter på vägen mot lyckan där borta.

Jag har dock mitt jobb som ankare i livet och jag vill faktiskt kunna göra något bra av det jag har utan att känna mig dålig för att jag inte också “gjort något annat”. Men visst, längtar jag. Frågan är vad som är normen och vad som är jag.

Borde arbetet framöver nu handla om kärlek till alla – även transpersoner?

Jag engagerade mig som aktivist för transpersoners rättigheter i anslutning till min egen komma-ut-process. Det här var sent 1990-tal och HBT-begreppet fanns inte riktigt än. Jag tror att det av naturliga skäl blev fokus på att överhuvudtaget berätta vilka vi transpersoner var och såklart samtidigt komma fram till vem jag var. En transsexuell kvinna som råkade vara lesbisk – nästan som en eftertanke liksom. Nya begrepp formades och vi samlade erfarenheter som vi försökte packa ihop något som gick att presentera som förslag till politiska, juridiska och administrativa förändringar i samhället. Förändringar som faktiskt mest handlade om att “få vara”, bli respekterad och förhoppningsvis accepterad. En kamp som dels handlade om transpersoners (dvs. könsidentitetens) plats i det så som då var homorörelsen i praktiken och dels en kamp för att transpersoners rättigheter överhuvudtaget skulle betraktas som seriösa frågor (vilket det oftast inte gjorde – endast några fåtal politiker var då villiga att ta upp dem). Det blev viktigt att skilja på sexuell läggning och könsidentitet och könsuttryck och att i tal och uttalanden få med något annat än att “rätten att älska vem man vill oavsett kön”. För mig så blev nog både min egen process och den politiska rörelse som jag var en del av ganska avsexualiserad. Fokuset låg på mer grundläggande rättigheter i samhället som i princip gjorde det svårt att överhuvudtaget vara transperson utan att hela tiden slåss mot samhällets administrativa och juridiska rutiner.

När jag läste Aleksa Lundbergs upprop (länk till inlägget på Facebook) om vikten av att de som har förhållanden, älskat eller varit förälskad i en transperson vågar synas blev jag tagen och såg vår kamp för rättigheter lite mer klarsynt. Kärlek och sex har en sån naturlig roll i HBT-rörelsen i stort och mycket handlar om att stärka homo- och bisexuella så att de också får tillgång till något så centralt i livet som heterosexuella ofta tar för självklart. Jag insåg att jag som aktivist och föreläsare då knappt pratade om det. Själv har jag reflekterat att det sannolikt kommer vara en “issue” och en “process” för den som blir kär i mig att jag är transsexuell. Dels för hennes identitet och dels de fördomar som hon som partner riskerar att utsättas för både i samhället i stort men inte minst av andra homo- och bisexuella cispersoner. Jag inser att vi inte bara behöver transpersoner som kan agera förebild utan också partners till transpersoner som kan vara detsamma. En förebild för möjligheten och rätten till kärlek även för transpersoner.

Jag tror nästan att jag själv förhöll mig till sexualitet/kärlek och könsidentiet ungefär som politiken såg ut då. Det var nästan som det “räckte” med att bli tolererad, respekterad och på sikt accepterad som människa och det ÄR ett stort steg om man går från skam och osynliggörande som jag upplevde situationen på 90-talet. Men det innebär att varken jag eller våra ambitioner om attitydförändringar liksom inte riktigt pratade om kärlek, sex och relationer. Kanske för att renodla “våra” frågor men i mitt fall faktiskt en slags brist på förväntan att det skulle ingå i det vi kämpade för. Kanske på något sätt nöjde mig med att kämpa för att få vara kvinna så där i allmänhet i samhället. Min egen erfarenhet av transitionsprocessen var att jag ändå hade förväntningar om att det skulle gå lite lite lättare på kärleksfronten just för att jag kroppsligt fick bli hel och rätt. Så det fanns där lite privat men inget som kampen egentligen handlade om. Mina föredrag har också en tendens att på direkt fråga om kärleken handlade lite diffust om att jag såklart längtar efter att hitta min prinsessa någon gång men egentligen utan att riktigt tro på det. Det jag upplevt är att vi har kommit en rejäl bit i kampen för de grundläggande rättigheterna för transpersoner i Sverige men att vi kanske inte alls kommit så långt när det gäller den reella attityden kring kärleksrelationer för och med transpersoner. I och med det så kanske också förväntningarna är rätt låga hos gruppen själva, så är det i alla fall för mig. Genom åren har jag inte direkt blivit översvämmad med exempel på fungerande relationer där en är transperson, speciellt de som är 30+. Även om fördomar och okunskap finns i samhället så om man som transperson råkar ut för det finns kampanjer, regelverk och policydokument som gör att man faktiskt inte längre är helt hjälplös. Det gör nog också att en hel del dåliga beteenden mot transpersoner försvinner om inte annat för att man vet att det är inte i enlighet med uppförandekoden på arbetsplatsen.

När det gäller relationer så finns inget av detta skydd utan allt handlar om attityder hos (i mitt fall) flator i allmänhet. Bara för att det fungerar helt fantastiskt för mig att arbeta i Försvarsmakten så säger det verkligen ingenting om hur kvinnor så där i allmänhet ser på relationer till transsexuella kvinnor. Nu när vi bara har några viktiga frågor kvar på det juridiska planet så tänker jag att kampen numera egentligen borde handla om rätten till kärlek. Därmed sluts cirkeln lite grann med HBT-rörelsen som ju borde vara en utmärkt plats att prata sex och relationer inom. Det handlar alltså inte “bara” om könsidentitet längre utan om rätten att älska och älskas på liknande villkor som alla andra. Som artikeln Aleksa länkat till så finns det också en mörk baksida med våld som inte sällan drabbar heterosexuella transkvinnor. Artikeln handlar dessutom om situationen för icke-vita i USA där statistiken är minst sagt hemsk. Det är dock olika grader av uttryck där samhället trots sina framsteg i rättigheter plågas av starka negativa fördomar kring relationer med olika sorters transpersoner. Hur ofta framställs det inte i media som något av det värsta som kan “avslöjas” för en man? Kampen för kärleken sitter långt ner i värderingsgrunden och det är där förebilderna för fina relationer med transpersoner måste fram och vi måste prata om attityden i HBT-samhället. Transfrågorna bör i någon mening ta sig från Pride House-seminarierna och in i flat- och bögfesterna för att vi ska ha lyckats.


Det förrädiska konceptet “att vara klar”

När jag gick in i min könskorrigeringsprocess kände jag att var jag en ovanligt påläst och medveten person. Under flera års tid hade jag utöver min egen personliga utveckling också lobbat, informerat och föreläst om transpersoner i alla möjliga sammanhang. Till och med argumenterat och tillsammans med några andra lyckats få RFSL att ändra sina stadgar till att även jobba för transpersoner. Kontroversiellt då, men idag helt självklart som tur är. Jag tyckte att jag inte bara kunde mycket rent faktamässigt utan också tvingats bearbeta allt för att förstå vad det innebär för mig som person och mig som en del av en grupp. Jag var så himla medveten om att en könskorrigeringsprocess inte skulle lösa alla problem i livet utan att det var viktigt att vara realistisk och allt det där ni vet. Lite svenskt lagom i förväntningarna alltså. 

Men visst, nånstans hade jag i alla fall en förväntning om att jag efter en sådan process skulle kunna känna mig lite tryggare i flatsammanhang och skapa lite bättre förutsättningar att hitta någon som jag kunde uppleva kärleken med. Så blev det inte, utan det känns ironiskt nog nästan svårare att våga ta plats i sammanhang bara för kvinnor och speciellt i HBT-världen. Jag får väl därför inse att jag nog i just den aspekten ändå hade lite för höga förväntningar på det här med att vara “klar”.  Det är dock inte förrän nyligen som jag funderat på hur min omgivning har förhållit sig till konceptet “att vara klar”.

Jag mötte sjukvården första gången sommaren 2004 och i augusti 2008 genomförde jag den sista operationen men det var väl inte förrän framåt årsskiftet som jag kroppsligt kände att jag var läkt. Tiden i den processen är ju fylld av en massa sjukvårdsbesök och konkreta steg som ska tas med tydliga milstolpar som t.ex. när jag fick min diagnos, började hormonterapi, mötet med rättsliga rådet och så slutligen operationerna. När det gäller psykisk sjukdom pratas det ju ofta om att de hanteras annorlunda eftersom de inte är så konkreta som ett benbrott eller blindtarmsoperation. Funderar om könskorrigeringsprocessen faktiskt gör en hel del för att konkretisera situationen inte minst för omgivningen. Dels för att den har tydlig fysisk aspekt och dels kanske för att den innehåller en begriplig tidsplan med något slags tänkt slut då jag ska “vara klar”. Kanske faktiskt mer i betydelsen frisk och fri från problem än vad jag har insett.

Haken är ju att processen som transsexuell ofta börjar långt innan den blir så konkret som den blir i sjukvårdens regi och att processen för mig fortsätter även efter tiden i sjukvården. Men skulle inte livet bli så mycket lättare efter processen då, tänker någon? Jo, det har det såklart blivit men det är för mig på lite olika plan. Innan processen så handlar det mesta om att jobba med sociala och mentala aspekter av min identitet. Det som processen “låser upp” är ju möjligheten att påverka juridiska och kroppsliga aspekter av min könsidentitet. Efter processen så är faktiskt de juridiska aspekterna och de allra flesta av de kroppsliga aspekterna av min könsidentitet “klara” i någon mening. Det innebär ju såklart att vardagen blir mycket mer “normal” i brist på bättre ord.

Rent kroppsligt så får man dock inse att även om jag förändrats en hel del till bättre om jag får säga det själv så går det liksom inte över en natt direkt. Vissa saker förändras mer än andra. Det innebär att hur väl jag passerar som kvinna i samhället också förändras mycket gradvis och beror på en massa saker som jag inte har kontroll över. Den sociala och mentala aspekten av att vara transsexuell finns liksom kvar även efter operationen. Jag kan till och med uppleva att den förstärks i och med att jag med en kvinnlig kropp och rätt personuppgifter helt plötsligt bjuds in till sammanhang som jag tidigare inte var välkommen till. Det innebär en massa nya upplevelser men också nya små och stora trappsteg att ta sig över. Konsekvensen av att inte passera på ett kvinnligt nätverksmöte blir liksom större än i mixade miljöer. Samma sak med omklädningsrum. Dessutom blir det för mig tydligare och tydligare att kvinnor faktiskt är rätt olika män i och med att man ofta socialiserats på olika sätt i olika miljöer. Samtalen är annorlunda, språket är annorlunda och attityden till varandra är annorlunda. För mig blev det tydligare och tydligare med tiden efter processen. Innan var jag så bortskämd med väldigt positiva möten med många kvinnor men det var ju i sammanhang som var mixade och där de tydligt visste om min bakgrund. Jag upplever inte att kvinnor i allmänhet söker sig till varandra på det sätt som män gör. Tvärtom håller man sig gärna två och två och sträcker inte så gärna ut handen till andra kvinnor. Jag upplever att jag verkligen inte alltid har en magkänsla för normen i grupper med bara kvinnor dvs hur man på ett säkert sätt smälter in om det just då är viktigt.

Jag tror mer och mer att jag efter min juridiska och kroppsliga könskorrigeringsprocess håller på att gå igenom en till lika stor social och mental process som handlar hur det är att vara kvinna i samhället, som vän, kollega och kanske på sikt som partner. Den processen syns dock inte på mig och har inga tydliga milstolpar. Jag tror att jag verkar mycket mer “klar”, stark och modig än vad jag egentligen är. För de som följer TED-talks så har ju Bréne Brown talat en hel om hur vi som människor kämpar med att visa sårbarhet inför sig själv och andra. Att våga visa den sårbarheten gör ju också att man vågar sig ut och tar risker vilket kräver mod i någon mening. I någon mening handlar det för mig om att våga “komma ut” i någon mening med de rädslor jag har för att våga det som jag har kvar i livet att utforska. Paradoxalt nog så har jag som varit så himla öppen med min process framför allt innan tiden i sjukvården hamnat i en situation som “klar” behöver komma ut som transsexuell igen. Saker jag “borde” vara helt bekväm med eller ha koll på för att jag (nu) ÄR kvinna men som jag är nybörjare på. Att inte kunna vara “öppen med det” är minst lika plågsamt som det kändes att vara kvar i garderoben där för 20 år sedan. Jag är ju “klar” och ska inte behöva känna så typ. Då som nu behövs verkligen en vänlig röst och en hjälpande hand för att klara en del trösklar som ibland är tydliga för mig eftersom andra i all välvillighet tycker att “du är ju kvinna nu så det finns inget att oroa sig för”. Det handlar väl om att både göra upp med sina rädslor av att göra nya saker men ibland också rädslan för vadkonsekvensen blir av att inte passera i just det sammanhanget. Samhället med sina fördomar finns ju där ute fortfarande så mindre trevliga saker händer men en hel del tack vare processen mycket mer sällan än för 15 år sedan när de hände ofta. Nånstans behöver jag också försöka lära mig hantera konsekvenserna när de sker och veta vad de gör med min identitet och självbild och inse att jag kan överleva dem trots att de är obehagliga.

Ta det här med badhus. Rädslan över att gå in på damernas där jag både känner mig granskad och osäker på hur man gör rent praktiskt finns ju definitivt kvar efter operationen. Innan operationen fanns det ju inte ens på kartan att göra det! Så för mig det är ju en helt ny upplevelse, fast efter att jag är “klar”. Samma sak med det kvinnliga nätverket på jobbet eller IT-konferensen. Det kan säkert ta både 10 och 20 gånger innan det känns någorlunda hanterbart. Så var det för mig med med vad som nu är triviala saker som restaurangbesök, köpa kläder och gå på bio i alla fall. Hur hanterar man det undrar jag? Jag vill ju berätta om varför jag tvekar och behöver ta sats för att göra mig mer begriplig för andra men samtidigt så verkar sårbarhet inte alltid betala sig om man säger så.

Ingen blir ju såklart “klar” med något i livet men för mig som transsexuell så är det tydligt att ordet är mer förrädiskt än jag anat. Jag tror att när jag blir sedd som “klar” så blir jag osäker för att det blir förväntningar som jag inte alltid kan leva upp till. Dörren till badhuset blir inte mindre tung av att låtsas som den inte finns där. Visst kan man klara saker helt själv och jag har min själ tvingats till det genom åren. Det blir dock så oerhört mycket lättare om man ibland kan få lite hjälp att öppna den tunga dörren speciellt av någon som inte tycker dörren är tung alls. Vi är ju som tur är bra på helt olika saker. Det jag nog kan behöva påminna mig själv och andra är att det efter denna korta uppförsbacke nästan alltid kommer en helt fantastisk glädje över att ha lyckats med små saker som denna. Det var det som gav mig energi att ta mig vidare i min komma-ut-process för 15 år sedan. Glädjen att klara av något jag var skiträdd för men inte minst ha någon att dela den med. Det blir jag nog aldrig “klar” med på gott och ont. Jag tror verkligen att samhörighet också stärks av att våga visa sårbarhet och att dela med sig av mot- och medgångar.


Tankar efter “Women’s panel & reception” på konferensen IBM Impact 2014

The Panel.
Paneldeltagarna från KPMG, Analysföretag, Target, IBM-partnern Prolifics och IBM


När jag är ute och reser på mina konferenser så försöker jag alltid delta i de kvinnliga nätverk som förekommer. Dels för att jag tycker det är intressant och dels för att stödja en viktig verksamhet faktiskt komma dit när någon ser till att organisera något. Denna gången var jag i Las Vegas och konferensen IBM Impact 2014 som är en lagom stor konferens (ca 7500) med högt teknikinnehåll och fokus på IBMs breda flora av integrationsprodukter och infrastruktur för att köra applikationer. Jag börjar faktiskt känna igen mig i såväl format som innehåll från nätverksträffar inom mansdominerade branscher och det var som tidigare intressanta att få ta del av röster som jag sällan hör men samtidigt många tankar kring vad som faktiskt sägs. Att vara kvinna handlar även denna gången väldigt mycket om att vara mamma och ha en familj


Invitation Flyer

Evenemanget fått titeln “Women’s Panel & Reception on Innovation & Technology” med Marie Wieck som värd. Hon är General Manager, Application & Integration Middleware, IBM Software Group och en av flera kvinnor som höll i flera keynotes från den gigantiska scenen. Jag älskar att gå på denna typen av teknikkonferenser och gör allt i ett högt tempo så det var lite med andan i halsen som jag dök upp i det ballroom på The Ventian & The Palazzo kasino där allt skulle äga rum. Möts av en lokal med ståbord närmast dörren och stolar i rader mot scenen längre fram. I rummet vimlar det av kvinnor med vinglas i händerna och två barer är uppställda längs kanten. Kan inte undgå att reflektera över kopplingen mellan rött/vitt vin i vinglas och kvinnor, det verkar vara en tydlig och populär markör. Jag fångar ett glas Sprite (tranbärsjuice finns bara i Executive lounge där jag var tidigare under dagen) och blir snart infångad av en entusiastisk kvinna med afro-amerikansk bakgrund och i ett rum med i huvudsak vita kvinnor så tänker still att här blev ett litet “diversity corner” och att det inte är bara jag som är i minoritet. Vi pratar om ditt och datt och blir snabbt exotisk bara av att komma hela vägen från Sverige till Las Vegas. Är lite nöjd med att jag inte blev stående själv utan hamnade i ett gäng kvinnor som ständigt fylls på av nya som ansluter. En av de som ansluter är Executive Assistant till just Marie Wieck och hela hennes aura andas tillförsikt över året som EA till en kvinnlig executive på IBM. Vet inte hur noga jag egentligen hade orkat läsa texten om evenemanget mellan faktaspäckade föreläsningar om IBM API Management och utvecklingsstegen i kommande versioner av IBM WebSphere Application Server (WAS). Nu hemma i Sverige så tittar jag igenom texten och den ser ut så här:

Join our distinguished panel of women executives, hosted by Marie Wieck, General Manager for IBM Application and Integration Middleware, for an interactive discussion on how technological innovation has allowed women to take advantage of more opportunities in their career and life. We are pleased to host a reception immediately following to network with your peers.

Vet inte vad ni tänker om vad detta panelsamtal ska handla om men jag hade nog på något sätt fått för mig att det skulle handla lite om IT och teknik. Presentationerna av kvinnor i flyern är tydliga med att peka ut deras nuvarande roller och sin professionella erfarenhet. Inte ett ord om man, barn och familj såklart. Kvinnorna kommer från IBM, Target, en IBM-partner, KPMG och en branchanalysfirma.

Moderator är Kristen Lauria, Vice President Marketing IBM Mobile Enterprise och hon välkomnar upp kvinnorna på scenen som ser lite klädsamt blyga ut. Hon gör ett stort nummer över hur coola titlar som alla dessa kvinnor har vilket jag reagerar lite på. Till och med hon som har en sån titel tycker det är lite overkligt liksom och man kan ju undra vad det kommer ifrån. Tänker att detta lite lättsamma sätt bara kommer fram i slutna rum för kvinnor, vad nu det är ett tecken på. Någonstans är det väl också både beundran och stolthet att alla de alla lyckats trots att de är kvinnor.

När de sedan fick möjlighet att presentera sig själva så var det lite annorlunda än de officiella presentationerna i flyern. Då fick vi veta hur många barn de hade, hur de levde och vad deras man gjorde. Vi fick också veta att flera av dem inte alls hade tänkt sig en karriär inom IT och speglar såklart föreställningen att man som ung kvinna inte alltid kan se sig själv i den branschen. Samtalet handlade sedan mycket om utmaningen att förena barn/familj med ett krävande jobb och hur det ansvaret tas emot i ledningsrummen. Flera av dem verkade också ha höga krav på sig att ansvara för att hemmet fungerade och en av kvinnorna erbjöd sig att dela med sig av ett excelblad där hon i detalj hade schemalagt vilka åtgärder som skulle göras när i hemmet 6 månader framåt. Den listan fick sedan städhjälpen som jag förstod det. Det pratades om att det måste vara ok att ha med sig barnen på jobbet ibland och möjligheten att med modern teknik kunna åka hem till middagen och sedan efter barnen har lagt sig sätta sig i en videokonferens på kvällen. IBM verkade också vara tydliga med att ha t.ex. program för att jobba deltid som s.k. Executive vilket nog inte är helt vanligt i USA. Stödet från omgivningen diskuterades och där hade de faktiskt lite olika situation. Någon var ensamstående eller nyskild medan en annan hade en man som fanns hemma med barnen. Helt klart poängterade behovet av stöd i form av partners, vänner och grannar för att få livspusslet att gå ihop.

Sen 45 minuter in i sessionen så kom då frågan från en av kvinnorna i publiken: “So, you are all beautiful women….and smart too…you are obviously fit…how do you find the time for that?” Vet inte men jag blev såklart förvånad och kanske ännu mer förvånad när samtliga paneldeltagare log, nickadet till varandra och mumlade “Yea, that is a good question”. Sen blev det en diskussion om träning, kost och hur man håller sig i form inte sällan genom att just leka aktiva lekar mellan barnen eller klämma in ett löppass utan dusch mellan två möten mitt på dagen.

En mer positiv aspekt på utseendefrågan kom dock från en av kvinnorna som berättade att när hon skulle bli partner i sitt företag så fick hon diskreta tips från kollegor om att det nog var dags att ändra utseendet lite och sätta upp håret. Det var liksom passande för en som ville bli partner. Hon funderade då ett tag på det och bestämde sig för att strunta i det och menade att om hon inte blev partner pga att hon inte hade håret uppsatt då fick det faktiskt vara. Intressant att just hur man har håret verkar vara lika mycket av en issue på KPMG som i Försvarsmakten. Har vi inte viktigare saker att bry oss om?!

Det är otroligt fascinerande att gång efter gång hamna i dessa sammanhang och höra det som aldrig verkar våga sägas i mansdominerande sammanhang. Vad vet jag, det kanske är så samtalen alltid ser ut i kvinnodominerade yrken. Samtidigt så är det så tydligt att man alltid väljer att prata om sig själv som kvinna i IT-branchen nästan uteslutande i relation till att man är mamma och har familj. Strukturella frågor eller ren diskriminering tas liksom aldrig upp utan det som definierar en som IT-kvinna är i stort att man har barn. Pratas nästan aldrig om bilden av kvinnlighet i relation till t.ex. IT-intresset annat än allmänna coachande ord om att göra unga kvinnor medvetna om att man kan jobba med IT som kvinna också.

Efter panelsamtalet slut så hamnade jag i en diskussion om lämpliga skor för att just gå på konferenser av det här jätteformatet (där man lätt får gå 10-15 min mellan båda ändarna) och vilken klackhöjd som är rimlig. Också sådant som bara förekommer där det nästan bara är kvinnor. Fick dock också chansen att prata lite med några av de kvinnliga cheferna och fastnade såklart igen för hon som var från Canada. Det är något att skandinaver och kanadensare ofta verkar hitta varandra. Vi hade en trevlig pratstund och jag fick höra lite om hur hon förbereder sig för att gå upp på scenen inför 7500 personer i Las Vegas.

Slutligen kan jag konstatera att det inte blev mycket av ämnet “Innovation & Technology” som stod i inbjudan men det kanske inte heller var meningen. Alla de andra 700 sessionerna handlade ju om det. Jag kan också stilla undra om jag som inte har barn och är singel då kanske inte har så mycket utmaningar för att jag är kvinna. I alla fall i skenet av de här diskussionerna. Nästa helg är det dags för Geek Girl Meetup Unconference och då blir det helt säkert ett mer feministiskt anslag.

Vem känns relevant när min kvinnliga identitet formas?

Jag har ibland funderat på varför jag väljer vissa sammanhang och verkar välja bort andra i förhållandet till min livssituation som kvinna med transsexuell bakgrund. Spontant kan det ju verka rimligt att söka sig till andra människor med samma erfarenheter som mig själv för att kunna få råd, stöd och kanske spegla sig lite i andra. I min komma-ut process för länge sedan var det viktigt för mig att söka upp sammanhang med andra transpersoner men det behovet försvann efter ett par år. Nu menar jag alltså det rena identitetsstödjande och sociala sammanhangen och inte de politiska som ju spelar på helt olika sidor hos mig i alla fall. Det verkar också vara en skillnad mellan tjejer och killar. TS-killar verkar i större utsträckning söka sig till varandra mer än vad jag får intrycket att TS-tjejer gör. Det kanske finns någon skillnad i vilka behov man har men kanske ännu mer en skillnad i vem som känns relevant att vända sig till. Vad det innebär att vara man eller kvinna är såklart eviga frågor utan någon meningsfull generell sanning. Om jag lämnar vad det innebär att VARA kvinna eller man och istället fokuserar på vad som är vanliga förväntningar på män och kvinnor så finns det ju svar att finna men svar som beror mycket på socialt sammanhang. För mig som individ med mitt sammanhang med jobb, vänner och så finns det en ram att förhålla sig till om syftet är att förhålla sig till en norm. Alla vill inte det men för mig spelar det ofta roll.

En klok vän satte ord på detta nyligen. Hon hade också noterat att det fanns en skillnad mellan TS-tjejer och TS-killar och att det syntes mest tydligt i ungdomsaktiviteter där mest killar deltar. Hennes teori var att som TS-kille är det ofta svårt att vända sig till cis-killar för att lära sig och förstå maskulinitet, den manliga identiteten och de manliga sammanhangen. Såsom den strukturella ordningen ser ut i samhället så är det många cis-killar som liksom bara ÄR killar, de har inte funderat så mycket på vad det innebär att vara kille eller än mindre hur man gör sig till kille. Ofta är det inget som det pratas om även om avvikande från maskulina/manliga normer ofta markeras hårt socialt. Som TS-kille blir det då rimligt att vända sig till andra TS-killar för att få ett sammanhang där man i en tryggare miljö kan prata om vad det innebär att vara kille/man.

Hur är det då som TS-tjej? Jag utgår från mig själv för att det är ju så himla svårt att tala för andra. Även om jag upplever mig själv som kvinna och har gjort det väldigt länge så känns det förmätet att säga att jag varit kvinna hela livet. Jag har ju ändå inte mött världen som kvinna med allt vad det innebär mer än 10-15 år eller så. Så i något perspektiv så ville jag vara kvinna och det innebär ju också att jag fick förhålla mig till att BLI kvinna. Det var mycket jag inte visste om kvinnors kroppar, tankar och liv från insidan utan det var ju mest ett perspektiv utifrån. Så här i efterhand så hade jag också mest sett hur andra kvinnor just gör sig till kvinnor men såg sällan kvinnor “off stage” så att säga. Kanske kan man säga att när jag fått ordning på min kropp så var det den erfarenheten och kunskapen som jag saknade och fick försöka skaffa mig. Var hittar jag den kunskapen då? Intressant nog hos de flesta cis-kvinnor i min egen ålder. De flesta kvinnor har en erfarenhet och ett förhållningssätt till hur man “gör kvinna” och det i olika sammanhang. De har också ofta tydliga erfarenheter av hur det är att vara kvinna utifrån skillnad i behandling relativt män omkring dem. På det sättet blir då en massa cis-kvinnor omkring mig relevanta “experter” som kan ge mig kunskap men också samma bollplank som de haft med andra kvinnor genom sin uppväxt. Jag tror inte män i allmänhet känns relevanta som experter på hur man “gör man” för TS-killar men det får ju de med den erfarenheter gärna berätta mer om tänker jag.

Så har vi det här med att vara homosexuella kvinna i förhållande till att “göra kvinna”. Återigen, det finns flator av alla sorter men det ofta ser jag i flatidentiteten är ett ställningstagande från hela eller delar av kravet att “göra kvinna”. Finns ingen anledning att göra kvinna för andra män och många verkar aktivt välja bort en hel del attribut, beteenden för att dels för att landa i en identitet man trivs med men också för att faktiskt slippa bekräftelse/uppmärksamhet av män. Visst, en hel del androgyna och butchiga flator kan säkert en hel del om hur man gör kvinna men det är inget som man vill prata så mycket om. Andra har aldrig brytt sig som det där så mycket och haft en helt annan ingång till att att vara kvinna utifrån den kropp de har. Hursomhelst så känns de för mig inte alltid så relevanta för (eller intresserade av) att stötta mig som av vardagliga praktiska skäl vill lära mig mig om den feminina paletten för att “göra kvinna” . Herregud, de kanske precis frigjort sig från allt det där.

Så, det kanske inte är så konstigt att jag så ofta vänt mig till feminina cis-tjejer för att få sammanhang, stöd och kunskap. Oftast dessutom homo- eller bisexuella feminina cis-tjejer för att de ju både har erfarenheten hur man gör kvinna men också hur de förhåller sig till andra kvinnor utifrån både hetoronormativ och flatig femininet. Eftersom jag själv är flata så är ju det naturligtvis viktigt i hur jag själv ser på att göra kvinna i olika sammanhang. Jag söker helt enkelt de som har mer erfarenhet på vad det innebär att göra kvinna än jag själv. Kanske lika mycket hur de väljer att göra kvinna i olika situationer och varför de i vissa fall aktivt låter bli. Dessutom tror jag att mitt rättvisepatos också gjort att det känns viktigt med en feministisk medvetenhet kring vad det innebär att vara kvinna. Nästan alla av mina vänner som är cis-kvinnor är väldigt feministiskt medvetna. Det passar mig bra att ha en kritisk röst kring vad kvinnlighet är i förhållande både till mig som individ och de strukturer som finns i samhället. Då är det kanske inte så konstigt att behovet av att träffa andra transsexuella kvinnor har varit mindre för mig. Jag är lyckligt lottad i att ha en massa “experter” runt om mig i mitt liv som fyller många av mina behov av att utveckla och forma en kvinnlig identitet. Kanske också för att en del TS-tjejer jag träffat inte ännu hunnit få den kunskapen (inte säkert de vill ha den såklart) i sin process än. Självklart har jag dock ett behov av att just prata om den specifika erfarenheten av att vara transsexuell kvinna med någon som själv kan relatera till det utifrån egna erfarenheter.

Så jag söker mig alltså gärna till feministiskt medvetna feminina homo- eller bisexuella cis-kvinnor. De har den kunskap och erfarenhet jag behöver. Att det tog sån tid att komma på det.


Två omtumlande dagar i majoritet på jobbet

Tack @militarmamman för bilden!

Jo, jag var nervös på morgonen och någon frukost blev det inte. Av någon anledning tog jag på mig riktig daglig dräkt dvs den långa kavajen och den där slipsen jag verkligen inte gillar. Har nog en bild över att det är ett gäng korrekta officerare och soldater som kommer vara där och tänker att jag vill passa in så mycket som möjligt. Strax efter tio så står jag då där i entrén och tar mig en kopp kaffe. Genom den öppna dörren hörs sorlet, ett annat sorl än jag brukar höra från samlingssalar i Försvarsmakten. Genom dörren skymtar jag massor av kvinnor i uniform bänkade för konferensen för Nätverk Officer och Anställd Kvinna (NOAK). Jag känner mig förväntansfull men tvekar över att ta steget in och få alla blickar på mig. Utgår liksom från att jag inte känner någon där och försöker tänka ut var jag ska försöka sätta mig. Så går jag in i lokalen med plats för 200 personer i biosittning och den är nästan full av tjejer. Ser en ledig plats uppe till höger och tar mig ditåt men vid första trappsteget ser jag en välbekant tjej stå och vinka uppe i det andra hörnet. Jag känner en sån lättnad över att se just Johanna där uppe bland tjejerna. Så skönt att få sätta sig bredvid henne och mycket av spänningen släpper som tur är.

När jag slappnar av och tittar ut över lokalen så möts jag av en syn som jag nog aldrig varit med om på jobbet tidigare. Bara tofsar, knutar och flätor så långt ögat kan nå. Bakom bänkarna skymtar uniformer av alla de slag på huvuddelen av deltagarna. Det ser så annorlunda ut men ändå så välbekant. Bara kvinnor från Försvarsmakten i rummet. Bara den vyn är omtumlande för mig som nuförtiden oftast är ensam kvinna vid många av de möten jag deltar i.

En kvinnlig brigadgeneral som förebild
Träffar min nya chef, brigadgeneral Lena Hallin för första gången i hennes nya roll. Hennes föredrag ska egentligen ta 30 minuter men drar säkert över 20 minuter på grund av alla frågor och kommentarer från tjejerna i rummet. Hennes budskap är klokt och genomtänkt. Handlar mycket om att utgå från sig själv både vad avser ambitioner i arbetslivet och behov i det privata livet. Ta chanserna som dyker upp men betonade vikten av att ha mentorer eller personer som “ser en”. Utan att bli sedd tror hon det är svårt att göra karriär. Behövs både uppmuntran och en och annan push framåt. Hon pekar dock på betydelsen av stödet från sin familj och konkret hennes man. Är faktiskt lite synd att det liksom verkar bero mycket på i vilken utsträckning man har stöd hemma. En faktor som Försvarsmakten faktiskt inte direkt kan påverka. Flera gånger nämner hon sina barn och när de är födda. C PROD Göran Mårtensson nämner inte sina barn eller sin familj alls.

Min egen resa
Det har hänt enormt mycket med mig sedan jag började i Försvarsmakten 1993 på F13 i Norrköping. Jag är definitivt inte samma person då som nu (men vem är det?). Jag har under den perioden blivit kvinna och det har nog fysiskt och mentalt varit en gradvis process i att hitta mig själv. Det innebär att jag faktiskt bara har erfarenheter av att vara kvinna på tre av mina fyra arbetsplatser. Kanske blir erfarenheterna tydligare och därmed konsekvenserna för varje dag som går. Jag lär mig mycket om mig själv men lär mig också mycket av omvärlden och de situationer jag hamnar i. Fortfarande händer det att den är helt ny för mig. Den här konferensen och sammanhanget är ett sånt tillfälle och jag får ödmjukt inse att jag fortfarande har mycket att lära om hur det kan vara att vara kvinna i Försvarsmakten. Jag upplever ju bara en liten liten del själv och till detta ska läggas att jag inte alltid har koll på hur mycket min tidigare socialisering ger mig fördelar eller nackdelar. Inte sällan fördelar tänker jag. Även om jag nog aldrig varit något annat än kvinna så har jag inte alltid behandlats som kvinna och den erfarenheten är ju ibland positiv att ha med sig. Har inte upplevt samma hård motstånd under mina första år som många andra tjejer har utstått. Tänker också att jag som flata också upplever män på ett annat sätt än heterosexuella kvinnor. Det borde påverka upplevelsen av att arbeta på en mansdominerad arbetsplats.

Istället för att berätta om programpunkterna i ordning så kändes det bättre att skriva ämnesvis som jag gjort nedan:

185 kvinnor stod på deltagarlistan men återigen har tydligen inbjudan inte spritts i organisationen. Själv hittade jag den på emilia och när jag försöker följa lottningen får jag till svar att den nog endast landat på Högkvartersavdelningen. Får aktivt trycka på lottningsansvarig hos oss varför han skickar kallelsen endast till de kvinnliga officerarna men inte de övriga civila kvinnorna. Från Högkvarteret deltar 9 kvinnor i konferensen vad jag kan se. Den låga representationen från ledningen bidrar säkerligen också till att det är få kvinnor med major/örlogskaptens grad och högre. Säkert för att det fortfarande ÄR känsligt att delta i nätverksträffarna. Negativa åsikter utifrån förekommer och egna upplevelser av dessa (ibland påtvingade) träffar gör inte saken bättre. Informationen sprids inte och alla kvinnor är inte positiva till deltagandet. Andelen kadetter och och GSS är högre än vad jag kanske trodde. Speglar verkligen den nya Försvarsmakten som håller på att formeras. Yrkeskategorierna är tydligare än jag trodde och därmed också erfarenheten av Försvarsmakten mer olika än på länge. Situationen i vardagen skiljer sig mycket åt och även ambitionerna. Flera gånger påpekas att de som sökt till GSS eller Specialistofficer faktiskt inte alltid vill bli officer och göra karriär. Vi har länge haft den utgångspunkten. Det gäller att vara lyhörd och ödmjuk för en mångfald av önskad utveckling. Gemensamt är dock att kvinnorna faller ifrån i allt för stor utsträckning.

De praktiska frågorna
Trots att det är över 30 år sedan som de första yrkena inom Försvarsmakten öppnades för kvinnor kvarstår ett antal praktiska frågor kvar att lösa. Lokaler bygger på en könsfördelningen med en stor majoritet män. Omklädningsrummen på Karlbergs fysborg ska dock nu äntligen byggas om så att den tidigare fördelningen på 8 resp 400 kvm ändras med bland annat skjutbara väga för att kunna anpassa efter olika fördelningar av könen. Utrustningsfrågan finns fortsatt kvar. Kvinnors kroppar är faktiskt annorlunda. Själv noterar jag att jag med minsta storleken på tröjan knappt får igen axelklaffen för att hylsan med gradbeteckningen är “one size fits larger sizes”. Får höra av en kvinnlig kollega att hon antingen tvingas klippa av sina eller ibland kör med brittiska hylsor som är lite mindre. Kvinnor tvingas ofta lägga energi på fel saker. Tittar in i en knut på tjejen framför mig och inser efter 20 minuter att de som har de där runda knutarna tydligen har en slags skumgummi-donut som de sätter upp håret kring. Hade ingen aning. Skriver upp på inköpslistan. Någon berättar sorgset att ingen talat om för deras GMU-elever om hur man man hanterar mens i fält. Erfarenheter delas inte och alla får uppfinna hjulet helt själva.

Självklarheten kring barn
Under konferensen slås jag av hur ofta formuleringen “när man får barn…” eller “mellan 30-40 då man bildar familj” dyker upp i samtalen. Det är uppenbart hur tätt sammankopplat det är med att vara kvinna i Försvarsmakten. Antingen handlar det om unga kvinnor som är mitt uppe i skola och karriär som berättar att de inte ens kan se familj (=man och barn) framför sig just nu eller så är det reflektioner om tiden före och efter barn. Att det var så enkelt när man inte hade barn men efter det så var ingången till tjänstgöringen i Försvarsmakten en annan. Det blir liksom minsta gemensamma nämnaren. Kanske inte att man har barn i sig men själva processen innan och efter och hur den påverkar prioriteringarna. Mammaledigheten verkar ibland ha gjort att flera känt att de missat flera chanser som sedan är svåra att ta igen och därmed kommer man efter karriärsmässigt och även lönemässigt. Det är dock så tydligt att det är detta som utgör en av de centrala skillnaderna mellan att vara man och kvinna i Försvarsmakten. Kanske för att det också är ett legitimt sätt att vara annorlunda på men när det gäller fysiska krav och annat kopplat till kroppen är det mera känsligt. Där är önskan att vara lika mycket större. Själv är jag singel utan barn och det är klart att samhörigheten och speglingen är svår utifrån detta. Jag vill ha barn men ser just nu inte att det ligger på möjligheternas horisont dock. Heteronormativiteten är också synlig eftersom det alltid talas om “min man” och inte “min partner”.

Tydligt är att det finns ett extra skuldbeläggande kring kvinnor och mammarollen. Det är känsligare att vara borta längre från sina barn än vad det i allmänhet verkar vara för män. Inte sällan kommer dock trycket från andra personer i deras närhet som inte har en koppling till Försvarsmakten snarare än från kollegor. Återigen är det tydligt att t.ex. åldern på ens barn verkar spela stor roll för hur man ser på sin karriär och möjligheter att gå längre utbildningar i Stockholm.

Sverige är ett ganska bra land där samhället innehåller en massa villkor som följer med in i Försvarsmakten. Det verkar som om de formella förutsättningarna finns på plats och att Försvarsmakten ofta verkar hantera familjemässiga hänsyn ganska bra. Haken är väl just att det handlar om just familj och inte de andra sociala faktorerna som kan vara minst lika viktiga för de som inte har en egen familj. En hel del har också män som också arbetar i Försvarsmakten och det verkar rent allmänt vara en fördel. Dock kan den nya plikten att tjänstgöra i insatser utomlands ibland tillämpas ganska strikt på par där båda jobbar i Försvarsmakten. Vissa kände att de valt/tvingats till att söka sig från insatsförbanden och till basorganisationen med en nationell bas istället.

Diskussionerna och klimatet för kvinnor
Det är lätt att tro att det är de äldre som har problem med kvinnor i sin organisation men skrämmande nog verkar det nästan vara värst bland de yngre officerarna. Flera exempel på hur kvinnor blivit direkt motarbetade att delta i nätverket kom upp. Ibland så flagrant att deras manliga kollegor ställde sig på tjejernas sida mot deras befäl. Flera att hade fått jobba hårt mot dessa attityder i månader för att kunna delta i konferensen. Några att tom fått gå, marschera och åka svävare i sista stund för att ta sig till Karlberg.

Min känsla att de kvinnliga nätverket är så otroligt viktigt för att skapa en trygg miljö där man är i majoritet. Först i dessa sammanhang börjar de här berättelserna komma. Berättelser som jag tror att många män (och vissa kvinnor) liksom inte vill tro ska finnas år 2013. Det pratas inte om detta i Försvarsmakten till vardags. Tror inte många av tjejerna känner att det går att ta upp den typen av diskussioner i miljöer där man är i så tydlig minoritet. Först efter ett par timmar tillsammans kommer de sakta upp till ytan. Frustrationen är så tydlig. De allra flesta har varit med om rätt jobbiga situationer och tvingats försvara sin plats i Försvarsmakten helt själva. De sitter i väggarna och ledarskapet är inte vad det borde vara. Uttryck som “häxmöten” förekommer fortfarande sorgligt nog. Det får sällan konsekvenser på befattningar, löner eller befordran om man har behandlat kvinnor dåligt. Uttryck som “du vet hur han är” och “lite får man ju tåla” legitimerar ett strukturellt förtryck av kvinnor i organisationen. Det blir uppenbarligen inte så mycket bättre eftersom historierna hela tiden dyker upp.

Till detta ska läggas de rena trakasserierna med av sexuell karaktär och med hot om våld eller våld inblandat. De kommer också fram till slut när någon vågar vara den första som delar med sig av en erfarenhet. Det förekommer även det och jag tror att vi liksom inte vill de ska vara så och därför pratar vi inte om det.

Jag blir glad över diskussionerna och att så många kvinnor i rummet så starkt uttrycker sin frustration och kräver att att något måste hända. Konkreta åtgärder måste fram för att skapa en förändring. Inte minst representationen som fortfarande ligger på strax över 5 procent bland officerare. Det rekryteras kanske 20 procent kvinnor till GMU men redan på själva utbildningen faller alltför många ifrån och gör det genom sin fortsatta karriär. Bilden av en soldat är hårt präglad utifrån en manlig norm och det blir svårt för kvinnor att kunna identifiera sig med det. Dessutom kan man fortsatt fråga sig om kraven på fysisk förmåga ska ligga på det sättet de gör. Att bära 37 kilo är en sak om man väger 56 eller om man väger 90. Den nuvarande enhetliga GMU-delen verkar faktiskt sålla bort kvinnor på ett sätt som vi inte har råd med. Vissa förband har dessutom en uttalad idé om att försöka knäcka adapterna så att de som blir kvar är av det rätta virket. Jag tänker att Försvarsmakten har behov av en stor bredd på kompetenser och talanger och det passar illa med en (manliga) arménorm på soldatfärdigheter som verkar gälla idag.

Bilden av kvinnliga militärer
Två av kadetterna pratade en del om dagens utbildning och deras upplevelser av dem. Med hjälp av foton från utbildningen visade de tydligt på hur vi måste jobba med bilden av kvinnor och hur det går ihop med rollen som officer. Alltför ofta verkar vi instinktivt inte associera kvinnor med vissa yrkesroller, speciellt i bal-outfit. Det är väl där uniformen blir så tydlig. Samtidigt som den är mer maskulint kodad än många andra kläder ger den säkert en trygghet och legitimitet för många kvinnor. Jag som de senaste 15 åren mest sett många kvinnor samtidigt i flatsammanhang och kan känna igen utstrålningen med självsäkerhet och att ta plats i de kvinnor jag mötte första dagen på konferensen. Kändes som det var ett gäng starka och rätt självklara kvinnor omkring mig. För mig kanske det är den minskade andelen feminina attribut som gör att jag känner igen mig från flatvärlden. Hörde flera som dock pratade om att de ändå försökte göra uniformen “lite roligare” med några få attribut. Kunde vara ringar eller något rosa armband instucket under skjortärmen. Utrymmet att välja graden feminint uttryckssätt i Försvarsmakten är faktiskt ganska begränsad för officerare. Tänkte på att förvånansvärt många (liksom jag) valde att ha kjol till uniformen. Vid middagen noterade jag dock att det var en massa tjej-tjejer som “dök upp”. Det var ju självklart samma deltagarna som på dagen men nu i feminina festkläder. Själv kan jag ofta känna ett behov av att få ha civila kläder på mig för att uniformen inte känns som “jag” i alla lägen. Tänker att man som kvinna kanske har ett behov av att ta igen på sitt kvinnliga uttryck efter arbetet är slut. Funderar på vad det gör med oss och vad vi då anpassar oss till eller kanske tom offrar i vardagen. Finns det tom något att bevisa kanske och för vem? Nu är jag väl inte mest självsäkra bland många kvinnor kopplat till min bakgrund men jag insåg hur jag själv kände mig så mindre feminin jämfört med många av de yngre, feminina tjejerna på middagen. Själv stod jag i uniform och undrade verkligen om det var rätt beslut för kvällen.

Aktiva åtgärder
Föredragen från Ernst & Young och Kustbevakningen visade så tydligt hur viktigt det är att gå från ord till handling. Inte bara en vision utan tydliga mål och konkreta åtgärder för att öka andelen kvinnor krävs uppenbarligen. Positiv särbehandling (dvs inte kvotering) går redan att använda i Försvarsmakten men det räcker tydligen inte heller. Mentorskap verkar vara en framgångsfaktor men också särskilda satsningar på kvinnors kompetensutveckling mot chefstjänster. Jämställdhetsintegrationen som Regeringen har ålagt ett antal myndigheter kanske kan tydligare etablera genusperspektivet i alla delar av verksamheten. Som C PROD så klokt uttalade så måste det med i alla beslut som chefer fattar. Lägger man inte ett aktivt genusperspektiv på dem riskerar man att fortsätta göra det som ligger i väggarna helt omedvetet. Vi har bra policydokument men implementering i organisationen lämnar en hel del i övrigt att önska.

Hursomhaver så var det skönt med en klok, trygg och väldigt snäll sjöofficer vid min sida under konferensen. Ensam är inte stark. Jag längtar redan till nästa konferens!



Tankar inför den kvinnliga nätverkskonferensen på Karlberg

Karlbergs slott
Karlbergs slott

Imorgon är det dags för mitt livs första NOAK-konferens (Nätverk Officer och Anställd Kvinna) i Försvarsmakten. Ungefär 200 kvinnor är anmälda till två dagar av konfererande på Karlsbergs slott här i Stockholm. Tidigare år har jag helt enkelt inte känt till dem och frågan om att anmäla mig har därför aldrig kommit upp tidigare. Förra årets konferens tror jag att jag läste lite kort om i Försvarets Forum i efterhand. Tydligen verkar det vara ett genomgående problem i Försvarsmakten att kallelsen inte når ut till de kvinnor som finns i de olika förbanden. På schemat står föreläsningar från såväl vår första kvinnliga brigadgeneral (som gått ordinarie officerskarriär), erfarenheter från Gender Coach-programmet och ett samtal med försvarsminister Karin Enström.

Så här på kvällen innan så är det en hel del tankar som far runt i mitt huvud. Det är uppenbart någon form av tröskel för mig här som liknar alla de andra sakerna jag gjort första gången som kvinna. I någon meningen ett steg utanför min vardagliga “comfort zone” där jag alltsomoftast kan slappna av och vara trygg med den jag är. Det är något speciellt och kanske också viktigt att komma in i ett rum med 200 kvinnor i ett forum just bara för kvinnor. Ovant, helt klart för som oftast har bara män omkring mig i min jobbmiljö men det står också mycket mera på spel. Det är inkluderingen och samhörigheten som önskar känna men fruktar att inte få. En utsatthet som nog bottnar i känslan av att vara granskad och inte veta riktigt var jag har folk omkring mig. Antingen för att jag inte passerar eller för att några kanske känner till mig och min historia sen tidigare. Pendlar mellan att känna mig överdrivet nojjig och en rättfärdig oro för att beträda okänd mark. Det är klart nånstans har jag ju med mig att jag är oftast får ett väldigt bra bemötande av inte minst andra kvinnor. Kanske är det också medvetenheten om att min egen oro och försiktighet kan leda till en ond spiral där jag inte signalerar vilja av att ta kontakt när det är det jag allra helst vill.

Kanske är det också att jag “bara” upplevt 6-7 år som kvinna i Försvarsmakten och därmed inte delar alla upplevelser som många andra kvinnor har av t.ex. lumpen/grundutbildningen. Kanske en rädsla för att inte känna den där samhörigheten med andra kvinnor som jag längtar efter. Att inte vara en del av en grupp jag alltid velat tillhöra. Funderingar om hur kan kan göra något konstruktivt av min erfarenhet av att inte varit socialiserad som kvinna från födelsen utan att det för den skull diskvalificerar mig från just den så hett eftertraktade samhörigheten. Tveksamheten i att våga uttala sig både för att rösten inte ska uppfattas kvinnlig men också för att inte veta riktigt vad som är unikt för min erfarenhet av att vara kvinna och vad som faktiskt andra känner igen sig i. Är helt enkelt lite osäker på sammanhanget, vilka sociala regler som gäller och hur jag förväntas vara i just ett sådant sammanhang. De allra flesta är säkert dessutom hetero och lever in någon sorts parförhållande inte sällan med barn. Är förväntningarna att man ska prata mer om familjen just med bara kvinnor eller kanske mindre just för att kvinnor kanske ofta hamnar i de samtalsämnena på arbetet när det mest är män omkring dem. Jag får väl prata lite om mitt underbara gudbarn för att smälta in då kanske. I övrigt är det inte så mycket att bonda kring för mig tänker jag.

Imorgon blir det några djupa andetag och lätt darriga ben där på Karlbergs slott. Tröskeln blir nog lägre strax efter jag klivit över den. Wish me luck!

Språket utan ord

Jag har många gånger haft en känsla av att jag inte riktigt begripit det här spelet som många pratar om när de inleder en kärleksrelation. Även flörtandet har känts mystiskt för mig och har haft en känsla av att det liksom inte spelar någon roll vad jag har på mig eller vad jag gör. Har ofta känt mig förvirrad och inte riktigt förstått vad jag kan göra för att “spela” på en känsla så där som många beskriver det. Ingen tydlig känsla av att det jag gjorde gick hem hos henne. Har väl kanske till och med försökt resonera att jag kanske inte ens vill spela det där spelet men faktiskt i huvudsak syftat på de dubbla budskapen, lögnerna och allt “fram och tillbaka”. Tror dock att jag både missat en hel del och kanske till och med blandat ihop saker. Vid samtal med en god vän häromdagen så kom vi på vad det är jag egentligen försökt säga och det gjorde vi nog för att vi pratat om saker som vi tagit för självklara. Det var inte förrän vid tydligt plockade isär de där antagandena som byggde på varsin erfarenhet av livet som vi kunde koppla ihop saker och ting till en ny insikt. 

Två sorters språk
Även om jag fortfarande kan bli osäker i sociala sammanhang så är jag ju i grunden en social person. Jag trivs väldigt bra tillsammans med andra och jag tror att många också skulle beskriva mig som social. Jag tycker om att prata och är väldigt verbal vilket är en tillgång när man skapar relationer. Verbal är faktiskt ordet, jag är en verbal person och behärskar det rätt bra tycker jag. Jag har utvecklat min förmåga att prata om känslor och vad jag egentligen känner och tycker en hel del under de senaste åren. En ganska hög integritet har bytts mot en öppenhet och ärlighet som jag trivs bra med. Det har känts som en naturlig fortsättning på min komma-ut process där jag tyckte att just den öppenheten verkade fungerade väldigt bra för mig. Då i början var det dock inte lika lätt att fånga upp känslorna utan det blev nog ofta istället en lite mer utbildande och analyserande aspekt på min själv och mitt liv. Min verbala förmåga är det alltså inget fel på men vad vi knäckte häromdagen var att det jag är svag på är icke-verbal kommunikation. Dels att jag nog inte behärskar det “språket” men också att jag på något sätt tolkar språket fel till del orsakat av mina erfarenheter som lite utsatt transperson i komma ut-processen.

Två sorters bekräftelse
Det hänger ihop med känslan av bekräftelse också men det som jag precis insett är att det finns två sorters språk för bekräftelse också. Det finns verbal och det finns icke-verbal, den som kommer med kroppsspråk och allt annat icke-verbalt. Det som fick mig att fundera över det var hur jag för några veckor sedan fick ett väldigt positivt och bekräftande mail av en person som med varma ord förklarade hur vacker, världsvan och cool jag var. Det var inget “mer” i det vilket jag börjar inse inte stämmer med många andra referensramar. Jag har under åren fått en massa bekräftelse om hur smart, vacker och fin jag är men det har varit människor som inte menat något “mer” med det. Kanske efter föredraget eller bara efter att ha läst något här på bloggen. Många andra har istället nästan bara fått den typen av bekräftelse i någon typ av kärleksrelation eller möjligen en nära vän. Det som jag insåg är att all denna bekräftelse jag får skriftligt via blogg, mail och kommentar då uteslutande varit verbal. När det hänt i möten med folk har fått en verbal bekräftelse som innehåller väldigt starka och fina ord men den icke-verbala har inte signalerat attraktion utan kanske beundran eller uppskattning. Eftersom det inte varit kroppsspråk i betydelsen attraktion med i den så har jag oftast med all rätt tolkat det som att det just inte är något “mer” än bara fina ord om mig som person. Jag har liksom inte lärt mig hur “orden” som signalerar attraktion för mig som kvinna och min kropp ser. Samma ord får olika betydelse beroende på vilket kroppsspråk som det levereras tillsammans med inser jag.  Jag har alltså fått massor av fin verbal kommunikation som jag lärt mig ta emot och läsa av men säkert oftast utan attraktionsorden i kroppsspråket (vilket ju inte finns i mejlen). Jag har kanske tom fått en liten skev bild av ord som oftast kommer med ett annat kroppsspråk. Ibland har jag också kunnat leverera tillbaka men säkert utan samma sorts attraktionsord. Jag har “tränat” på att få och ge en ganska bred verbal bekräftelse men bara en del av ordförrådet i den icke-verbala. Kanske också nånstans för att jag i min tidiga komma-ut-process nog var rädd för att förstöra de så viktiga vänskapsrelationerna jag fick med olika kvinnor. Sannolikt levererade de också i huvudsak verbal bekräftelse till mig tillsammans med icke-verbal utan signaler om attraktion vilket jag förhåll mig till i min nya roll som kvinna. En roll som i huvudsak handlade om att vara vän och inget annat.

Obalans i kommunikationen
Min känsla av att aldrig komma längre än till trevligt fikasällskap när jag gått på date blir också mer rimligt då. Jag har slagit på all VERBAL charm och pratat massor och kanske till och med slängt in en och annan komplimang. Den icke-verbala delen kanske har varit mer eller mindre tyst eller så har den iaf inte bestått i signaler om attraktion och reaktionen från henne uteblir därmed oftast. Så de signaler om intresse jag har haft har i alla fall inte varit medvetna signaler med kroppsspråk och har nog därför ofta uppfattats som inte så intresserad. Rätt ord men med fel kroppslig kontext för att sätta igång tankarna hos henne och den där spänningen många kvinnor talar om uteblev nog. Självklart har jag nog missat en och annan signal av icke-verbal karaktär. I ett specifikt fall fick jag långt efteråt reda på att hon var redo att kyssa mig men att jag “inte ville” vilket jag inte ens hade märkt. Trots att jag den dagen var pirrig för henne och att jag tom tänkt på tanken så där lite drömmande. Trots det såg jag inte signalerna.

Ärligt talat så är jag nog också så verbal och nördig i många samtal att jag helt och hållet går upp i den verbala delen av kommunikationen och liksom glömmer bort kroppsspråket både hos mig och henne. Är man passionerat intresserad av saker och ting blir det lätt så. Andra är säkert passionerade mer i den kroppsliga domänen och verbalt mest håller samtalet flytande. Att läsa känslouttryck genom kroppsspråk är viktigt men det gäller att att behärska hela “ordförrådet” så det kanske liknar att använda sin existerande engelska men i en helt ny kontext där begreppen också är nya. Kroppsspråket utgör ju också en större del av kommunikationen än det verbala så det är en viktig kanal att behärska och inte minst de där “orden” som är så viktiga kopplade just till attraktion.

Att läsa kroppsspråk utan att relatera till fara
Nu tror jag att jag läser kroppsspråk och det till och med ganska ofta. Ibland alldeles för bra. Haken är att jag tror att jag också delvis är “felprogrammerad” för att mitt behov av att läsa kroppsspråk har mest utgått från en slags riskanalys där jag i möten med nya människor försöker känna av hur trygga de är med mig. Självklart är detta mycket mindre av en issue idag än det var för 10-12 år sedan när jag inte passerade lika bra (?) och då även andra runt mig märkte hur folk stirrade på mig och blev obekväma i min närhet. Att någon blir nervös tolkar jag därmed som en direkt konsekvens för att någon är obekväm av att jag är transsexuell och inte att kvinnan framför mig blir nervös för att hon blir attraherad av något som jag (mest omedvetet) gör med håret eller något. Misstänker att jag behöver programmeras om en del för att prata kroppsspråk bättre iaf i sammanhang med kvinnor jag är intresserad av. Riskanalysen finns det väl tyvärr alltid ett behov av ibland men då på jobbet eller på stan så där i allmänhet.

Kroppsmedvetenhet under utveckling
Det är säkert väldigt olika för personer som är transsexuella men för mig så är det så här i efterhand så tydligt att jag behövde “lära mig” hur man är som kvinna. Jag hade börjat lära mig lite grann om kvinnor genom de jag träffade genom den militära grundutbildningen och mina kollegor men det var mycket  som jag inte hade koll på. Det var många saker jag behövde lära mig från grunden, saker som de flesta tjejer lär sig under tonåren tänker jag. Jag var ganska medveten feminstiskt redan då och förstod att det handlade mycket om normer för kvinnor men eftersom jag så desperat ville passera var det inledningsvis bara att följa normerna så nära det bara gick för att överhuvudtaget ha en chans. Så jag tror helt klart att jag utvecklade en bättre och ny kroppsmedvetenhet när jag lärde mig hur jag som kvinna ville sitta, gå, äta och allt det där som man enligt normen kan göra lite “kvinnligt”. Det var nog också viktigt för mig att känna mig hel och gärna ville radera bort så många tidigare beteenden som det bara gick. Kroppsmedvetenheten fokuserades dock helt på att “göra kvinna” med fokus på att passera i en slags vardag. Tror nog till och med att den sexuella aspekten var något som jag aktivt ville undvika för att folk skulle förstå att jag faktiskt VAR tjej och inte bara lekte med könsroller som någon drag queen. Att fundera på hur jag använde kroppspråket för att icke-verbalt kommunicera och leka med attraktion var liksom inte på kartan inser jag nu. Kanske också för att jag under perioden 1999-2007 inte heller hade en kvinnas kropp fullt ut. Det fanns nog ett visst mått av skam att våga spela på uttryck som jag inte kände att jag kunde leva upp till. Min erfarenhet av min kropp blev därför i stort icke-sexuell och bekräftelsen jag fick på min kropp var såklart väldigt rik verbalt sett (vacker, söt, kvinnlig osv) men bara vissa känslor i den icke-verbala delen. Jag lärde mig göra kvinna i vardagen, bland vänner och på jobbet men inte så mycket mer. Perioden 2007-2008 med alla operationer påverkade säkert också för då kändes jag mig väldigt fokuserade på att läka och tankar på att vara attraktiv fanns inte under den tiden. Rätt ja, men inte läkt och fin.

Idoler, kropp och själ
En annan fundering jag har är kopplat till det där med attraktion av och hur det hänger ihop med personlighet och “insidan”. Jag har nog alltid känt att jag inte riktigt kan bli attraherad av någon förrän jag verkligen tycker om henne och hennes personlighet. Har haft svårt att relatera till andra kvinnor som är attraherad av personer de aldrig träffat och kanske bara sett i en roll på TV. Jag behöver nog känna att jag tycker hon är en bra person och liksom snäll. Kan säkert också vara kopplat till kroppsspråket eftersom jag säkert vill känna mig trygg med henne innan jag känner nog. Om jag då ser att hon är lite spänd och nervös (för att jag är så himla fin eller tom sexig) så är det lätt att jag tolkar det som att hon inte är bekväm med min transbakgrund och inte förrän hon “ger upp” så läser jag av det och då slår mina känslor till. Sen inser jag att jag inte heller har det där förhållningssättet till idoler som många har och därmed inte heller funderat så mycket på vad jag med utseende och beteende signalerar i attraktionsväg. Idolerna kommunicerar ju känslor med kroppsspråket som jag inte riktigt ser och förhåller mig till. Har säkert därmed sämre koll på hur jag faktiskt uppfattas av andra eftersom jag själv inte har det sättet att relatera till idoler och kändisar som andra ofta gillar att prata om i termer av vem man “skulle vilja ha”.

Det är enormt frustrerande att inse att saker och ting inte fungerar men utan att ha en blekaste aning om vad jag kan göra åt det och vad jag borde förändra. Jag känner faktiskt en stor lättnad av att nu fått en ingång om vart problemet ligger och då blir det också möjligt att börja fundera på att göra något åt det. Förhoppningsvis ytterligare ett steg i utvecklingen som människa och i mitt fall nog en viktig del av att vara lesbisk kvinna.

Att vara själv(ständig)

Att göra allt själv
Under min komma-ut-process var jag helt själv den första tiden vilket gjorde att jag kände mig väldigt ensam och utsatt. Det fanns ett stort tabu kring transpersoner både i mig och i samhället och såklart förenat med en stor och stark skamkänsla. Så här i efterhand vet jag faktiskt inte riktigt hur jag lyckats komma över de där starka känslorna av skam i kombination med att jag inte hade någon att bolla ens de mest triviala praktiska saker med. Val av kläder, hår, smink – allt något jag fick ta hand om själv utan att ha en blekaste aning om någonting inledningsvis. Kanske var det min uppfostran där jag väldigt tidigt fick ta ansvar för allt och där självständighet var något att sträva efter. Klara sig själv var måttot och med det såklart att inte be om hjälp och ligga någon till last så klart.

Så jag klarade nog det för att det bara var en i mängden av saker som jag förväntades klara av själv även om ingen visste om just detta. Självklart var det ensamt och visst drömde jag mycket om sällskap och vänner att uppleva saker med men då var det inte mer än bara en dröm. Så det var bara att kämpa på själv och göra det som då kändes rätt. Skräcken i att gjort mig i ordning och ta tag i handtaget där i lägenheten i Ängelholm och tveka i flera minuter innan jag vågade öppna dörren för att försiktigt se att det inte var någon i närheten. Det är starka skamkänslor det. Att vara rädd för att ens öppna dörren samtidigt som jag ju var mig själv för första gången. Att vara själv i den situationen gjorde att jag kände mig väldigt utsatt och blev också flera gånger uppmärksammad av ungdomar i området som pekade, skrattade och kommenterade. Jag passerade inte och var ju faktiskt själv ute och gick på nya och ganska osäkra klackar.

Den upplevelsen liknar mobbingsituationen en hel del där man som offer ofta är själv mot en grupp som bestämmer sig för att med makt trycka till en. Jag hade faktiskt en period av mobbing i mellanstadiet så jag hade upplevt detta innan min komma-ut-process. Den sortens erfarenheter sätter sig ganska hårt eftersom det är en sådan obehaglig och maktlös situation. För mig som transperson fanns den i lite mildare varianter också de första åren. Varje gång jag tog mod till mig och satte mig i bilen för att åka till Helsingborg efter att ha bytt om så var jag just själv. Jag klev ur bilen själv, gick själv genom gatorna och mötte butikspersonalen och dess blickar själv. Fanns ingen att ringa för mobiltelefonen höll precis på att slå igenom och jag hade ju ändå ingen som jag kunde prata med. Det tar att möta livets svårigheter helt själv men det var också väldigt ensamt att inte kunna dela glädjen med någon.

Att göra allt i grupp
Paradoxalt nog kanske upplevelsen hos många tjejer är den motsatta. Allting skedde i gruppen av tjejer där det absolut inte var tal om att vara självständig och sticka ut. Lyssnade på Liv Strömquists utmärkta sommarprat och berördes av hennes konstaterande att när hon gick i skolan så “gjorde tjejer inget”, de tittade mest på när killar gjorde olika saker. Hennes upplevelse verkar istället handla om brist på just självständighet och avsaknaden av tron och upplevelsen av att faktiskt klara av saker själv. Jag är ju uppväxt i samma tid ungefär och kanske är jag också präglad av bilden av tjejer i grupp på gymnasiet. Jag kanske paradoxalt nog längtade efter den grupptillhörigheten samtidigt om just min självständighet säkert var eftersträvansvärt av en del av dem som jag tittade på med sådan längtan. Kanske var det faktum att jag var själv med min situation som gjorde att utanförskapet förstärktes men också att det blev drömmen om ett annat liv. Ett liv där jag som mitt rätta jag faktiskt gjorde saker tillsammans med andra. Eller som Liv uttryckte det att göra “det som ungdomar gör”. Jag gjorde andra saker helt klart.

Innan jag kom ut fanns inte middagar, fester och sociala sammanhang riktigt som koncept i min privata värld. Jag var inte en sån som gick på fest, blev inbjuden hem till folk på middag eller för den delen ordnade en fest själv. Minns inte att vi hade ett sådant socialt liv hemma eller med mina fyra kompisar i Borlänge. I samband med officershögskolan och mitt första jobb där i Ängelholm insåg jag att det fanns en helt annan social värld som jag inte alls var bekant med. Den innehöll också alkohol vilket jag inte hade någon koll på heller. Jag var ovan och mitt sociala liv byggde på det som hände genom Försvaret och kände mig väl aldrig särskilt bekväm med det.  Min allra första fest anordnade jag när jag fyllde 30 år. Jag firade egentligen inte ens min egen födelsedag förrän jag fyllde 25 när min nyvunna vän gjorde en tårta till mig. Det var helt overkligt för mig, inte minst för att det stod Alexandra på den. Det hade jag aldrig vågat drömma om bara två år tidigare. Att någon skulle anstränga sig så för mig och dessutom bekräfta min kvinnliga identitet, wow!

Självförtroende och självkänsla
Liv berättade också om hur hon behövde stöd av andra kvinnor för att tro på sin egen förmåga att skapa saker och hur hon när hon träffade den coola tjejen Märta fick någon att utvecklas tillsammans med. Jag tänker ofta att min uppväxt gav mig det där självförtroendet som många tjejer upplever att de saknar och det är jag faktiskt himla tacksam för. Det finns nästan inga gränser för vad jag tror jag kan göra eller prestera. Däremot fick jag med mig en himla låg självkänsla och den har inte heller förstärkts av att utsättas för “synpunkter” från ett normativt samhälle om att jag är fel. Jag har nog lärt mig att söka bekräftelse för det jag gör och skapar snarare än att förvänta mig att få den som person, för mitt utseende eller så. Kanske är det en faktor som gör mig unik som kvinna men samtidigt så tror jag att en bättre balans vore bra för mig.

Ett helt nytt socialt liv
När då mitt sociala liv formligen exploderade sommaren 1999 blev jag en person som gjorde allt det där som jag inte gjorde förut. Jag var en person som gick på förfest, gick ut och dansade, blev hembjuden på middagar, åt på restaurang och gick på bio (mer på ett år än hela livet tidigare). Tror någonstans att jag fick justera min bild av mig själv både utseendemässigt och inte minst mentalt i form av vad jag värderade som intressant, trevligt och spännande. Visst, det tog många år innan jag på riktigt såg fram emot att gå på en fest men jag blev en mycket mer social person än jag någonsin varit tidigare. Tror att jag nånstans kände mig mer “normal” än på länge trots att jag utseendemässigt säkert bröt normerna en hel del.

Hade några personer där under Ängelholmstiden som jag nog kallade vänner och såg mig som det också. Men i och med min komma-ut-process så försvann de bort i periferin. Sorgligt men sant. Det var nog en slags nystart i hela mitt sociala liv där jag ville vara mig själv och också bli omtyckt för det. Träffade som sagt en massa nya underbara människor men det tog ett litet tag innan jag helt plötsligt upplevde (eller vågade tro på) vänskap igen men nu på en helt ny nivå. Minns den där dagen 2004 tror jag det var när jag gick hemåt och pratade i telefon och hörde “jag som är din vän…” Det var stort och omtumlande.

Inser så här i efterhand att den här perioden innan min utredning började också handlade mycket om att stå i centrum som en slags ambassadör för mig själv och andra transpersoner. Jag som person blev ofta intressant i och med min historia och alla föreläsningar och engagemang gav naturligtvis också massor av bekräftelse och sociala kontakter. Skillnaden var nog att då förväntade jag mig inte att bli bekräftad som kvinna utan tog varje tillfälle som det hände som en slag överraskning eller bonus. Hade ju fortfarande kvar mitt gamla juridiska namn, personnummer och kropp då. Idag är det tvärtom. Jag känner mig verkligen (också fysiskt liksom) som den kvinna jag är och förväntar mig att bli bekräftad som kvinna vilket innebär att slaget när det inte händer bli så mycket hårdare.

Stressen av att gå själv finns kvar
Den här upplevelsen av att känna sig granskad och utsatt ligger med som en lågintensiv stress även idag. Det ÄR inte helt bekvämt att gå själv på stan alltid, allra minst på helgkvällar. Jag upplever sådan skillnad i hur jag uppfattas och hur jag själv känner mig när jag har sällskap att det blir så tydligt när jag är själv igen. Jag finner mig själv tveka på om jag ska gå in på Max eller ta det säkra genom att köra på Drive Through. Kanske minnet av skräcken när jag för första gången stannade ombytt på en vägkrog för att äta middag har satt sina spår. Jag försöker jobba på det för om jag undviker alla potentiella jobbiga situationer så blir det ju bara värre. Insikten jag fått är att det faktiskt inte bara blir bättre utan att jag kan pendla tillbaka i rädsla jag trodde jag var över. Att resa själv finns i nuläget inte på kartan för att jag tror att stressen skulle bli så stor att jag till slut inte ens kan njuta av vare sig shopping eller mat. Jag klarar att resa själv till en plats om det finns andra jag känner där, men där går gränsen idag. Minnet av att vara så utsatt, granskad och häcklad sätter igång så mycket tankar i huvudet just när jag är själv ute bland folk en längre tid.

Tycker jag märker att kvinnor i min ålder och äldre verkligen njuter av att göra saker själva och inte minst självständigheten. Här är vi helt klart på olika plats i livet. Jag är mer som tonåringen som gärna vill ha gruppen som trygghet. Haken ligger väl i att den inte riktigt ligger i gruppen av flator med stenhård jargong. Det har jag provat. Gick inget bra. Visst, jag är singel och då blir man så mycket mer själv, inte minst i vardagen. Åh, vad jag saknar sällskap ibland. Det är inget roligt att gå till festen själv. Just festen som jag aldrig varit riktigt trygg med som koncept. Jag inbillar mig att man kan ladda upp med sällskap och då njuta av stunder när man är själv på ett annat sätt. Kanske ser fram mot en stund för sig själv på flyget på väg till den där konferensen.

Är själv(ständighet) bara en “försvarsreaktion” på att inte ha tryggheten att lita på att andra finns där för en kanske, eller kan de samexistera med balans?