Transsexualism

För de flesta är kön och att vara man eller kvinna något man tar helt för självklart. För transsexuella så känner de flesta redan från mycket tidigt att något inte stämmer. Samhället är ganska tidigt “kodat” i vad som är normer för manligt och kvinnligt och många känner ofta att de inte längre tillåts vara på det sätt som de känner sig mest hemma i. I tonåren brukar dessa känslor förstärkas när man under puberteten till sin fasa upptäcker att kroppen utvecklas åt “fel” håll. Det finns idag inga säkra orsaker till varför man blir transsexuell men det är rimligt att anta att det finns någon typ av biologisk koppling i grunden. Man tror att hjärnan “kodas” på fel sätt i förhållande till den kropp man får eller tvärtom. För transsexuella är sedan känsla av att tillhöra fel kön så stark att könsbyte är den enda utvägen för att få ett stabilit och harmoniskt liv.

Sedan 1972 har det i Sverige funnits en lagstiftning som ger möjligheten att erbjuda behandling i form av könsbyte för transsexuella människor. För att hantera den processen har man utvecklat en praxis för hur en s.k. könsbytesutredning går till. Den processen börjar med att man vänder sig till sin lokalpsykatri för att få en remiss till något av våra utredningsteam som primärt finns på universitetssjukhusen. Rent formellt finns det dock inget som hindrar att man istället väljer någon annan psykiatriker som sedan genomför utredningen enligt Socialstyrelsens praxis.

Under denna processen går patienten igenom ett antal steg som sedan leder fram till att man fastställer diagnosen transsexualism. Dessa omfattar:
– Samtal med psykatriker
Blodprov inkl kromosomodling
– Kroppslig undersökning
– Social utredning av kurator
– Psykologisk utredning av psykolog som med hjälp ett antal tester mäter personlighet, begåvning m.m.
“Second opinion” av en annan psykiatriker

Nånstans i mitten av utredningen planerar man också in en möjlighet för patienten att ta med några av sina anhöriga eller nära vänner till s.k. anhörigsamtal. Dessa är till för att de anhöriga ska få reda på mer om hur själva utredningen går till och få en chans att träffa de människor som ansvarar för utredningen. De brukar uppskattas av de anhöriga oavsett om de känner att de är välinformerade om processen eller inte. Samtalen handlar dock inte om att utredarna på något sätt vill kontrollera de anhörigas inställning till könsbytet som en del i bedömningen av patienten utan är till för att hjälpa patienten och deras anhöriga.

Efter att dessa moment samlas teamet för att gemensamt fastställa diagnosen. Detta händer efter ungefär ett år av utredningen om allt har gått enligt plan. Efter detta vidtar själv behandlingsfasen. Då skrivs remisser till olika specialister som genomför själva behandlingen:
– Talpedagog för att få hjälp med röstträning
– Öron-näsa-halsläkare för ev. hjälp med slipning av adamsäpple
– Endokrinolog för tester av hormonnivåer och start av hormonterapi
– Konsultativt samtal med kirurg för att gå igenom den könskorrigerande operationen
– Ev remiss för epilering och vid behov utprovning av hårersättning (peruk)

Under detta andra år starta normalt patienten det som kallas Real Life Experience som syftar till att man ska leva “heltid” i sitt “nya” kön. Det handlar om att lära sig stå för vem man är inför vänner, släk och arbete. Vissa har kommit långt i denna process redan vid inledning av utredningen medan andra känner att de inte klarat av det förrän man kommit in i den behandlande fasen. Hormonterapin kan här vara en viktig hjälp för att få lite ökat självförtroende även om det såklart är problematiskt att till 100% leva som kvinna/man innan operationen är genomförd. Omklädningsrum och badning är exempel sådant som transsexuella i RLE ofta undviker pga det inte känns bekvämt alls. Under RLE är det också dags att byta juridiskt namn för att kunna fungera i sin vardag. Det är här viktigt att tänka på att det egentligen inte finns någon koppling mellan förnamn och juridiskt kön (personnummer) men i Sverige finns det en namnlag som ställer till problem. Trots att det inte uttryckligen står i lagen så innebär den praxis som finns idag hos PRV att man kräver ett läkarutlåtande från en ansvarig utredare för att tillåta namnbyte till “traditionellt” kvinnliga eller manliga namn förutom de drygt 200 namn som finns på listan över könsneutrala namn.

Någonstans 2 år in i utredningen skickar man vanligen in ansökan om “Fastställelse av ny könstillhörighet” till Socialstyrelsens rättsliga råd. Detta råd består av jurister och läkare med erfarenhet av könsbytesutredningar. Patienten kallas för en kortare intervju och sedan beslutar rådet om nytt juridiskt kön och man tilldelas ett nytt personnummer. Efter detta finns också tillstånd att genomföra den könskorrigerande operationen som genomförs på Karolinska Universitetssjukhuset Solna eller Linköpings Universitetssjukhus.

För MTF (male-to-female) består operationen av en stor operation och en lite mindre något år efter den första. Den stora operationen är såklart förenat med vissa risker men operationsresultatet är överlag mycket god och patienterna får ofta mycket god känsel. Operationen tar ett par timmar och sedan är man inlagd på sjukhus i 10-14 dagar följt av en sjukskrivning på 6-8 veckor.

För kvinnor som efter ca 2,5-3 år önskar bröstförstoring för att hormonterapin gett för “lite” effekt kan detta genomföras på Karolinska Solna.

Många undrar vad som händer om man “får avslag” i rättsliga rådet. I praktiken händer det inte mer än i undantagsfall eftersom inga utredare skickar in ansökan dit om man inte känner sig trygga med sin diagnos av patienten och om utredningen är genomförd enligt praxis.

Sedan 1972 har ca 500 personer gått igenom processen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *