Category Archives: Uncategorized

My Amazing TEDx-talk experience

There is something special about these TED-talks that I really like and enjoy. I think it is something about the format which seem to bring the content out in the daylight, often with a razorsharp delivery. People often ask my how it was like to give the talk but to me it was an experience in the form of a journey from a fairly fuzzy seed into what you can see as the final result below. So, have a look and I will tell you about the journey below.

What is TED then?

I realise that not all people are familiar with TED yet so here is a short primer. TED is a global set of conference run by a foundation in the United States and these events are one or a few each year with a high profile, world-renowned speakers and a ticket price at around 8000 USD. Not for everyone so to speak. However, the concept exist as a franchise that you can get a license for usually one per city in the world and these “in the spirit of” events are called TEDx like TEDxStockholm. These are non-profit events organised by volunteers in each city. To read more see this Wikipedia article on TED.

Continue Reading →

Vem känns relevant när min kvinnliga identitet formas?

Jag har ibland funderat på varför jag väljer vissa sammanhang och verkar välja bort andra i förhållandet till min livssituation som kvinna med transsexuell bakgrund. Spontant kan det ju verka rimligt att söka sig till andra människor med samma erfarenheter som mig själv för att kunna få råd, stöd och kanske spegla sig lite i andra. I min komma-ut process för länge sedan var det viktigt för mig att söka upp sammanhang med andra transpersoner men det behovet försvann efter ett par år. Nu menar jag alltså det rena identitetsstödjande och sociala sammanhangen och inte de politiska som ju spelar på helt olika sidor hos mig i alla fall. Det verkar också vara en skillnad mellan tjejer och killar. TS-killar verkar i större utsträckning söka sig till varandra mer än vad jag får intrycket att TS-tjejer gör. Det kanske finns någon skillnad i vilka behov man har men kanske ännu mer en skillnad i vem som känns relevant att vända sig till. Vad det innebär att vara man eller kvinna är såklart eviga frågor utan någon meningsfull generell sanning. Om jag lämnar vad det innebär att VARA kvinna eller man och istället fokuserar på vad som är vanliga förväntningar på män och kvinnor så finns det ju svar att finna men svar som beror mycket på socialt sammanhang. För mig som individ med mitt sammanhang med jobb, vänner och så finns det en ram att förhålla sig till om syftet är att förhålla sig till en norm. Alla vill inte det men för mig spelar det ofta roll.

En klok vän satte ord på detta nyligen. Hon hade också noterat att det fanns en skillnad mellan TS-tjejer och TS-killar och att det syntes mest tydligt i ungdomsaktiviteter där mest killar deltar. Hennes teori var att som TS-kille är det ofta svårt att vända sig till cis-killar för att lära sig och förstå maskulinitet, den manliga identiteten och de manliga sammanhangen. Såsom den strukturella ordningen ser ut i samhället så är det många cis-killar som liksom bara ÄR killar, de har inte funderat så mycket på vad det innebär att vara kille eller än mindre hur man gör sig till kille. Ofta är det inget som det pratas om även om avvikande från maskulina/manliga normer ofta markeras hårt socialt. Som TS-kille blir det då rimligt att vända sig till andra TS-killar för att få ett sammanhang där man i en tryggare miljö kan prata om vad det innebär att vara kille/man.

Continue Reading →

Två omtumlande dagar i majoritet på jobbet

noak_forsvarsminister

Tack @militarmamman för bilden!

Jo, jag var nervös på morgonen och någon frukost blev det inte. Av någon anledning tog jag på mig riktig daglig dräkt dvs den långa kavajen och den där slipsen jag verkligen inte gillar. Har nog en bild över att det är ett gäng korrekta officerare och soldater som kommer vara där och tänker att jag vill passa in så mycket som möjligt. Strax efter tio så står jag då där i entrén och tar mig en kopp kaffe. Genom den öppna dörren hörs sorlet, ett annat sorl än jag brukar höra från samlingssalar i Försvarsmakten. Genom dörren skymtar jag massor av kvinnor i uniform bänkade för konferensen för Nätverk Officer och Anställd Kvinna (NOAK). Jag känner mig förväntansfull men tvekar över att ta steget in och få alla blickar på mig. Utgår liksom från att jag inte känner någon där och försöker tänka ut var jag ska försöka sätta mig. Så går jag in i lokalen med plats för 200 personer i biosittning och den är nästan full av tjejer. Ser en ledig plats uppe till höger och tar mig ditåt men vid första trappsteget ser jag en välbekant tjej stå och vinka uppe i det andra hörnet. Jag känner en sån lättnad över att se just Johanna där uppe bland tjejerna. Så skönt att få sätta sig bredvid henne och mycket av spänningen släpper som tur är.

När jag slappnar av och tittar ut över lokalen så möts jag av en syn som jag nog aldrig varit med om på jobbet tidigare. Bara tofsar, knutar och flätor så långt ögat kan nå. Bakom bänkarna skymtar uniformer av alla de slag på huvuddelen av deltagarna. Det ser så annorlunda ut men ändå så välbekant. Bara kvinnor från Försvarsmakten i rummet. Bara den vyn är omtumlande för mig som nuförtiden oftast är ensam kvinna vid många av de möten jag deltar i.

Continue Reading →

Tankar inför den kvinnliga nätverkskonferensen på Karlberg

Karlbergs slott

Karlbergs slott

Imorgon är det dags för mitt livs första NOAK-konferens (Nätverk Officer och Anställd Kvinna) i Försvarsmakten. Ungefär 200 kvinnor är anmälda till två dagar av konfererande på Karlsbergs slott här i Stockholm. Tidigare år har jag helt enkelt inte känt till dem och frågan om att anmäla mig har därför aldrig kommit upp tidigare. Förra årets konferens tror jag att jag läste lite kort om i Försvarets Forum i efterhand. Tydligen verkar det vara ett genomgående problem i Försvarsmakten att kallelsen inte når ut till de kvinnor som finns i de olika förbanden. På schemat står föreläsningar från såväl vår första kvinnliga brigadgeneral (som gått ordinarie officerskarriär), erfarenheter från Gender Coach-programmet och ett samtal med försvarsminister Karin Enström.

Så här på kvällen innan så är det en hel del tankar som far runt i mitt huvud. Det är uppenbart någon form av tröskel för mig här som liknar alla de andra sakerna jag gjort första gången som kvinna. I någon meningen ett steg utanför min vardagliga “comfort zone” där jag alltsomoftast kan slappna av och vara trygg med den jag är. Det är något speciellt och kanske också viktigt att komma in i ett rum med 200 kvinnor i ett forum just bara för kvinnor. Ovant, helt klart för som oftast har bara män omkring mig i min jobbmiljö men det står också mycket mera på spel. Det är inkluderingen och samhörigheten som önskar känna men fruktar att inte få. En utsatthet som nog bottnar i känslan av att vara granskad och inte veta riktigt var jag har folk omkring mig. Antingen för att jag inte passerar eller för att några kanske känner till mig och min historia sen tidigare. Pendlar mellan att känna mig överdrivet nojjig och en rättfärdig oro för att beträda okänd mark. Det är klart nånstans har jag ju med mig att jag är oftast får ett väldigt bra bemötande av inte minst andra kvinnor. Kanske är det också medvetenheten om att min egen oro och försiktighet kan leda till en ond spiral där jag inte signalerar vilja av att ta kontakt när det är det jag allra helst vill.

Continue Reading →

Att vara själv(ständig)

Att göra allt själv
Under min komma-ut-process var jag helt själv den första tiden vilket gjorde att jag kände mig väldigt ensam och utsatt. Det fanns ett stort tabu kring transpersoner både i mig och i samhället och såklart förenat med en stor och stark skamkänsla. Så här i efterhand vet jag faktiskt inte riktigt hur jag lyckats komma över de där starka känslorna av skam i kombination med att jag inte hade någon att bolla ens de mest triviala praktiska saker med. Val av kläder, hår, smink – allt något jag fick ta hand om själv utan att ha en blekaste aning om någonting inledningsvis. Kanske var det min uppfostran där jag väldigt tidigt fick ta ansvar för allt och där självständighet var något att sträva efter. Klara sig själv var måttot och med det såklart att inte be om hjälp och ligga någon till last så klart.

Så jag klarade nog det för att det bara var en i mängden av saker som jag förväntades klara av själv även om ingen visste om just detta. Självklart var det ensamt och visst drömde jag mycket om sällskap och vänner att uppleva saker med men då var det inte mer än bara en dröm. Så det var bara att kämpa på själv och göra det som då kändes rätt. Skräcken i att gjort mig i ordning och ta tag i handtaget där i lägenheten i Ängelholm och tveka i flera minuter innan jag vågade öppna dörren för att försiktigt se att det inte var någon i närheten. Det är starka skamkänslor det. Att vara rädd för att ens öppna dörren samtidigt som jag ju var mig själv för första gången. Att vara själv i den situationen gjorde att jag kände mig väldigt utsatt och blev också flera gånger uppmärksammad av ungdomar i området som pekade, skrattade och kommenterade. Jag passerade inte och var ju faktiskt själv ute och gick på nya och ganska osäkra klackar.

Den upplevelsen liknar mobbingsituationen en hel del där man som offer ofta är själv mot en grupp som bestämmer sig för att med makt trycka till en. Jag hade faktiskt en period av mobbing i mellanstadiet så jag hade upplevt detta innan min komma-ut-process. Den sortens erfarenheter sätter sig ganska hårt eftersom det är en sådan obehaglig och maktlös situation. För mig som transperson fanns den i lite mildare varianter också de första åren. Varje gång jag tog mod till mig och satte mig i bilen för att åka till Helsingborg efter att ha bytt om så var jag just själv. Jag klev ur bilen själv, gick själv genom gatorna och mötte butikspersonalen och dess blickar själv. Fanns ingen att ringa för mobiltelefonen höll precis på att slå igenom och jag hade ju ändå ingen som jag kunde prata med. Det tar att möta livets svårigheter helt själv men det var också väldigt ensamt att inte kunna dela glädjen med någon.

Att göra allt i grupp
Paradoxalt nog kanske upplevelsen hos många tjejer är den motsatta. Allting skedde i gruppen av tjejer där det absolut inte var tal om att vara självständig och sticka ut. Lyssnade på Liv Strömquists utmärkta sommarprat och berördes av hennes konstaterande att när hon gick i skolan så “gjorde tjejer inget”, de tittade mest på när killar gjorde olika saker. Hennes upplevelse verkar istället handla om brist på just självständighet och avsaknaden av tron och upplevelsen av att faktiskt klara av saker själv. Jag är ju uppväxt i samma tid ungefär och kanske är jag också präglad av bilden av tjejer i grupp på gymnasiet. Jag kanske paradoxalt nog längtade efter den grupptillhörigheten samtidigt om just min självständighet säkert var eftersträvansvärt av en del av dem som jag tittade på med sådan längtan. Kanske var det faktum att jag var själv med min situation som gjorde att utanförskapet förstärktes men också att det blev drömmen om ett annat liv. Ett liv där jag som mitt rätta jag faktiskt gjorde saker tillsammans med andra. Eller som Liv uttryckte det att göra “det som ungdomar gör”. Jag gjorde andra saker helt klart.

Innan jag kom ut fanns inte middagar, fester och sociala sammanhang riktigt som koncept i min privata värld. Jag var inte en sån som gick på fest, blev inbjuden hem till folk på middag eller för den delen ordnade en fest själv. Minns inte att vi hade ett sådant socialt liv hemma eller med mina fyra kompisar i Borlänge. I samband med officershögskolan och mitt första jobb där i Ängelholm insåg jag att det fanns en helt annan social värld som jag inte alls var bekant med. Den innehöll också alkohol vilket jag inte hade någon koll på heller. Jag var ovan och mitt sociala liv byggde på det som hände genom Försvaret och kände mig väl aldrig särskilt bekväm med det.  Min allra första fest anordnade jag när jag fyllde 30 år. Jag firade egentligen inte ens min egen födelsedag förrän jag fyllde 25 när min nyvunna vän gjorde en tårta till mig. Det var helt overkligt för mig, inte minst för att det stod Alexandra på den. Det hade jag aldrig vågat drömma om bara två år tidigare. Att någon skulle anstränga sig så för mig och dessutom bekräfta min kvinnliga identitet, wow!

Självförtroende och självkänsla
Liv berättade också om hur hon behövde stöd av andra kvinnor för att tro på sin egen förmåga att skapa saker och hur hon när hon träffade den coola tjejen Märta fick någon att utvecklas tillsammans med. Jag tänker ofta att min uppväxt gav mig det där självförtroendet som många tjejer upplever att de saknar och det är jag faktiskt himla tacksam för. Det finns nästan inga gränser för vad jag tror jag kan göra eller prestera. Däremot fick jag med mig en himla låg självkänsla och den har inte heller förstärkts av att utsättas för “synpunkter” från ett normativt samhälle om att jag är fel. Jag har nog lärt mig att söka bekräftelse för det jag gör och skapar snarare än att förvänta mig att få den som person, för mitt utseende eller så. Kanske är det en faktor som gör mig unik som kvinna men samtidigt så tror jag att en bättre balans vore bra för mig.

Ett helt nytt socialt liv
När då mitt sociala liv formligen exploderade sommaren 1999 blev jag en person som gjorde allt det där som jag inte gjorde förut. Jag var en person som gick på förfest, gick ut och dansade, blev hembjuden på middagar, åt på restaurang och gick på bio (mer på ett år än hela livet tidigare). Tror någonstans att jag fick justera min bild av mig själv både utseendemässigt och inte minst mentalt i form av vad jag värderade som intressant, trevligt och spännande. Visst, det tog många år innan jag på riktigt såg fram emot att gå på en fest men jag blev en mycket mer social person än jag någonsin varit tidigare. Tror att jag nånstans kände mig mer “normal” än på länge trots att jag utseendemässigt säkert bröt normerna en hel del.

Hade några personer där under Ängelholmstiden som jag nog kallade vänner och såg mig som det också. Men i och med min komma-ut-process så försvann de bort i periferin. Sorgligt men sant. Det var nog en slags nystart i hela mitt sociala liv där jag ville vara mig själv och också bli omtyckt för det. Träffade som sagt en massa nya underbara människor men det tog ett litet tag innan jag helt plötsligt upplevde (eller vågade tro på) vänskap igen men nu på en helt ny nivå. Minns den där dagen 2004 tror jag det var när jag gick hemåt och pratade i telefon och hörde “jag som är din vän…” Det var stort och omtumlande.

Inser så här i efterhand att den här perioden innan min utredning började också handlade mycket om att stå i centrum som en slags ambassadör för mig själv och andra transpersoner. Jag som person blev ofta intressant i och med min historia och alla föreläsningar och engagemang gav naturligtvis också massor av bekräftelse och sociala kontakter. Skillnaden var nog att då förväntade jag mig inte att bli bekräftad som kvinna utan tog varje tillfälle som det hände som en slag överraskning eller bonus. Hade ju fortfarande kvar mitt gamla juridiska namn, personnummer och kropp då. Idag är det tvärtom. Jag känner mig verkligen (också fysiskt liksom) som den kvinna jag är och förväntar mig att bli bekräftad som kvinna vilket innebär att slaget när det inte händer bli så mycket hårdare.

Stressen av att gå själv finns kvar
Den här upplevelsen av att känna sig granskad och utsatt ligger med som en lågintensiv stress även idag. Det ÄR inte helt bekvämt att gå själv på stan alltid, allra minst på helgkvällar. Jag upplever sådan skillnad i hur jag uppfattas och hur jag själv känner mig när jag har sällskap att det blir så tydligt när jag är själv igen. Jag finner mig själv tveka på om jag ska gå in på Max eller ta det säkra genom att köra på Drive Through. Kanske minnet av skräcken när jag för första gången stannade ombytt på en vägkrog för att äta middag har satt sina spår. Jag försöker jobba på det för om jag undviker alla potentiella jobbiga situationer så blir det ju bara värre. Insikten jag fått är att det faktiskt inte bara blir bättre utan att jag kan pendla tillbaka i rädsla jag trodde jag var över. Att resa själv finns i nuläget inte på kartan för att jag tror att stressen skulle bli så stor att jag till slut inte ens kan njuta av vare sig shopping eller mat. Jag klarar att resa själv till en plats om det finns andra jag känner där, men där går gränsen idag. Minnet av att vara så utsatt, granskad och häcklad sätter igång så mycket tankar i huvudet just när jag är själv ute bland folk en längre tid.

Tycker jag märker att kvinnor i min ålder och äldre verkligen njuter av att göra saker själva och inte minst självständigheten. Här är vi helt klart på olika plats i livet. Jag är mer som tonåringen som gärna vill ha gruppen som trygghet. Haken ligger väl i att den inte riktigt ligger i gruppen av flator med stenhård jargong. Det har jag provat. Gick inget bra. Visst, jag är singel och då blir man så mycket mer själv, inte minst i vardagen. Åh, vad jag saknar sällskap ibland. Det är inget roligt att gå till festen själv. Just festen som jag aldrig varit riktigt trygg med som koncept. Jag inbillar mig att man kan ladda upp med sällskap och då njuta av stunder när man är själv på ett annat sätt. Kanske ser fram mot en stund för sig själv på flyget på väg till den där konferensen.

Är själv(ständighet) bara en “försvarsreaktion” på att inte ha tryggheten att lita på att andra finns där för en kanske, eller kan de samexistera med balans?

Entering the Geek Girl community

Identities are hard, mainly because they involve a desire to belong to others with the same identity. This feeling that you are part of the group and that you can mirror your self in others, to some degree at least. Even the feeling that there are others just like you makes you feel less alone. It is a very common for Lesbian, Gay, Bisexual and Transgender people (LGBT) especially during the coming out process. Most of us have many identities and it is usually hard to find a place where all of them fit into the group you are currently in. In my early coming out period I struggled hard with what I considered to be feminine, in retrospect of course influenced by traditional norms just as everyone else. A big step for me was when I decided that the fact that I was a woman did not change my interest in information technology and computers. I realized that I was an IT-girl and decided to try to be proud about that. It soon turned out that the IT-girl identity actually was often cut in two and the sense of belonging either happened around IT-people (usually men) or women who were usually not interested in IT that much. In a sense society kind of reminded me that women usually are not into technology and IT which of course made it a bit hard for me to identify as a women because I was apparently quite different from most women I met. I guess this is one of the main reasons there is a need for Geek Girl Meetup. More about that later on.

My life became divided into different bubbles often closely aligned with these identities I have as a woman, LGBT-aktivist, military officer, IT-professional and so on. Met with different kind of people who each connected to some aspect of me and my identities. Sometimes I even do feel that being rather conflicting when being in women’s circuits where technology is mainly a hazzle or in the LGBT-world when being a military officer is not exactly the most common thing. Often ended up explaining or even defending the other part of me in the identity bubble I happened to be in at the time. The same thing at work. There are very few women around me on a daily basis, even fewer women who are military officers and hardly any who have an interest in information technology. I do have great friends but to be honest they are quite different from me, I guess I tend to be drawn to people who are not like me whatever that means. A couple of years one of them pointed out that very fact and suggested it would be good for me to find a new bubble where I could mirror myself in people who just like me had a deep interest in information technology and believed in its inherent power to change the world. It wouldn’t hurt if they are women as well, she said with a smile.

Then I heard about Geek Girl Meetup and their upcoming Enter.Space-event in Stockholm. That looked a lot like the context I had been searching for and the space theme sounded just perfect for me. I am quite a space buff after all. I asked to of my friends who I believed possibly could be up for such an event. None of them were able to attend. It is quite scary to go to things like this alone but in the end I decided to sign up and felt awfully proud!

Saturday May 25th came and I had completely forgotten about the whole thing. Slept rather late and it wasn’t until I checked my twitter feed I almost went cold. It was today! What should I do? Skip the whole thing, skip Saturday and just go there on Sunday or even try to jump in late on Saturday? My transsexual identity kicked in and I felt scared. Going there alone, maybe no one will talk to me or even give me those strange looks that I have experienced a few times. That look that makes you feel not just different but strange. My mind kept spinning for a while but fortunately my courage seemed to be coming back. It was something about what my friend has said and my own sense of longing for having this part of my identity being affirmed. Got some support from a friend out shopping for antiqueties and after a while I found myself doing a right-turn into the parking lot of the event at the Swedish Technical Museum.

Found my badge at the entrance which was a great start. It is after all one attribute of belonging to this particular crowd. It is also somewhat of an ice-breaker since people can read each other’s badge and it opens up for interaction. Grabbed some coffee and headed of for the first seminar around women in IT. A perfect start I thought. I realized that I am  really not used to being in women only spaces and it is quite a special environment. There is something about the mood which is different bit like what I experienced earlier at TEDxWomenStockholm. People are somewhat more cautious, more polite, more curious and maybe initially  some less talking. Of course I do feel a desire to fit in and yes, to pass as the woman I am. Very much on my toes and trying to sense the environment. The seminar started and I was amazed again. Stories were shared and opinions were voiced and I felt that these things are said only in spaces like this. Most men never hear this and frankly have no clue about what it is like to be a woman. Felt humble but also inspired to try to change. Decided to share as well as said something about the importance of looking at identities and how we related to norms around IT-interests and behavior not being considered to be feminine. How we as women talk about this and how we react when others express these norms towards us. I think we need to be careful so we not talk to negatively towards the (male) nerd stereotype and distance our selves as women from that kind of characteristics. It is always dangerous when you are defining who you are by just distance yourself by saying that you are not like “those people”.Instead it is vital to describe who you are and your reasons for being passionate about IT. I sometimes feel that we also have a challenge to be really “geeky” while still being a woman. Norms saying it is an incompatible combination and we as women have to be interested but not too interested in IT because then it is not compatible with being a woman. This seminar really high-lighted some major aspects of what is stopping women but also some ideas of what can be done.

Listened to the next one which was about rocket engines. Small and environmentally friendly ones developed here in Stockholm it turned out. It was really cool to go to a seminar about rocket science I thought. After that I connected with a few women and it felt really nice to start interacting. The final session of the day was around graph databases and the community manager from Neo4J was there to give the talk. It was great to be reminded of their cool technology which I had looked at earlier in my line of work. The mix of talks I found felt great. Gender, rocket engines and graph databases covered it all!

I knew there was a party /after work planned after the un-conference but I was by all means not sure I would muster the courage to go there. I mean I was proud of being at the conference at all! However, before I knew it I had met three wonderful women and we were off in my little Mini to have dinner down-town. That I had not expected. Not at all. At the restaurant we talked about technology, innovation and entrepreneurship. After a while it dawned on me. This was not something I was used to at all. It was the context I had been looking for and have missed dearly. Having these kind of discussions with bright women at a nice restaurant warmed by the evening sun. Me being an IT-girl (both at the same time) was suddenly a perfect fit in that situation. Way cool!

Ended up at the after work/party and had a great time. Stayed until 22.30 or so and felt so proud of myself and so happy to have met such so many cool and inspiring women. Met up with a dear friend of mine at one of the hotels and she really saw that I was happy with the experience. The late Saturday setting at this bar quickly reminded me that me sense of security could be taken away quickly. Some men outside the window behaved really badly towards me and made numerous obscene signs. It is sometimes a short distance between a safe environment that brings out the best from you and feeling very exposed and insecure.

Sunday came and I was there on time to spend another day among the Geek Girls and it turned out to be a good day as well. Nice and interesting talks and I got a chance to talk to a few other women with various experiences. It was so nice to speak to women who were very interested in programming and business intelligence. It does not happen often. At the end of the conference I joined the newly founded association Geek Girl Meetup and we had our first official members meeting where a new board was elected. Hopefully the concept will live on in this new format because it is very much needed and it is a wonderful experiences. Maybe I am one of the people giving a talk next year. I would be very proud doing so.

Fusing two of my worlds and meeting the queen

I recently spent a week in The Hague and it turned out to be a much stronger experiences than I could possibly expect. To me a sense of belonging is as precious as it is sometimes hard to experience. I feel very different in so many ways and it is sometimes frustrating to always feel wrong in some aspect of life. I have tried to handle that by having multiple groups where each group gives me some part of that sense of belonging and when things you share makes sense to others. Multiple groups with different context and where different parts of me are appreciated and understood. Two major contexts for me have been my work in the Armed Forces and my work with LGBT rights. Add to that the special environment of working in multinational groups within the Armed Forces context, an environment which I really enjoy. Never have these worlds been fused as they did this week in May together with the NATO LGBT Working Group and it was just a great feeling.

It took a while before it really dawned on me. The very special environment I was in. The trip started more or less as usual, very similar to one of the many trips I have made to multinational working groups in the military. Sure, this time I was traveling with the Swedish Armed Forces Diversity and Gender Advisor and that is of course different. Different in the way that LGBT issues and gender issues is a natural topic of conversation. It is not with most of my other colleagues. Even meeting the group for an informal get together at the evening did not really made realize how cool this was. I mean, they were military people from 8 nations and we were in the middle of getting to know each other. It wasn’t until we all gathered the next morning in the conference room, where most of us wore the military service dress. Then it suddenly became more and more obvious how different this was despite the familiar surface. This was a group of multi-national people were I could be completely open with both being a gay woman and a woman with a transsexual background. It also meant that if I did not pass as a woman that would not render any suspicious looks but instead even a possibility that people liked that someone had a trans experiences. That was a much more different feeling than I had ever expected. A situation where you were welcome because who you are and not just tolerated.

On top of that we were all engaged in talks about how to make life better for LGBTI people serving in the Armed Forces. Even cooler! We were not just a social group of military LGBT people but also people wanted to change and improve respect for human rights. Human rights that we in the Armed Forces are there to defend. That was strikingly similar to my experiences from my many meetings at the federation board of RFSL, Sweden’s biggest LGBTQ organisation. However, in that organization my military work was something that made me very different and something not everybody really supported. So here in The Hague at the NATO (Informal) LGBT Working group these two worlds just fused in a way that felt really great. Could be me in way I really never experienced before really. Made me realize that my military identity is rather strong after all. I felt even more passionate when we kind of realized that the best selling point of our work there was that we can improve coalition effectiveness. By making sure that LGBT people can serve with equal opportunities we can really make the most of all the skills we have access to which improve the way we conduct military operations. Strangely most of my previous work from 2005-2010 focused on just that, improving multinational effectiveness in operations. This time with a completely different approach though. An approach very close to my own heart and personal experiences.

I was impressed by the work being done in countries like the United Kingdom, the Netherlands and New Zealand. Swedes tend to think we have “come so far” but it turned out (as usual) that we have a lot more work to do. The national society of Sweden is a great place to be a LGBT person from a formal perspective. Our legal rights are quite good. However, that also means that people have a tendency to think we have “solved the problem” and each individual has no responsibility of understanding the issue and doing something. Very much so in the Armed Forces. I often find people who really don’t understand why LGBT or Gender work needs to be done in the Armed Forces. They have no idea of what women and LGBT people goes through and therefore also quite insensitive to need to change behavior in the way we talk, the way we judge and the way we promote and recruit. Male heterosexual norms are reproduced with out a second thought. From the traditional gathering at the sauna to what constitutes professional characteristics of a person (=man).

We really need to start working in this again in Sweden. Not because members of the Armed Forces should be nice towards women or LGBT people but because it is our damn human right to be treated with equal value. That is not negotiable. Really, it isn’t and people need to start reflecting on what they can do, not just trust some HR department to spread the occasional brochure. I think it is great that we have a military LGBT organization in Sweden, one which I founded in 2002 with 8 other people. During this conference I represented both that organization and the Swedish Armed Forces.

Our conference is an initiative from the Dutch Government and they really showed tremendous leadership. They took really good care of us and created a very good environment for us to work with these issues. This year the number of nations was increased from 5 to 8 and we thus form the “LGBT Coalition of the Willing” in some respect. I hope countries like Sweden and Norway can move fast to showcase a similar commitment. Sweden is of course not a member of NATO but we have a close partnership with NATO through the PfP programme. Together with New Zealand we form some kind of NATO + (plus) group which are willing to tackle these issues. Our conference was also a part of the bigger IDAHO 2013 Forum where hundreds of people gathered in the same place from various sectors of the society.

One of the more concrete steps we identify on our way forward was to create a LGBTI rights map for those serving in Armed Forces around the world. The inspiration is of course the LGBTI rights map by ILGA-Europe and the transgender rights map made by Transgender Europe. I think it would also be possible to start some small study on how LGBTI people serving really experiences life in the Armed Forces. Our legal rights tells only half the story on our situation.

The high-level nature of the big conference also dawned on me. We understood that members of cabinets from 12 EU countries were present on Thursday and the Dutch delegation proudly told us that Her Majesty the Queen Maxima would attend the dinner on Thursday evening. I found it so important that these high-profile people like Hiliary Clinton and now both the General Secretary of the United Nations and his Comissioner for Human Rights have started to speak very clearly of LGBT rights as human rights. It makes it so much harder to ignore then. Add some royalty on that and most senior decisionmakers have a tendency to listen, especially in the Armed Forces.

After some clothing anxiety before the formal dinner we were standing there having drinks before the dinner when one of members of the Dutch delegation came up to me and proudly explained that I have been selected to meet the Queen after dinner. We were having coffee I was told. I felt really honored and the grand nature of this became even more obvious. Here I was as a representative of the Swedish Armed Forces and the first (?) openly serving transsexual woman and the Dutch team wanted me to represent the LGBT Group together with the Italian representative. What a difference compared to Sweden, where I have always have been put in the background and never been ushered forward to make the T-group visible. Here it was the opposite and I felt very proud. And yes, a little nervous too. I do tend to like Royalties and especially princesses and queens I have to confess.

During dinner I was briefed on the formalities of our meeting and soon I was in this room together with 25-30 people who were scheduled to chat with Queen. We were positioned in small groups and told to wait for her. She was wearing a clear red pant suit of some kind and had her blond her in a simple but big hairdo. She looked just stunning! After a while she approached us and she kind of stopped just in front of me. I hesitated a bit, unsure of who would take the initiative but we ended up greeting each other. However, she looked confused and asked if I was from the Dutch police and I said no and explained. Then she smiled and said the Police group was first and she headed away from me. So typical me 🙂 Always a little but confused. Anyway, ten minutes later it was our turned and she smiled again and said we had already met. She established that English would be the language of choice and we started talking. A strong wave of presence (and crazy beautiful brown eyes) hit me and I was really on my toes in very way possible. What an experience it is to meet people with that presence. Sharp yet listening and very kind. We talked about the situation for LGBT people in the Armed Forces and I told her how important she is to give us access to our senior generals. We need door openers like her. We also talked about the fact that our crown princess Victoria had attended our Gay Awards ceremony earlier this year. The encounter lasted 6-7 minutes I think and I was high for hours after words.

On Friday I left The Hague with a completely renewed energy and commitment to continue working with LGBT issues in the military. I just hope I can find a way to continue do that in this wonderful multinational context. I had a great time with great people. Thank you all!

Det här med att gå till frisören…och komma ut…

 

Nyligen skrev jag om behovet av att ta igen upplevelser som jag känner borde hänt för länge sen. I torsdags hade jag en sådan stark men också positiv upplevelse hos frisören som jag gärna vill dela med mig av. Det är ju faktiskt inte alla som njuter av att gå till frisören, men det gjorde jag då. Det var dock en resa att ta sig dit minst sagt och jag tänkte försöka berätta lite om det. Hur jag gick från att knappt ha behövt bry mig till att bli sådär frisörnervös som jag sett en del andra bli och sen till slut ta mig över min egen tröskel. Att finna den där tryggheten som jag tydligen verkar söka hela tiden.

Jag började spara ut mitt hår för länge sen nu, det är säkert 12-13 år sedan. Under lång tid använde jag olika peruker och det blev helt normalt för mig. Dels för att jag inte tyckte att mitt eget hår räckte till och dels för att jag nog tyckte mitt utseende blev mer balanserat med ett “perfekt” hår som var tjockt och fylligt. Det här med att styla mitt eget hår var då inget jag riktigt tog tag i och det var den upplevda fumligheten och osäkerheten som jag skrev om tidigare. Till frisören gick jag några gånger, visst, men det var aldrig för att fixa min riktiga och viktiga frisyr. När mitt hår blev längre och finare så blandade jag in det i peruken vilket väl på ett sätt var en slags sätt att börja övergången men också såklart att minska askunge-känslan varje kväll när den åkte av. Så i maj 2010 så åkte den av för gott i och med att jag för första gången hade mitt eget hår på jobbet. Det var den sista situationen där jag bara hade haft peruk hitintills.

Jag insåg att jag behövde och borde gå till frisören men haken var ju att jag inte riktigt hade någon. Hade försökt med en salong i Vasastaden och en här på Lilla Essingen ett tag men tyckte aldrig att jag kände mig helt nöjd och trygg där. Blev klippt men inte så mycket mer och alldeles för sällan. För mig blir det alltid en tröskel att ta tag i det där med att välja ett nytt ställe oavsett om det är frisör, tandläkare, läkare eller någon annan serviceinrättning. Funderar hur jag ska välja ut eller möjligen till och med utvärdera hur jag känner mig behandlad. Känner mig nog lite avundsjuk på de som har “sin” frisör eller tandläkare som de haft i många år och som de känner sig trygga med. Jag närmar mig alltid den situationen med lite ont i magen för hur jag ska bli behandlad. Det betyder också att jag vill ha en slags möjlig reträttväg där jag säger “tack, men nej tack” om det inte känns bra. Just frisör blir kanske extra viktigt för att den personen ska ju helst förstå att det viktigaste för mig är att plocka fram de kvinnliga dragen hos mig så att jag känner mig fin och att jag passerar så bra det går i vardagen. Då måste man liksom “komma-ut” ironiskt nog även om jag väl oftast känner att det inte riktigt behövs. Känns sällan som jag berättar något nytt. Hursomhelst så innebär första besöket hos frisören att planera “komma-ut”-situationen. Och sedan vänta på reaktionen och bestämma sig vad jag ska göra med den. Så det är riktigt svårt att välja frisör för hur tusan ska man försöka göra ett urval på hur den situationen ska gå. Det slutar väl med att hon (för det det är det oftast och nog bra för mig) ska vara snäll och möjligen trygg.

Det är väl något med att gå till frisören som liknar en del tidiga “gör om mig”-känslor kanske. Hur centralt det är att spegelbilden blir den där så viktiga bekräftelsen. Lite som en miniversion över att i perukbutiken prova den där frisyren som passar så bra och som lockar fram ett nöjd men också sårbart leende ur mig. Att jag känner mig fin och rätt. Det är väl det som står på spel där hos frisören. Att vardagsflytet står på spel både i hur jag ser men också och kanske viktigare hur jag känner mig.

Sommaren 2012 hade det väl gått ett och ett halvt år sedan det sista besöket på salongen här på ön och jag kände att jag måste verkligen ta tag i det. Hade fått ett tips av en bög-kompis som innehöll just orden snäll och jag tänkte jag måste ju börja någonstans. Jag var dock sjukt nervös och tyckte hela situationen att gå in där bland några unga tjejer på den lite hippa salongen på Östermalm kändes riktigt jobbig. Tillsammans med en vän kom jag på att man faktiskt kan boka tid för en konsultation för att slippa bli neddragen i stolen och i ren förskräckelse bli klippt. Att gå dit och boka den tiden var jobbigt men inför konsultationen hade jag rejält ont i magen.

Gick till frisören halv fem på kvällen den där måndagen i augusti och skulle då berätta. Berätta om min bakgrund och sen förhoppningsvis bli trygg med hur hon tänkte lägga upp en eventuell klippning av mig. Ellinor hette hon och hade kort blonderat hår. Någonting i mig reagerade positivt när jag liksom tusen andra möten med människor försökte få en känsla för om de tillhörde den “bra” sorten eller den andra. Något med henne andades lite mod och attityd, kanske hon hade lite förståelse för att människor är annorlunda. Jag hamnade i stolen framför spegeln och vi började prata. Hon började känna på mitt hår och nånstans där i början kom min “komma ut”-line. Hon reagerade inte så mycket (vilket få gör) men det kändes bra. Hon förmedlade känslan av att det var viktigast för henne att ta fram ett utseende som passade mig snarare än en kul teknisk utmaning som frisör och det var ju precis det jag ville höra. Vi pratade lite om klippningen och jag insåg ju på en gång att jag inte är van att prata om hår och klippning. Har nog inte så mycket bilder i huvudet med alternativ men inte heller orden för det liksom. Kanske för att jag insett att det blir farligt att föra över en i sig snygg frisyr på mig som oftast har en lite annorlunda ansiktsform än fotomodellerna. Häpnar ofta hur mina kvinnliga vänner sett ut när provat min peruk förut. Jag tyckte jag var fin men de ser ut som amerikanska filmstjärnor, förmodligen på att de har nättare ansiktsform. Tror det är därför jag bestämt mig för att bilder på frisyrer på kvinnor inte fungerar för mig. Förmaningen från min vän om att vara tydlig med att förmedla att hon inte skulle klippa för mycket mindes jag. Men en färgning eller intensivtoning som det tydligen hette ville jag ha och efter en stund hade vi bokat in en tid på torsdagen kl 9 på morgonen.

Klippningen på tordagen gick bra. Det var på många sätt en ny upplevelse – en sådan där “första gången”-upplevelse faktiskt. Flera timmar i stolen med flera olika moment med färgning, hårtvätt, klippning och föning. Kände mig riktigt fin efteråt även om det blev lite mörkare än jag trott faktiskt. Men det passar mig tycker jag. Bilden till höger är från maj 2013 och bilden till vänster är från augusti 2012.

Så i torsdags nu i maj var det alltså dags igen. Hade först använt bokningsfunktionen på deras hemsida (det gillar jag!) men hittade ingen tid för både valen klippning (dam hette det) och föning. Jag skrev ett litet meddelande om att jag var på väg till USA och gärna ville vara fin. Ellinor ringde upp mig dagen efter och jag kände återigen att jag hittat rätt. Hon känns snäll på något sätt och vips så hade jag ändå en tid innan jag skulle resa. Denna gången ville jag prova slingor också – har ju aldrig testat det förut. Så det blev en riktigt fin förmiddag där hos henne. Lite spa-aktig upplevelse på något sätt. Fick kaffe i en vacker mugg medan jag väntade på färgen. Underbart skön hårtvätt med varmt vatten och massage. Insåg dock hur utsvulten jag faktiskt är på beröring då med. Slingor med massa aluminiumfolie i håret var ju en ny upplevelse men jag tyckte det tillsammans med den lite ljusare bruna färgen blev riktigt bra. Det känns faktiskt som jag tagit mig över den här tröskeln nu och det känns himla skönt att kunna göra frisörbesök till mer av en rutingrej i vardagen.

Slutligen så får jag också erkänna en sak. Det är nog inte förrän nyligen som jag aktivt förstår och tar in att många kvinnor (och män) faktiskt har färgat sitt hår. Alltför många år trodde jag att de hade en helt naturlig hårfärg och jag undrade hur i hela friden de hade så fint hår. Jag lär mig hur det är att vara kvinna hela tiden märker jag.

 

Det blir inte som man tror

Nu är det sex år sedan mina stora operation och nästa sommar är det tio år sedan jag träffade min utredare för allra första gången en sommardag vid Huddinge sjukhus. Jag tycker det är viktigt att reflektera även om det väl också speglar mitt analytiska sinne och kanske en viss tendens att älta. Det får dock ha sin gång och jag hoppas jag landar lite i mina tankar varje gång. Nu funderar jag en del på hur livet blev så här när jag är “klar” och allt. Helt klart är att det inte blev som jag trodde och det är ju lite märkligt hur svårt det ska vara att föreställa sig det. En hel del blev bra och bättre men en del blev nog nästan sämre. Sen, vem kunde ana att jag skulle älska cafe latte nu 6 år senare…

Förväntningar hade jag helt klart. Det kändes dock som jag var så genomtänkt och realistisk då när jag började träffa min utredare. Jag hade ju läst på så mycket, träffat en hel del läkare och till och med föreläst ett antal gånger i ämnet. Ändå får jag så här i efterhand erkänna att jag nog ända inte riktigt hade koll på min förväntningar om livet där borta om 5-6 år. Mitt liv var då mitt i en slags avslutande komma-ut-process om handlade om jobbet och hur jag skulle bli bemött där. Socialt levde jag som kvinna redan och stornjöt av fritiden och alla underbara vänner jag fått de senaste åren. Den biten kändes det som jag klarat av. Hade till och med haft två små korta förhållanden och såg med tillförsikt på framtiden. Nu var det alltså jobbet som gällde – att bli kvinnlig officer och våga ta plats med min stora passion och intresse för mitt jobb. Det var också en intensiv period jobbmässigt och mellan 2006 och 2009 var det mycket övertid och många sena kvällar på jobbet.

Ärligt talat så hade jag nog stängt av en hel del. Tankarna på relationer var lite lagda på hyllan för att jag ville ju bli “klar” först så att jag inte längre behövde känna mig så mittemellan. Att få mina två liv att gå ihop och bli en tillvaro att landa i. Förväntningarna fanns faktiskt där i form av tankar på att det skulle bli lite lättare att våga vara kvinna där bland andra homosexuella kvinnor. Att våga tro på att jag skulle räknas som flata att känna mig hel och inte behöva ursäkta mig. Att det i alla fall inte skulle bli svårare. Det var nog det enda jag inte direkt oroade mig för om jag ser tillbaka.

Jag missade mycket av en vanlig tonårsuppväxt. Det mesta var fokuserat på att vara bra i skolan och lite intressen. Tjejer och relationer var det inte mycket med. Visst var jag lite olyckligt förälskad och visst drömde jag men det hände väldigt väldigt lite. Svårt att känna sig attraktiv när jag inte var mig själv tänker jag. Så jag trodde nog att mitt lilla uppvaknande där i början av 2000 var ett steg mot ett liv med mer balans. Det som var i fokus var ju dock att få vara en av tjejerna, att få räknas och få vara med. Kanske till och med att inte vara en av killarna i alla fall. Då var det ju naturligt att ligga lågt med att visa att jag var intresserad av henne. Jag stängde nog av och lärde mig nog också mycket om kvinnors erfarenheter av oönskad uppvaktning. Det blev viktigt att vara lite ofarlig och att vara den fina och trygga väninnan i första hand. Det var läget när jag då i utredningsprocessen tänkte att när jag är klar, då ska det bli lite lättare. Efter det, då satsar jag.

Så nej, det blev inte som jag trodde. Jobbmässigt har allting gått oväntat bra. Jag trivs och blir accepterad och respekterad precis så där som det borde vara. Trots att jag jobbar i en mansdominerad organisation som Försvarsmakten. I vardagen går det bra men visst händer det att jag får enstaka negativa blickar och något felaktigt pronomen här och då. Mest av andra flator faktiskt. Visst, jag har nog anpassat mitt liv en del utan att tänka på utifrån att jag vill slippa en del sånt. Åker ju nästan alltid bil och undviker kollektivtrafiken och det blir ju lite av en egen bubbla som jag kan ta mig fram i mellan möten med människor som behandlar mig fint. Så, jag har det bra på jobbet och har det bra materiellt. De flesta vännerna är kvar men några enstaka kunde faktiskt inte alls hantera att jag som post-TS inte har samma förutsättningar som ciskvinnor (biologiskt födda kvinnor). Jag har ett underbart gudbarn och en familj som jag hör till. Det enda område där jag trodde jag skulle se en förändringar till bättre har dock blivit nästan sämre. Det känns himla svårt att vara kvinna med TS-bakgrund i flatvärlden och det är himla svårt att tro på sig själv. Att våga det där som jag nästan inte tränat på alls – att flörta och visa sitt intresse. Att visa och känna attraktion. Saknar närhet. Längtar efter att vakna upp bredvid någon. Det gör jag. Det trodde jag skulle bli lättare. Det blev det inte. Sen vad som är jag och vad som är min bakgrund är väl svårt att säga. Förmodligen hör det ihop eftersom jag utvecklas som en och samma människa.

Under tiden njuter jag av att dricka latte och försöker fortsätta göra det jag gillar och trivs med medan jag funderar på vad som kanske måste förändras. Eller så är det bra tur och det gäller att ha tålamod.

Att ta igen det som borde hänt för länge sedan

Det finns en hel del saker att ta igen, saker om borde hänt när jag var mycket yngre men inte gjorde det då. Saker som var nära förknippat med att tillhöra ett visst kön som att testa kläder, smink och hår. Saker som uppfattades som förbjudna, speciellt på 1980-talet med mycket tydligare könsroller. Börjar inse att jag med min bakgrund som transsexuell har ett behov av att ta igen en del saker kanske för att jag som snart 39-årig kvinna förväntas kunna det. Eller ja, saker som jag förväntar mig att kunna vilket väl handlar om att känna tillhörighet.

I mitt fall har det också en hel del med rädslan av att känna sig dum, att fumla med saker som borde sitta i ryggmärgen. Som det här med hår. Jag har ju långt lockigt mörkt hår och kan faktiskt ibland titta helt hänfört på mitt underbara hår och vara så nöjd och tacksam för det. Samtidigt finns det väl en känsla i mig att jag som har och älskar mitt långa hår borde vara någorlunda fingerfärdig med att fixa med det. Så är det inte, kanske för att jag använde peruk mellan 1999 och 2010. Så när jag och min fina vän skulle ses en kväll för att ha en liten hårfixarkväll var det en jättestor grej för mig. Jag kände mig nervös och hamnade i en situation där jag kände mig dum som inte visste alls var jag skulle börja.

Vi hade pratat en hel del om det här med att passera och kommit fram till att det vore bra om jag har en så stor “palett” som möjligt att ta till. Jag vill ju såklart kunna vara kvinna på mitt sätt och stå för den jag är och det gäller såklart vilka feminina attribut som jag är bekväm med att “ta till”. Haken är väl att jag blivit lite fast i en slags “comfort zone” där jag inte varierar mitt utseende så mycket. Jag känner också att det finns en otrolig lättnad i att inte behöva fixa så mycket med allt nu när jag har gått igenom processen och fått så mycket hjälp av de behandlingar jag gick igenom. Det blir liksom en sådan tydlig befrielse i att kunna vara kvinna utan att behöva spendera timmar framför spegeln för att andra också ska se det. Det har väl gjort att jag slappnat av en del och i en del situationer faktiskt kanske för mycket. Situationer där majoriteten av kvinnor faktiskt väljer att anstränga sig. Det kanske blir mest tydligt i festsammanhang och kanske särskilt fester med många heterosexuella kvinnor som oftast är väldigt uppiffade då. Jag som inte riktigt gillar att göra mig till behöver nog utöka min palett lite så att jag ibland kan välja att “ta i lite” med attributen.

Hår är en sådan grej. Många kvinnor sätter upp året när det är fest. Att ha håret uppsatt med tydliga spännen och klämmor är väldigt kvinnligt. Män har ibland långt hår men nästan aldrig uppsatt på det viset. Har jag det minskar möjligheten att man bakifrån tror att jag är något annat än kvinna. Men jag har aldrig lärt mig det och missade den lek med hår och utseende som många tjejer gjorde i tonåren när de liksom jag gör nu försöker komma på vilken sorts tjej jag vill vara. Och det finns en hel del val som tjej och utseende spelar roll vare sig man vill eller inte. Så till skillnad från homosexuella så tror jag att en del transpersoner och särskilt kvinnor har ett behov av att i en väldigt trygg miljö få testa och arbeta med sitt utseende. Jag minns bara hur lång tid det tog innan jag med någorlunda självklarhet kunde hantera en hårborste eller en hårklämma. Att känna sig fumlig, tappa saker och så gör det inte så himla lätt att testa sig fram till en lämplig festfrissa. Då behövs en trygg miljö och det är inget jag skulle våga göra med andra cistjejer på väg ut en kväll. Det är en alldeles för stor tröskel.

Så den stora frågan är hur man förhåller sig till att ta igen saker. Det är nog viktigt att våga tala om det för det är inte självklart för andra cistjejer inser att jag kämpar med något som de höll på med för 20 år sedan. Sen gäller det att vara lagom hård mot sig själv. Vissa saker är det till och med helt ok att släppa för det var inte speciellt bra ändå. Det som fascinerar att “första gången”-situationer dyker upp hela tiden och det krävs mod för att ta sig igenom dem.

Paletten ska i alla fall utökas så att jag har kunskapen och möjligheten att ta till det om jag känner för det eller situationen underlättas av det. Är sjukt stolt över att jag numera klarar att sätta upp håret själv och känner mig så fin och feminin i den. Är också så nöjd över min vän som hjälpte mig över tröskeln och står ut med att min rädsla för att göra bort sig.