Category Archives: Lgbt

Borde arbetet framöver nu handla om kärlek till alla – även transpersoner?

Jag engagerade mig som aktivist för transpersoners rättigheter i anslutning till min egen komma-ut-process. Det här var sent 1990-tal och HBT-begreppet fanns inte riktigt än. Jag tror att det av naturliga skäl blev fokus på att överhuvudtaget berätta vilka vi transpersoner var och såklart samtidigt komma fram till vem jag var. En transsexuell kvinna som råkade vara lesbisk – nästan som en eftertanke liksom. Nya begrepp formades och vi samlade erfarenheter som vi försökte packa ihop något som gick att presentera som förslag till politiska, juridiska och administrativa förändringar i samhället. Förändringar som faktiskt mest handlade om att “få vara”, bli respekterad och förhoppningsvis accepterad. En kamp som dels handlade om transpersoners (dvs. könsidentitetens) plats i det så som då var homorörelsen i praktiken och dels en kamp för att transpersoners rättigheter överhuvudtaget skulle betraktas som seriösa frågor (vilket det oftast inte gjorde – endast några fåtal politiker var då villiga att ta upp dem). Det blev viktigt att skilja på sexuell läggning och könsidentitet och könsuttryck och att i tal och uttalanden få med något annat än att “rätten att älska vem man vill oavsett kön”. För mig så blev nog både min egen process och den politiska rörelse som jag var en del av ganska avsexualiserad. Fokuset låg på mer grundläggande rättigheter i samhället som i princip gjorde det svårt att överhuvudtaget vara transperson utan att hela tiden slåss mot samhällets administrativa och juridiska rutiner.

När jag läste Aleksa Lundbergs upprop (länk till inlägget på Facebook) om vikten av att de som har förhållanden, älskat eller varit förälskad i en transperson vågar synas blev jag tagen och såg vår kamp för rättigheter lite mer klarsynt. Kärlek och sex har en sån naturlig roll i HBT-rörelsen i stort och mycket handlar om att stärka homo- och bisexuella så att de också får tillgång till något så centralt i livet som heterosexuella ofta tar för självklart. Jag insåg att jag som aktivist och föreläsare då knappt pratade om det. Själv har jag reflekterat att det sannolikt kommer vara en “issue” och en “process” för den som blir kär i mig att jag är transsexuell. Dels för hennes identitet och dels de fördomar som hon som partner riskerar att utsättas för både i samhället i stort men inte minst av andra homo- och bisexuella cispersoner. Jag inser att vi inte bara behöver transpersoner som kan agera förebild utan också partners till transpersoner som kan vara detsamma. En förebild för möjligheten och rätten till kärlek även för transpersoner.

Continue Reading →

Vem känns relevant när min kvinnliga identitet formas?

Jag har ibland funderat på varför jag väljer vissa sammanhang och verkar välja bort andra i förhållandet till min livssituation som kvinna med transsexuell bakgrund. Spontant kan det ju verka rimligt att söka sig till andra människor med samma erfarenheter som mig själv för att kunna få råd, stöd och kanske spegla sig lite i andra. I min komma-ut process för länge sedan var det viktigt för mig att söka upp sammanhang med andra transpersoner men det behovet försvann efter ett par år. Nu menar jag alltså det rena identitetsstödjande och sociala sammanhangen och inte de politiska som ju spelar på helt olika sidor hos mig i alla fall. Det verkar också vara en skillnad mellan tjejer och killar. TS-killar verkar i större utsträckning söka sig till varandra mer än vad jag får intrycket att TS-tjejer gör. Det kanske finns någon skillnad i vilka behov man har men kanske ännu mer en skillnad i vem som känns relevant att vända sig till. Vad det innebär att vara man eller kvinna är såklart eviga frågor utan någon meningsfull generell sanning. Om jag lämnar vad det innebär att VARA kvinna eller man och istället fokuserar på vad som är vanliga förväntningar på män och kvinnor så finns det ju svar att finna men svar som beror mycket på socialt sammanhang. För mig som individ med mitt sammanhang med jobb, vänner och så finns det en ram att förhålla sig till om syftet är att förhålla sig till en norm. Alla vill inte det men för mig spelar det ofta roll.

En klok vän satte ord på detta nyligen. Hon hade också noterat att det fanns en skillnad mellan TS-tjejer och TS-killar och att det syntes mest tydligt i ungdomsaktiviteter där mest killar deltar. Hennes teori var att som TS-kille är det ofta svårt att vända sig till cis-killar för att lära sig och förstå maskulinitet, den manliga identiteten och de manliga sammanhangen. Såsom den strukturella ordningen ser ut i samhället så är det många cis-killar som liksom bara ÄR killar, de har inte funderat så mycket på vad det innebär att vara kille eller än mindre hur man gör sig till kille. Ofta är det inget som det pratas om även om avvikande från maskulina/manliga normer ofta markeras hårt socialt. Som TS-kille blir det då rimligt att vända sig till andra TS-killar för att få ett sammanhang där man i en tryggare miljö kan prata om vad det innebär att vara kille/man.

Continue Reading →

Språket utan ord

Jag har många gånger haft en känsla av att jag inte riktigt begripit det här spelet som många pratar om när de inleder en kärleksrelation. Även flörtandet har känts mystiskt för mig och har haft en känsla av att det liksom inte spelar någon roll vad jag har på mig eller vad jag gör. Har ofta känt mig förvirrad och inte riktigt förstått vad jag kan göra för att “spela” på en känsla så där som många beskriver det. Ingen tydlig känsla av att det jag gjorde gick hem hos henne. Har väl kanske till och med försökt resonera att jag kanske inte ens vill spela det där spelet men faktiskt i huvudsak syftat på de dubbla budskapen, lögnerna och allt “fram och tillbaka”. Tror dock att jag både missat en hel del och kanske till och med blandat ihop saker. Vid samtal med en god vän häromdagen så kom vi på vad det är jag egentligen försökt säga och det gjorde vi nog för att vi pratat om saker som vi tagit för självklara. Det var inte förrän vid tydligt plockade isär de där antagandena som byggde på varsin erfarenhet av livet som vi kunde koppla ihop saker och ting till en ny insikt. 

Två sorters språk
Även om jag fortfarande kan bli osäker i sociala sammanhang så är jag ju i grunden en social person. Jag trivs väldigt bra tillsammans med andra och jag tror att många också skulle beskriva mig som social. Jag tycker om att prata och är väldigt verbal vilket är en tillgång när man skapar relationer. Verbal är faktiskt ordet, jag är en verbal person och behärskar det rätt bra tycker jag. Jag har utvecklat min förmåga att prata om känslor och vad jag egentligen känner och tycker en hel del under de senaste åren. En ganska hög integritet har bytts mot en öppenhet och ärlighet som jag trivs bra med. Det har känts som en naturlig fortsättning på min komma-ut process där jag tyckte att just den öppenheten verkade fungerade väldigt bra för mig. Då i början var det dock inte lika lätt att fånga upp känslorna utan det blev nog ofta istället en lite mer utbildande och analyserande aspekt på min själv och mitt liv. Min verbala förmåga är det alltså inget fel på men vad vi knäckte häromdagen var att det jag är svag på är icke-verbal kommunikation. Dels att jag nog inte behärskar det “språket” men också att jag på något sätt tolkar språket fel till del orsakat av mina erfarenheter som lite utsatt transperson i komma ut-processen.

Continue Reading →

Att vara själv(ständig)

Att göra allt själv
Under min komma-ut-process var jag helt själv den första tiden vilket gjorde att jag kände mig väldigt ensam och utsatt. Det fanns ett stort tabu kring transpersoner både i mig och i samhället och såklart förenat med en stor och stark skamkänsla. Så här i efterhand vet jag faktiskt inte riktigt hur jag lyckats komma över de där starka känslorna av skam i kombination med att jag inte hade någon att bolla ens de mest triviala praktiska saker med. Val av kläder, hår, smink – allt något jag fick ta hand om själv utan att ha en blekaste aning om någonting inledningsvis. Kanske var det min uppfostran där jag väldigt tidigt fick ta ansvar för allt och där självständighet var något att sträva efter. Klara sig själv var måttot och med det såklart att inte be om hjälp och ligga någon till last så klart.

Så jag klarade nog det för att det bara var en i mängden av saker som jag förväntades klara av själv även om ingen visste om just detta. Självklart var det ensamt och visst drömde jag mycket om sällskap och vänner att uppleva saker med men då var det inte mer än bara en dröm. Så det var bara att kämpa på själv och göra det som då kändes rätt. Skräcken i att gjort mig i ordning och ta tag i handtaget där i lägenheten i Ängelholm och tveka i flera minuter innan jag vågade öppna dörren för att försiktigt se att det inte var någon i närheten. Det är starka skamkänslor det. Att vara rädd för att ens öppna dörren samtidigt som jag ju var mig själv för första gången. Att vara själv i den situationen gjorde att jag kände mig väldigt utsatt och blev också flera gånger uppmärksammad av ungdomar i området som pekade, skrattade och kommenterade. Jag passerade inte och var ju faktiskt själv ute och gick på nya och ganska osäkra klackar.

Den upplevelsen liknar mobbingsituationen en hel del där man som offer ofta är själv mot en grupp som bestämmer sig för att med makt trycka till en. Jag hade faktiskt en period av mobbing i mellanstadiet så jag hade upplevt detta innan min komma-ut-process. Den sortens erfarenheter sätter sig ganska hårt eftersom det är en sådan obehaglig och maktlös situation. För mig som transperson fanns den i lite mildare varianter också de första åren. Varje gång jag tog mod till mig och satte mig i bilen för att åka till Helsingborg efter att ha bytt om så var jag just själv. Jag klev ur bilen själv, gick själv genom gatorna och mötte butikspersonalen och dess blickar själv. Fanns ingen att ringa för mobiltelefonen höll precis på att slå igenom och jag hade ju ändå ingen som jag kunde prata med. Det tar att möta livets svårigheter helt själv men det var också väldigt ensamt att inte kunna dela glädjen med någon.

Att göra allt i grupp
Paradoxalt nog kanske upplevelsen hos många tjejer är den motsatta. Allting skedde i gruppen av tjejer där det absolut inte var tal om att vara självständig och sticka ut. Lyssnade på Liv Strömquists utmärkta sommarprat och berördes av hennes konstaterande att när hon gick i skolan så “gjorde tjejer inget”, de tittade mest på när killar gjorde olika saker. Hennes upplevelse verkar istället handla om brist på just självständighet och avsaknaden av tron och upplevelsen av att faktiskt klara av saker själv. Jag är ju uppväxt i samma tid ungefär och kanske är jag också präglad av bilden av tjejer i grupp på gymnasiet. Jag kanske paradoxalt nog längtade efter den grupptillhörigheten samtidigt om just min självständighet säkert var eftersträvansvärt av en del av dem som jag tittade på med sådan längtan. Kanske var det faktum att jag var själv med min situation som gjorde att utanförskapet förstärktes men också att det blev drömmen om ett annat liv. Ett liv där jag som mitt rätta jag faktiskt gjorde saker tillsammans med andra. Eller som Liv uttryckte det att göra “det som ungdomar gör”. Jag gjorde andra saker helt klart.

Innan jag kom ut fanns inte middagar, fester och sociala sammanhang riktigt som koncept i min privata värld. Jag var inte en sån som gick på fest, blev inbjuden hem till folk på middag eller för den delen ordnade en fest själv. Minns inte att vi hade ett sådant socialt liv hemma eller med mina fyra kompisar i Borlänge. I samband med officershögskolan och mitt första jobb där i Ängelholm insåg jag att det fanns en helt annan social värld som jag inte alls var bekant med. Den innehöll också alkohol vilket jag inte hade någon koll på heller. Jag var ovan och mitt sociala liv byggde på det som hände genom Försvaret och kände mig väl aldrig särskilt bekväm med det.  Min allra första fest anordnade jag när jag fyllde 30 år. Jag firade egentligen inte ens min egen födelsedag förrän jag fyllde 25 när min nyvunna vän gjorde en tårta till mig. Det var helt overkligt för mig, inte minst för att det stod Alexandra på den. Det hade jag aldrig vågat drömma om bara två år tidigare. Att någon skulle anstränga sig så för mig och dessutom bekräfta min kvinnliga identitet, wow!

Självförtroende och självkänsla
Liv berättade också om hur hon behövde stöd av andra kvinnor för att tro på sin egen förmåga att skapa saker och hur hon när hon träffade den coola tjejen Märta fick någon att utvecklas tillsammans med. Jag tänker ofta att min uppväxt gav mig det där självförtroendet som många tjejer upplever att de saknar och det är jag faktiskt himla tacksam för. Det finns nästan inga gränser för vad jag tror jag kan göra eller prestera. Däremot fick jag med mig en himla låg självkänsla och den har inte heller förstärkts av att utsättas för “synpunkter” från ett normativt samhälle om att jag är fel. Jag har nog lärt mig att söka bekräftelse för det jag gör och skapar snarare än att förvänta mig att få den som person, för mitt utseende eller så. Kanske är det en faktor som gör mig unik som kvinna men samtidigt så tror jag att en bättre balans vore bra för mig.

Ett helt nytt socialt liv
När då mitt sociala liv formligen exploderade sommaren 1999 blev jag en person som gjorde allt det där som jag inte gjorde förut. Jag var en person som gick på förfest, gick ut och dansade, blev hembjuden på middagar, åt på restaurang och gick på bio (mer på ett år än hela livet tidigare). Tror någonstans att jag fick justera min bild av mig själv både utseendemässigt och inte minst mentalt i form av vad jag värderade som intressant, trevligt och spännande. Visst, det tog många år innan jag på riktigt såg fram emot att gå på en fest men jag blev en mycket mer social person än jag någonsin varit tidigare. Tror att jag nånstans kände mig mer “normal” än på länge trots att jag utseendemässigt säkert bröt normerna en hel del.

Hade några personer där under Ängelholmstiden som jag nog kallade vänner och såg mig som det också. Men i och med min komma-ut-process så försvann de bort i periferin. Sorgligt men sant. Det var nog en slags nystart i hela mitt sociala liv där jag ville vara mig själv och också bli omtyckt för det. Träffade som sagt en massa nya underbara människor men det tog ett litet tag innan jag helt plötsligt upplevde (eller vågade tro på) vänskap igen men nu på en helt ny nivå. Minns den där dagen 2004 tror jag det var när jag gick hemåt och pratade i telefon och hörde “jag som är din vän…” Det var stort och omtumlande.

Inser så här i efterhand att den här perioden innan min utredning började också handlade mycket om att stå i centrum som en slags ambassadör för mig själv och andra transpersoner. Jag som person blev ofta intressant i och med min historia och alla föreläsningar och engagemang gav naturligtvis också massor av bekräftelse och sociala kontakter. Skillnaden var nog att då förväntade jag mig inte att bli bekräftad som kvinna utan tog varje tillfälle som det hände som en slag överraskning eller bonus. Hade ju fortfarande kvar mitt gamla juridiska namn, personnummer och kropp då. Idag är det tvärtom. Jag känner mig verkligen (också fysiskt liksom) som den kvinna jag är och förväntar mig att bli bekräftad som kvinna vilket innebär att slaget när det inte händer bli så mycket hårdare.

Stressen av att gå själv finns kvar
Den här upplevelsen av att känna sig granskad och utsatt ligger med som en lågintensiv stress även idag. Det ÄR inte helt bekvämt att gå själv på stan alltid, allra minst på helgkvällar. Jag upplever sådan skillnad i hur jag uppfattas och hur jag själv känner mig när jag har sällskap att det blir så tydligt när jag är själv igen. Jag finner mig själv tveka på om jag ska gå in på Max eller ta det säkra genom att köra på Drive Through. Kanske minnet av skräcken när jag för första gången stannade ombytt på en vägkrog för att äta middag har satt sina spår. Jag försöker jobba på det för om jag undviker alla potentiella jobbiga situationer så blir det ju bara värre. Insikten jag fått är att det faktiskt inte bara blir bättre utan att jag kan pendla tillbaka i rädsla jag trodde jag var över. Att resa själv finns i nuläget inte på kartan för att jag tror att stressen skulle bli så stor att jag till slut inte ens kan njuta av vare sig shopping eller mat. Jag klarar att resa själv till en plats om det finns andra jag känner där, men där går gränsen idag. Minnet av att vara så utsatt, granskad och häcklad sätter igång så mycket tankar i huvudet just när jag är själv ute bland folk en längre tid.

Tycker jag märker att kvinnor i min ålder och äldre verkligen njuter av att göra saker själva och inte minst självständigheten. Här är vi helt klart på olika plats i livet. Jag är mer som tonåringen som gärna vill ha gruppen som trygghet. Haken ligger väl i att den inte riktigt ligger i gruppen av flator med stenhård jargong. Det har jag provat. Gick inget bra. Visst, jag är singel och då blir man så mycket mer själv, inte minst i vardagen. Åh, vad jag saknar sällskap ibland. Det är inget roligt att gå till festen själv. Just festen som jag aldrig varit riktigt trygg med som koncept. Jag inbillar mig att man kan ladda upp med sällskap och då njuta av stunder när man är själv på ett annat sätt. Kanske ser fram mot en stund för sig själv på flyget på väg till den där konferensen.

Är själv(ständighet) bara en “försvarsreaktion” på att inte ha tryggheten att lita på att andra finns där för en kanske, eller kan de samexistera med balans?

Inre stolthet och yttre konstighet.

Har insett att det är en del saker jag liksom inte får ihop när jag tänker på det aktivt. Lite som att jag inte har hittat rätt namn på känslor och erfarenheter och hur de hänger ihop. I vardagen blir det en hel del funderande på vad det är jag upplever och hur det påverkar mig. Ibland det ett tag att sortera tankarna. Det är som att flera känslor blandas till det vita ljuset och hur jag liksom med ett prisma delar upp det till enskilda färger. Känslan av otrygghet som dyker upp med jämna mellanrum var en sådan mix av att samtidigt känna mig så stolt och mitt rätta jag men samtidigt så konstig i andras ögon. Det är något med utseenderelaterade reaktioner som på det sättet är så direkta och samtidigt så brutala. Visst, jag kan påverka lite grann genom hur noga jag är med mitt utseende och kanske hur jag använder min röst men i slutändan är det sällan jag kan göra så mycket åt det. Det är andra som “läser mig” och sedan är det en eventuell reaktion på detta som jag får hantera.

Det är faktiskt en mycket märklig och faktiskt orättvis upplevelse av att gått igenom så mycket för att äntligen få bli den jag är och ändå inte få ens respekt för det utan sedd som direkt konstig. Häromdagen vandrade tankarna tillbaka till livet innan processen och insåg att då var jag ju “rätt” i andras ögon dvs jag var någorlunda “normal” utseendemässigt och behövde inte oroa mig för att något skulle hända pga just mitt utseende. Det gick att smälta in och vara obemärkt i gruppen om jag ville eller behövde. Samtidigt så var jag ju väldigt obekväm över att inte kunna vara mig själv, inte alls stolt för vem jag var och ständigt denna fundering om vad jag skulle våga säga till vem om vem jag egentligen var.

Nu däremot är jag ju sjukt stolt för vem jag är och att jag orkat igenom processen men får därmed hantera osäkerheten av att aldrig veta vilka reaktioner mitt nya stolta jag ger upphov till. Att aldrig riktigt kunna smälta in, att alltid vara beredd på att hantera en situation eller förklara sig. Det är en märklig känsla att aldrig riktigt vara säker på om jag går hem. En slags latent stress av att läsa av och hantera omgivningen. Åh, vad jag längtar efter att få en grundtrygghet där mitt kön aldrig ifrågasätts. Det är nog svårt nog att vara sig själv utan att behöva tampas med det också. Visst har jag många gånger mött en enorm respekt och ibland till och med beundran för vem jag nu är och vad jag har vågat och orkat gå igenom. Det är dock ofta efter att den personen fått läsa om och träffa mig ordentligt, ofta i flera timmar. Känslan jag har är att jag behöver flera timmar med någon för att komma över okunskapen, fördomar och få visa vem jag är som person och inte bara den där som “bytt kön”. Konkret tror jag att jag tycker det fungerar riktigt bra för mig så länge jag blir introducerad av någon annan som känner mig och liksom med det visar att jag  är ok (trots min bakgrund). Det svåra är att hantera situationer där jag kommer in och bara bedöms på mitt utseende och röst. Ingen som introducerar en, ingen formell roll eller titel att ha som fundament för att bedöma mig.

Betyder det då att jag tjänar på att tydligt “komma ut” för att på det sättet få en situationen där jag kan “level the plane field” så att jag som person har mer lika förutsättningar som cis-personer? Komma-ut-processen är dock lite knepig eftersom mitt utseende redan kan ha startat de andra personernas bild av mig från sekunden vi träffades. Ska jag kanske till och med be mina vänner berätta om min bakgrund så att jag slipper stressen av att tänka på när, om och hur jag ska ta det ämnet? Visst, när jag bjuds in till sociala sammanhang fungerar det att bara vara mig själv utan att säga något om min bakgrund. Till slut kommer man dock till en situation där en sån viktig del av livet blir något jag vill dela med mig av för att det ju är så man skapar samhörighet. Att dela med sig av viktiga men ofta svåra erfarenheter.

Skam och skuld är ju starka känslor och detta har helt klart med skam att göra på något sätt. Skam kommer ju från den man är medan skuld kommer från något man gjort (eller inte gjort). Fast jag känner ju ingen skam för att jag är kvinna och inte heller egentligen för att jag gått igenom min process. Jag tror skammen sitter i att bli den där personen som inte räknas som kvinna, att min process inte räknas, att jag inte hör till gruppen kvinnor och därmed kan behandlas annorlunda. Skammen är väl att bli sedd som något annat än kvinna men det betyder ju också att det faktiskt inte är kopplat till vem jag är. Jag är ju som sagt sjukt stolt över att vara kvinna. Skammen – om det nu är det – är att bli nedgraderad till “annat” eller tom “egentligen man” men det sker ju av någon annan med deras ord eller reaktioner. Kanske nånstans en gnutta av skuld av att just den gången inte haft hår, kläder, smink och accessoarer rätt för då kanske jag inte hade blivit läst lika lätt eller iaf uppfattats som ännu mer kvinnlig. Att jag liksom “kostade på mig” att vara FÖR avslappnad just den kvällen och att jag borde ansträngt mig lite mer för mina “attributmarginaler” inte är så stora som jag kanske tror.

Skammen kanske ligger i trots en otrolig lättnad i att vara bara jag inte uppfattas som äkta och kanske pinsamheten i att presentera sig som kvinna och inte få omgivningens respekt och acceptens för det. Att man liksom anses vara fejk trots den intre stoltheten. Det är där någonstans där kärnan i den märkliga upplevelsen ligger i att vara post-transsexuell. Så rätt men ändå inte. Samtidigt har jag faktiskt goda förutsättningar och är ganska feminint piffig ibland och det gör att jag får kommentarer som är sjukt svåra att hantera. Flera gånger har jag fått kommentaren av andra kvinnor “du känns verkligen som en kvinna för mig” och inte sällan med en referens till andra transsexuella de träffat. Det är ju såklart menat som en komplimang som i just fallet gör att jag får känna mig “äkta” men samtidigt är det ju sjukt orättvist för alla har inte samma förutsättningar att leva upp till ett ganska smalt kvinnoideal. Förmodligen mycket smalare för oss med ts-bakgrund. Jag kan inte riktigt heller ta med mig den bekräftelsen för att runt nästa hörn finns ett café där jag träffar en ny person som kan kalla mig “han” när jag vill köpa en latte. Osäkerheten på att räknas för den jag är finns där regelbundet och försvinner bara i mina välbekanta miljöer kring vänner och till viss del jobbet. Det också därför jag kör bil, för att ha en fristad till och från jobbet.

 

 

 

Fusing two of my worlds and meeting the queen

I recently spent a week in The Hague and it turned out to be a much stronger experiences than I could possibly expect. To me a sense of belonging is as precious as it is sometimes hard to experience. I feel very different in so many ways and it is sometimes frustrating to always feel wrong in some aspect of life. I have tried to handle that by having multiple groups where each group gives me some part of that sense of belonging and when things you share makes sense to others. Multiple groups with different context and where different parts of me are appreciated and understood. Two major contexts for me have been my work in the Armed Forces and my work with LGBT rights. Add to that the special environment of working in multinational groups within the Armed Forces context, an environment which I really enjoy. Never have these worlds been fused as they did this week in May together with the NATO LGBT Working Group and it was just a great feeling.

It took a while before it really dawned on me. The very special environment I was in. The trip started more or less as usual, very similar to one of the many trips I have made to multinational working groups in the military. Sure, this time I was traveling with the Swedish Armed Forces Diversity and Gender Advisor and that is of course different. Different in the way that LGBT issues and gender issues is a natural topic of conversation. It is not with most of my other colleagues. Even meeting the group for an informal get together at the evening did not really made realize how cool this was. I mean, they were military people from 8 nations and we were in the middle of getting to know each other. It wasn’t until we all gathered the next morning in the conference room, where most of us wore the military service dress. Then it suddenly became more and more obvious how different this was despite the familiar surface. This was a group of multi-national people were I could be completely open with both being a gay woman and a woman with a transsexual background. It also meant that if I did not pass as a woman that would not render any suspicious looks but instead even a possibility that people liked that someone had a trans experiences. That was a much more different feeling than I had ever expected. A situation where you were welcome because who you are and not just tolerated.

On top of that we were all engaged in talks about how to make life better for LGBTI people serving in the Armed Forces. Even cooler! We were not just a social group of military LGBT people but also people wanted to change and improve respect for human rights. Human rights that we in the Armed Forces are there to defend. That was strikingly similar to my experiences from my many meetings at the federation board of RFSL, Sweden’s biggest LGBTQ organisation. However, in that organization my military work was something that made me very different and something not everybody really supported. So here in The Hague at the NATO (Informal) LGBT Working group these two worlds just fused in a way that felt really great. Could be me in way I really never experienced before really. Made me realize that my military identity is rather strong after all. I felt even more passionate when we kind of realized that the best selling point of our work there was that we can improve coalition effectiveness. By making sure that LGBT people can serve with equal opportunities we can really make the most of all the skills we have access to which improve the way we conduct military operations. Strangely most of my previous work from 2005-2010 focused on just that, improving multinational effectiveness in operations. This time with a completely different approach though. An approach very close to my own heart and personal experiences.

I was impressed by the work being done in countries like the United Kingdom, the Netherlands and New Zealand. Swedes tend to think we have “come so far” but it turned out (as usual) that we have a lot more work to do. The national society of Sweden is a great place to be a LGBT person from a formal perspective. Our legal rights are quite good. However, that also means that people have a tendency to think we have “solved the problem” and each individual has no responsibility of understanding the issue and doing something. Very much so in the Armed Forces. I often find people who really don’t understand why LGBT or Gender work needs to be done in the Armed Forces. They have no idea of what women and LGBT people goes through and therefore also quite insensitive to need to change behavior in the way we talk, the way we judge and the way we promote and recruit. Male heterosexual norms are reproduced with out a second thought. From the traditional gathering at the sauna to what constitutes professional characteristics of a person (=man).

We really need to start working in this again in Sweden. Not because members of the Armed Forces should be nice towards women or LGBT people but because it is our damn human right to be treated with equal value. That is not negotiable. Really, it isn’t and people need to start reflecting on what they can do, not just trust some HR department to spread the occasional brochure. I think it is great that we have a military LGBT organization in Sweden, one which I founded in 2002 with 8 other people. During this conference I represented both that organization and the Swedish Armed Forces.

Our conference is an initiative from the Dutch Government and they really showed tremendous leadership. They took really good care of us and created a very good environment for us to work with these issues. This year the number of nations was increased from 5 to 8 and we thus form the “LGBT Coalition of the Willing” in some respect. I hope countries like Sweden and Norway can move fast to showcase a similar commitment. Sweden is of course not a member of NATO but we have a close partnership with NATO through the PfP programme. Together with New Zealand we form some kind of NATO + (plus) group which are willing to tackle these issues. Our conference was also a part of the bigger IDAHO 2013 Forum where hundreds of people gathered in the same place from various sectors of the society.

One of the more concrete steps we identify on our way forward was to create a LGBTI rights map for those serving in Armed Forces around the world. The inspiration is of course the LGBTI rights map by ILGA-Europe and the transgender rights map made by Transgender Europe. I think it would also be possible to start some small study on how LGBTI people serving really experiences life in the Armed Forces. Our legal rights tells only half the story on our situation.

The high-level nature of the big conference also dawned on me. We understood that members of cabinets from 12 EU countries were present on Thursday and the Dutch delegation proudly told us that Her Majesty the Queen Maxima would attend the dinner on Thursday evening. I found it so important that these high-profile people like Hiliary Clinton and now both the General Secretary of the United Nations and his Comissioner for Human Rights have started to speak very clearly of LGBT rights as human rights. It makes it so much harder to ignore then. Add some royalty on that and most senior decisionmakers have a tendency to listen, especially in the Armed Forces.

After some clothing anxiety before the formal dinner we were standing there having drinks before the dinner when one of members of the Dutch delegation came up to me and proudly explained that I have been selected to meet the Queen after dinner. We were having coffee I was told. I felt really honored and the grand nature of this became even more obvious. Here I was as a representative of the Swedish Armed Forces and the first (?) openly serving transsexual woman and the Dutch team wanted me to represent the LGBT Group together with the Italian representative. What a difference compared to Sweden, where I have always have been put in the background and never been ushered forward to make the T-group visible. Here it was the opposite and I felt very proud. And yes, a little nervous too. I do tend to like Royalties and especially princesses and queens I have to confess.

During dinner I was briefed on the formalities of our meeting and soon I was in this room together with 25-30 people who were scheduled to chat with Queen. We were positioned in small groups and told to wait for her. She was wearing a clear red pant suit of some kind and had her blond her in a simple but big hairdo. She looked just stunning! After a while she approached us and she kind of stopped just in front of me. I hesitated a bit, unsure of who would take the initiative but we ended up greeting each other. However, she looked confused and asked if I was from the Dutch police and I said no and explained. Then she smiled and said the Police group was first and she headed away from me. So typical me 🙂 Always a little but confused. Anyway, ten minutes later it was our turned and she smiled again and said we had already met. She established that English would be the language of choice and we started talking. A strong wave of presence (and crazy beautiful brown eyes) hit me and I was really on my toes in very way possible. What an experience it is to meet people with that presence. Sharp yet listening and very kind. We talked about the situation for LGBT people in the Armed Forces and I told her how important she is to give us access to our senior generals. We need door openers like her. We also talked about the fact that our crown princess Victoria had attended our Gay Awards ceremony earlier this year. The encounter lasted 6-7 minutes I think and I was high for hours after words.

On Friday I left The Hague with a completely renewed energy and commitment to continue working with LGBT issues in the military. I just hope I can find a way to continue do that in this wonderful multinational context. I had a great time with great people. Thank you all!

Det här med att gå till frisören…och komma ut…

 

Nyligen skrev jag om behovet av att ta igen upplevelser som jag känner borde hänt för länge sen. I torsdags hade jag en sådan stark men också positiv upplevelse hos frisören som jag gärna vill dela med mig av. Det är ju faktiskt inte alla som njuter av att gå till frisören, men det gjorde jag då. Det var dock en resa att ta sig dit minst sagt och jag tänkte försöka berätta lite om det. Hur jag gick från att knappt ha behövt bry mig till att bli sådär frisörnervös som jag sett en del andra bli och sen till slut ta mig över min egen tröskel. Att finna den där tryggheten som jag tydligen verkar söka hela tiden.

Jag började spara ut mitt hår för länge sen nu, det är säkert 12-13 år sedan. Under lång tid använde jag olika peruker och det blev helt normalt för mig. Dels för att jag inte tyckte att mitt eget hår räckte till och dels för att jag nog tyckte mitt utseende blev mer balanserat med ett “perfekt” hår som var tjockt och fylligt. Det här med att styla mitt eget hår var då inget jag riktigt tog tag i och det var den upplevda fumligheten och osäkerheten som jag skrev om tidigare. Till frisören gick jag några gånger, visst, men det var aldrig för att fixa min riktiga och viktiga frisyr. När mitt hår blev längre och finare så blandade jag in det i peruken vilket väl på ett sätt var en slags sätt att börja övergången men också såklart att minska askunge-känslan varje kväll när den åkte av. Så i maj 2010 så åkte den av för gott i och med att jag för första gången hade mitt eget hår på jobbet. Det var den sista situationen där jag bara hade haft peruk hitintills.

Jag insåg att jag behövde och borde gå till frisören men haken var ju att jag inte riktigt hade någon. Hade försökt med en salong i Vasastaden och en här på Lilla Essingen ett tag men tyckte aldrig att jag kände mig helt nöjd och trygg där. Blev klippt men inte så mycket mer och alldeles för sällan. För mig blir det alltid en tröskel att ta tag i det där med att välja ett nytt ställe oavsett om det är frisör, tandläkare, läkare eller någon annan serviceinrättning. Funderar hur jag ska välja ut eller möjligen till och med utvärdera hur jag känner mig behandlad. Känner mig nog lite avundsjuk på de som har “sin” frisör eller tandläkare som de haft i många år och som de känner sig trygga med. Jag närmar mig alltid den situationen med lite ont i magen för hur jag ska bli behandlad. Det betyder också att jag vill ha en slags möjlig reträttväg där jag säger “tack, men nej tack” om det inte känns bra. Just frisör blir kanske extra viktigt för att den personen ska ju helst förstå att det viktigaste för mig är att plocka fram de kvinnliga dragen hos mig så att jag känner mig fin och att jag passerar så bra det går i vardagen. Då måste man liksom “komma-ut” ironiskt nog även om jag väl oftast känner att det inte riktigt behövs. Känns sällan som jag berättar något nytt. Hursomhelst så innebär första besöket hos frisören att planera “komma-ut”-situationen. Och sedan vänta på reaktionen och bestämma sig vad jag ska göra med den. Så det är riktigt svårt att välja frisör för hur tusan ska man försöka göra ett urval på hur den situationen ska gå. Det slutar väl med att hon (för det det är det oftast och nog bra för mig) ska vara snäll och möjligen trygg.

Det är väl något med att gå till frisören som liknar en del tidiga “gör om mig”-känslor kanske. Hur centralt det är att spegelbilden blir den där så viktiga bekräftelsen. Lite som en miniversion över att i perukbutiken prova den där frisyren som passar så bra och som lockar fram ett nöjd men också sårbart leende ur mig. Att jag känner mig fin och rätt. Det är väl det som står på spel där hos frisören. Att vardagsflytet står på spel både i hur jag ser men också och kanske viktigare hur jag känner mig.

Sommaren 2012 hade det väl gått ett och ett halvt år sedan det sista besöket på salongen här på ön och jag kände att jag måste verkligen ta tag i det. Hade fått ett tips av en bög-kompis som innehöll just orden snäll och jag tänkte jag måste ju börja någonstans. Jag var dock sjukt nervös och tyckte hela situationen att gå in där bland några unga tjejer på den lite hippa salongen på Östermalm kändes riktigt jobbig. Tillsammans med en vän kom jag på att man faktiskt kan boka tid för en konsultation för att slippa bli neddragen i stolen och i ren förskräckelse bli klippt. Att gå dit och boka den tiden var jobbigt men inför konsultationen hade jag rejält ont i magen.

Gick till frisören halv fem på kvällen den där måndagen i augusti och skulle då berätta. Berätta om min bakgrund och sen förhoppningsvis bli trygg med hur hon tänkte lägga upp en eventuell klippning av mig. Ellinor hette hon och hade kort blonderat hår. Någonting i mig reagerade positivt när jag liksom tusen andra möten med människor försökte få en känsla för om de tillhörde den “bra” sorten eller den andra. Något med henne andades lite mod och attityd, kanske hon hade lite förståelse för att människor är annorlunda. Jag hamnade i stolen framför spegeln och vi började prata. Hon började känna på mitt hår och nånstans där i början kom min “komma ut”-line. Hon reagerade inte så mycket (vilket få gör) men det kändes bra. Hon förmedlade känslan av att det var viktigast för henne att ta fram ett utseende som passade mig snarare än en kul teknisk utmaning som frisör och det var ju precis det jag ville höra. Vi pratade lite om klippningen och jag insåg ju på en gång att jag inte är van att prata om hår och klippning. Har nog inte så mycket bilder i huvudet med alternativ men inte heller orden för det liksom. Kanske för att jag insett att det blir farligt att föra över en i sig snygg frisyr på mig som oftast har en lite annorlunda ansiktsform än fotomodellerna. Häpnar ofta hur mina kvinnliga vänner sett ut när provat min peruk förut. Jag tyckte jag var fin men de ser ut som amerikanska filmstjärnor, förmodligen på att de har nättare ansiktsform. Tror det är därför jag bestämt mig för att bilder på frisyrer på kvinnor inte fungerar för mig. Förmaningen från min vän om att vara tydlig med att förmedla att hon inte skulle klippa för mycket mindes jag. Men en färgning eller intensivtoning som det tydligen hette ville jag ha och efter en stund hade vi bokat in en tid på torsdagen kl 9 på morgonen.

Klippningen på tordagen gick bra. Det var på många sätt en ny upplevelse – en sådan där “första gången”-upplevelse faktiskt. Flera timmar i stolen med flera olika moment med färgning, hårtvätt, klippning och föning. Kände mig riktigt fin efteråt även om det blev lite mörkare än jag trott faktiskt. Men det passar mig tycker jag. Bilden till höger är från maj 2013 och bilden till vänster är från augusti 2012.

Så i torsdags nu i maj var det alltså dags igen. Hade först använt bokningsfunktionen på deras hemsida (det gillar jag!) men hittade ingen tid för både valen klippning (dam hette det) och föning. Jag skrev ett litet meddelande om att jag var på väg till USA och gärna ville vara fin. Ellinor ringde upp mig dagen efter och jag kände återigen att jag hittat rätt. Hon känns snäll på något sätt och vips så hade jag ändå en tid innan jag skulle resa. Denna gången ville jag prova slingor också – har ju aldrig testat det förut. Så det blev en riktigt fin förmiddag där hos henne. Lite spa-aktig upplevelse på något sätt. Fick kaffe i en vacker mugg medan jag väntade på färgen. Underbart skön hårtvätt med varmt vatten och massage. Insåg dock hur utsvulten jag faktiskt är på beröring då med. Slingor med massa aluminiumfolie i håret var ju en ny upplevelse men jag tyckte det tillsammans med den lite ljusare bruna färgen blev riktigt bra. Det känns faktiskt som jag tagit mig över den här tröskeln nu och det känns himla skönt att kunna göra frisörbesök till mer av en rutingrej i vardagen.

Slutligen så får jag också erkänna en sak. Det är nog inte förrän nyligen som jag aktivt förstår och tar in att många kvinnor (och män) faktiskt har färgat sitt hår. Alltför många år trodde jag att de hade en helt naturlig hårfärg och jag undrade hur i hela friden de hade så fint hår. Jag lär mig hur det är att vara kvinna hela tiden märker jag.

 

Det blir inte som man tror

Nu är det sex år sedan mina stora operation och nästa sommar är det tio år sedan jag träffade min utredare för allra första gången en sommardag vid Huddinge sjukhus. Jag tycker det är viktigt att reflektera även om det väl också speglar mitt analytiska sinne och kanske en viss tendens att älta. Det får dock ha sin gång och jag hoppas jag landar lite i mina tankar varje gång. Nu funderar jag en del på hur livet blev så här när jag är “klar” och allt. Helt klart är att det inte blev som jag trodde och det är ju lite märkligt hur svårt det ska vara att föreställa sig det. En hel del blev bra och bättre men en del blev nog nästan sämre. Sen, vem kunde ana att jag skulle älska cafe latte nu 6 år senare…

Förväntningar hade jag helt klart. Det kändes dock som jag var så genomtänkt och realistisk då när jag började träffa min utredare. Jag hade ju läst på så mycket, träffat en hel del läkare och till och med föreläst ett antal gånger i ämnet. Ändå får jag så här i efterhand erkänna att jag nog ända inte riktigt hade koll på min förväntningar om livet där borta om 5-6 år. Mitt liv var då mitt i en slags avslutande komma-ut-process om handlade om jobbet och hur jag skulle bli bemött där. Socialt levde jag som kvinna redan och stornjöt av fritiden och alla underbara vänner jag fått de senaste åren. Den biten kändes det som jag klarat av. Hade till och med haft två små korta förhållanden och såg med tillförsikt på framtiden. Nu var det alltså jobbet som gällde – att bli kvinnlig officer och våga ta plats med min stora passion och intresse för mitt jobb. Det var också en intensiv period jobbmässigt och mellan 2006 och 2009 var det mycket övertid och många sena kvällar på jobbet.

Ärligt talat så hade jag nog stängt av en hel del. Tankarna på relationer var lite lagda på hyllan för att jag ville ju bli “klar” först så att jag inte längre behövde känna mig så mittemellan. Att få mina två liv att gå ihop och bli en tillvaro att landa i. Förväntningarna fanns faktiskt där i form av tankar på att det skulle bli lite lättare att våga vara kvinna där bland andra homosexuella kvinnor. Att våga tro på att jag skulle räknas som flata att känna mig hel och inte behöva ursäkta mig. Att det i alla fall inte skulle bli svårare. Det var nog det enda jag inte direkt oroade mig för om jag ser tillbaka.

Jag missade mycket av en vanlig tonårsuppväxt. Det mesta var fokuserat på att vara bra i skolan och lite intressen. Tjejer och relationer var det inte mycket med. Visst var jag lite olyckligt förälskad och visst drömde jag men det hände väldigt väldigt lite. Svårt att känna sig attraktiv när jag inte var mig själv tänker jag. Så jag trodde nog att mitt lilla uppvaknande där i början av 2000 var ett steg mot ett liv med mer balans. Det som var i fokus var ju dock att få vara en av tjejerna, att få räknas och få vara med. Kanske till och med att inte vara en av killarna i alla fall. Då var det ju naturligt att ligga lågt med att visa att jag var intresserad av henne. Jag stängde nog av och lärde mig nog också mycket om kvinnors erfarenheter av oönskad uppvaktning. Det blev viktigt att vara lite ofarlig och att vara den fina och trygga väninnan i första hand. Det var läget när jag då i utredningsprocessen tänkte att när jag är klar, då ska det bli lite lättare. Efter det, då satsar jag.

Så nej, det blev inte som jag trodde. Jobbmässigt har allting gått oväntat bra. Jag trivs och blir accepterad och respekterad precis så där som det borde vara. Trots att jag jobbar i en mansdominerad organisation som Försvarsmakten. I vardagen går det bra men visst händer det att jag får enstaka negativa blickar och något felaktigt pronomen här och då. Mest av andra flator faktiskt. Visst, jag har nog anpassat mitt liv en del utan att tänka på utifrån att jag vill slippa en del sånt. Åker ju nästan alltid bil och undviker kollektivtrafiken och det blir ju lite av en egen bubbla som jag kan ta mig fram i mellan möten med människor som behandlar mig fint. Så, jag har det bra på jobbet och har det bra materiellt. De flesta vännerna är kvar men några enstaka kunde faktiskt inte alls hantera att jag som post-TS inte har samma förutsättningar som ciskvinnor (biologiskt födda kvinnor). Jag har ett underbart gudbarn och en familj som jag hör till. Det enda område där jag trodde jag skulle se en förändringar till bättre har dock blivit nästan sämre. Det känns himla svårt att vara kvinna med TS-bakgrund i flatvärlden och det är himla svårt att tro på sig själv. Att våga det där som jag nästan inte tränat på alls – att flörta och visa sitt intresse. Att visa och känna attraktion. Saknar närhet. Längtar efter att vakna upp bredvid någon. Det gör jag. Det trodde jag skulle bli lättare. Det blev det inte. Sen vad som är jag och vad som är min bakgrund är väl svårt att säga. Förmodligen hör det ihop eftersom jag utvecklas som en och samma människa.

Under tiden njuter jag av att dricka latte och försöker fortsätta göra det jag gillar och trivs med medan jag funderar på vad som kanske måste förändras. Eller så är det bra tur och det gäller att ha tålamod.

Som en heterofest, typ.

Det är fest och det vimlar av kvinnor i rummet. Kvinnor av olika slag och visst ser jag några som jag tycker är vackra, har något i blicken eller rör sig på något sätt som fångar mig. Som singel är det klart att tankarna far runt lite och jag tänker ”tja, man vet ju aldrig”. Det är ju visserligen ingen fest där jag kan vara någorlunda säker på att de som är där har något öga för mig, det är ju en helt vanlig fest på stan. Ingen särskild klubb med någon viss tydlig inriktning dit man aktivt sökt sig för att man har bestämt sig för vem man är eller i alla fall vilka kvinnor man letar efter.

Så här på håll är det klart att jag funderar på vilka som kan vara intresserade av någon som jag. Även om det såklart är omöjligt börjar jag fundera lite vilka som det skulle kunna tänkas vara. Letar efter tecknen eller möjligen bara den där svårfångade magkänslan som säger att hon, hon kan nog faktiskt vara en av dem. I det första samtalet försöker jag fokusera på samtalet med den här kvinnan jag aldrig träffat förut. Tankarna snurrar och jag undrar om hon kanske ser något och om det i så fall är bra eller dåligt. Försöker leda in samtalet försiktigt på ämnen som gör att det blir lättare att avgöra om hon är en av dem. Om hon verkar open-minded, om hon har några tidigare erfarenheter, om hon använder orden på rätt sätt, om hon verkar oavslappnad eller tycker ämnet verkar jobbigt. Om hon är en av dem som gillar kvinnor som jag.

Efter en stund och några samtal senare fastnar jag då för henne. Hon har något speciellt i blicken, den skarpa tanken och ett underbart lite snett leende som kommer när hon levererar träffsäkra tankar om livet. För en stund sveps jag med och slår på charmen och tänker att jag måste bara visa mitt bästa jag. Det gäller liksom att ta vara på känslan när den kommer. Det varar dock inte så länge – jag blir påmind om var jag befinner mig. Tänker att vad är sannolikheten att hon är en av dem mitt ibland de helt vanliga kvinnorna här på festen? Varför skulle just hon vara den där annorlunda som gillar en sån som mig? Oron kommer smygande och jag funderar lite på om hon förstår att jag är lite intresserad av henne och hur hon i så fall kommer att ta det? Är det första gången hon är med om det? Kommer det sätta igång en massa funderingar i henne om vem hon är och hennes identitet? Det här är ju ändå hennes sammanhang där hon är trygg med att vara normen. Hon är ju som de andra kvinnorna och är någorlunda trygg med det och har inte behövt fundera så mycket på vad det innebär att vara attraherad av någon som mig. Hon är ju bland de sina i någon mening. Vågar hon ens visa det för de hon är med och kanske till och med är rädd för vad de kommer att tycka? Att hennes kompisar inte riktigt kan hantera att hon är annorlunda.

Jag är alltså på flatfest men tänker att det väl är ungefär så här som en del flator upplever tillvaron på heterofester där komma ut-frågan och dess konsekvenser finns där under ytan hela tiden. Varför flatfesterna i alla fall inledningsvis känns lite befriande för att då är i alla fall den delen av oron borta ur ekvationen. Man kan vara sig själv från start. Inser att för mig är skillnaden på flat- och heterofest inte min egen självsäkerhet och hur jag uppfattas av andra kvinnor, det är frånvaron av männen som är den egentliga skillnaden. Med kvinnorna finns i stort sett samma osäkerhet även om jag så klart inser att de som jag uppfattar som heterotjejer såklart är intresserade av män. Det är ju faktiskt inte flator. Frågan är väl mer vilken slags kvinna jag är och blir.

Those annoying reminders about my background

The past week I have been traveling again. First to Switzerland and then to Rome in Italy, both were business trips. Last year I had some bad experiences were I obviously was not passing and got some really bad comments from people. For some reasons these things seem to be more common during spring and summer time so I really hope the experiences over the past week is a precursor of that this year as well.

There were two different kind of situations. The first one was when I together with three older male collegues were visiting Switzerland and one of them several time addressed the Swedish team with expressions like “Hey, boys lets have something to eat” (Grabbar, nu ska vi…). The hard part is that it is from a person that I have worked with for some time and really respects me for my knowledge and experience. So it is not at all meant to disrespect me but said spontaneuosly and almost without even noticing his error himself. I guess it has something to do with the English expressions “Hey, guys…” which can be used for both males and females in some occasions. What really sucks is that when collegues such as him has spent sometime with me there is obviously something about my appearance or voice that makes them not clearly see me as a female. At least not completely. Sure, these kind of comments can happen to genetic females as well but during the trip one of the Swiss officers even said “Let’s have the woman in the middle in the photo…” and he was referring to the other woman in the group. Again clearly spontaneously not thinking of me as a woman. Again not meant to be disrespectful because this was a high-level visit between two countries. Still it happens.

When I think about this I realise that this “Hey, boys…” happens to me at least every months or so at work. Or some other situations were someone starts by saying that, than pauses for quite a while and adds “…and girls…”. It happens in emails were they can start with “Gents, lets have a teleconference….”. It does not hurt the same way as when someone says “he…” maybe because it is an effect of a male-dominated workplace but somehow it adds to put a dent in my self-confidence.

The second situation was the Ergife Palace Hotel in Rome when I went to my room during lunch time and found the cleaning staff working in my room. I was wearing my pink shirt, jeans, Coach sneakers and Coach handbag. I met the young women working there for maybe 10 seconds before they went into the room again. Inside the room I heard them whispering in Italian and I understood that they were discussion whether or not I was a transvestite. I became cold and it felt so unfair. What did I do so wrong that they read my so fast? It is of course an impolite and unprofessional behaviour from hotel staff but that is not the thing. The thing is that it put another dent in the self-esteem saying I am not seen as real woman. Again.

All of this puts my recent issues of feeling very uncomfortable at bars and my feeling of not being able to believe in myself as being attractive in the eyes of lesbian women. I mean what is the chance that I am passing at all? And if I am not, what is the chances that she thinks it is ok even though she reads me as woman with transsexual background.