Alexandra

För en vecka sedan så fick jag ett tjockt kuvert på posten och i det fanns ett exemplar av Härligt Hemma tillsammans med ett brev från en av journalisterna på Aftonbladet. Han hade sett min intervju i Borlänge Tidning och ville gärna göra en med mig för denna tidning. Härligt Hemma är en slags veckotidning fast som följer med Aftonbladet på lördagarna. Nu är det ju så här att jag faktiskt inte har nåt till övers för kvällstidningarna i det här landet. Jag köper aldrig dem och det ska mycket till innan jag ens tar ett ex som man får gratis på flygplanet. Så bara tanken på att sitta ned och prata personligt med en journalist på Aftonbladet kändes inte bra alls.

Jag tittade dock igenom tidningen jag fått på posten och konstaterade att den intervju som man hade gjort med Jens Orback faktiskt var ganska välskriven och trevlig. Inte helt olik de artiklar som skrivits om mig nyligen. Jag bestämde mig för att ringa upp journalisten och se om det kunde göra att jag ändrade mig. Han började bra och förklarade att jag skulle få tala till punkt och att man inte var intresserad av hårdvinklingar. Jag skulle få läsa texten men sen kom då förbehållen. Det var inte säkert att mina synpunkter skulle tas med för att han såg det som sin text och så vidare. Det skulle vara en diskussion och förhandling sade han, så att både skulle bli nöjda. Redan då kände jag att det nog faktiskt var viktigare att hans bild av mig skulle komma fram än någonting som jag kunde stå för. Sen berättade han att han mer eller mindre krävde att få göra intervjun hemma hos mig och ta bilderna där också. Det verkade inte riktigt förhandlingsbart och även där verkade det vara viktigt för honom att få komma hem till mig och “tolka” min lägenhet vilket skulle vara intressant för läsarna.
För mig är hemmet ganska privat och det känns lika onaturligt att ta hem en journalist dit som att flytta ett arbetsmöte med jobbet hem. Så magkänslan är inget bra nu.

Jag försöker också alltid fråga mig själv varför jag gör de här intervjuerna. Det ska ge någonting och kännas värt det. Huvudorsaken tror jag är att jag själv vet hur viktigt det var för mig att överhuvudtaget läsa nånting om någon som kände som jag. Sen hoppas jag såklart att det ska ha en slags utbildande och avdramatiserande effekt också vilket kanske i slutändan gör livet lite lättare för mig också. Nånstans känns det också som att själva intervjusituationen betyder nåt för mig. Jag vill att det ska kännas som ett äkta möte och jag tror det inte är nån tillfällighet att de sista tre intervjuerna har varit med kvinnor som verkligen varit intresserade men samtidigt respektfulla. Då blir intervjusituationen något som känns bra för mig i stunden och ger mig något. Det är faktiskt lite befriande att få prata om sig själv i flera timmar med någon man inte känner.

Precis nu när jag skriver detta så fick jag precis ytterligare en förfrågan av en frilansjournalist som skriver för familje- och månadsmagasin samt så klart…Aftonbladets helgbilagor. Jag kommer tacka nej till förfrågan jag fick direkt från Aftonbladet men jag ska nog ge den här (kvinnliga) frilansjournalisten en chans iaf.

A post about the pros and cons about doing interviews with magazines and news papers. One thing is for sure and that is that I don’t like tabloids.