Utanför normen på flera sätt – det kanske inte bara mig det är fel på?

Normerna i samhället sätter liksom standarden för vad som anses bra och i viss mån “säkert” att göra för att kunna passa in. Vi styrs av dem i vårt dagliga handlade och säkert en hel del vid lite mer ytliga vardagskonversationer. Då tror jag många väljer att ta upp “säkra” områden som samtalsämnen utifrån just normerna i samhället. De säger också en del om vad vi som grupp anses tycka är viktigt i livet. Det blir väl ibland svårt att se exakt vad skillnaden går mellan en egen stark övertygelse och dröm och vad som är att göra “som man ska”. Jag reser en hel del med jobbet och det är ett område där det märks så tydligt vad det är som anses vara viktigt. Till saken hör att jag är passionerat intresserad för mitt jobb och tycker också att det jag gör är viktigt på riktigt. Det är inte bara ett jobb men redan där upplever jag att jag är utanför normen. Ofta när jag kommer hem helt uppfylld av en intensiv vecka från en konferens i USA så får jag frågan direkt efter jag berättat var jag var: “Jaha, gjorde du något annat (=roligt) också när du var i USA?”. Då går liksom luften ur mig för ofta har jag så mycket som jag vill dela med mig av att jag då får klämma ur mig något om vi var och shoppade lite en eftermiddag innan konferensens registrering öppnade. Det blir så tydligt att det som egentligen är viktigt och roligt, det kan bara inte handla om jobbet och att prata jobb är ju per definition tråkigt antar jag. Nu är jag ju också med om en massa saker under de här intensiva jobbdagarna som inte handlar om produktstrategier och exakta features i olika mjukvarureleaser. Det är en i högsta grad social aktivitet med gemensamma frukostar, luncher, middagar och social aktiviteter med både kollegor och andra. Under de tillfällena finns det möjlighet att skapa relationer av yrkesmässig karaktär som sedan kan visa sig helt avgörande för att som i veckan får högsta attention på ett problem vi haft.

Men ärligt talat så visst, jag tycker väl inte heller att jobbet är viktigast. Det är klart att jag också har det i mig att kärleken, en familj, barn och umgänge med vänner är det som egentligen ger livskvalitet. Jag har fått uppleva korta glimtar av detta och det är klart. Det är riktigt fina ögonblick i livet. Som den där morgonen när bästa vännen sovit över med hennes lilla son och morgonen blir liksom så där som en familj. Jag har nog aldrig lämnat min egen lägenhet så harmonisk som just den dagen. Men det var just bara den dagen och hela tiden en känsla av att inte våga tro att den känslan kan komma åter. Jag fyller 40 nu på måndag och har inte så mycket av det där som ska vara det viktiga och fina i livet. Lever liksom mest i svallvågorna av andras liv men utan en egen båt att kunna styra. Nånstans försöker jag tänka att det är inte bara mig det är fel på, bilden av vad det där viktiga är kommer från normerna också och vi har inte kommit på allt själv. Det är jag i samhällets normsystem som just nu inte klickar alls. Jag har inte så mycket att säga om de där säkra sakerna som vad man ska göra till helgen, vilken semester man varit på (ska åka på) eller vad barnen och partnern hittar på därhemma.

Lyssnade idag på serietecknaren Liv Strömkvist som menade att det privata projektet med den eviga kärleksrelationen blivit lite som religionen var förut. Normerna fylls ständigt på med bilden av att den ultimata lyckan (himlen) uppnås genom det privata projektet och relationen. Planeringen av semestern och nästa bostadsköp blir liksom konkreta hållpunkter på vägen mot lyckan där borta.

Jag har dock mitt jobb som ankare i livet och jag vill faktiskt kunna göra något bra av det jag har utan att känna mig dålig för att jag inte också “gjort något annat”. Men visst, längtar jag. Frågan är vad som är normen och vad som är jag.

Comments are closed.

Post Navigation