Borde arbetet framöver nu handla om kärlek till alla – även transpersoner?

Jag engagerade mig som aktivist för transpersoners rättigheter i anslutning till min egen komma-ut-process. Det här var sent 1990-tal och HBT-begreppet fanns inte riktigt än. Jag tror att det av naturliga skäl blev fokus på att överhuvudtaget berätta vilka vi transpersoner var och såklart samtidigt komma fram till vem jag var. En transsexuell kvinna som råkade vara lesbisk – nästan som en eftertanke liksom. Nya begrepp formades och vi samlade erfarenheter som vi försökte packa ihop något som gick att presentera som förslag till politiska, juridiska och administrativa förändringar i samhället. Förändringar som faktiskt mest handlade om att “få vara”, bli respekterad och förhoppningsvis accepterad. En kamp som dels handlade om transpersoners (dvs. könsidentitetens) plats i det så som då var homorörelsen i praktiken och dels en kamp för att transpersoners rättigheter överhuvudtaget skulle betraktas som seriösa frågor (vilket det oftast inte gjorde – endast några fåtal politiker var då villiga att ta upp dem). Det blev viktigt att skilja på sexuell läggning och könsidentitet och könsuttryck och att i tal och uttalanden få med något annat än att “rätten att älska vem man vill oavsett kön”. För mig så blev nog både min egen process och den politiska rörelse som jag var en del av ganska avsexualiserad. Fokuset låg på mer grundläggande rättigheter i samhället som i princip gjorde det svårt att överhuvudtaget vara transperson utan att hela tiden slåss mot samhällets administrativa och juridiska rutiner.

När jag läste Aleksa Lundbergs upprop (länk till inlägget på Facebook) om vikten av att de som har förhållanden, älskat eller varit förälskad i en transperson vågar synas blev jag tagen och såg vår kamp för rättigheter lite mer klarsynt. Kärlek och sex har en sån naturlig roll i HBT-rörelsen i stort och mycket handlar om att stärka homo- och bisexuella så att de också får tillgång till något så centralt i livet som heterosexuella ofta tar för självklart. Jag insåg att jag som aktivist och föreläsare då knappt pratade om det. Själv har jag reflekterat att det sannolikt kommer vara en “issue” och en “process” för den som blir kär i mig att jag är transsexuell. Dels för hennes identitet och dels de fördomar som hon som partner riskerar att utsättas för både i samhället i stort men inte minst av andra homo- och bisexuella cispersoner. Jag inser att vi inte bara behöver transpersoner som kan agera förebild utan också partners till transpersoner som kan vara detsamma. En förebild för möjligheten och rätten till kärlek även för transpersoner.

Jag tror nästan att jag själv förhöll mig till sexualitet/kärlek och könsidentiet ungefär som politiken såg ut då. Det var nästan som det “räckte” med att bli tolererad, respekterad och på sikt accepterad som människa och det ÄR ett stort steg om man går från skam och osynliggörande som jag upplevde situationen på 90-talet. Men det innebär att varken jag eller våra ambitioner om attitydförändringar liksom inte riktigt pratade om kärlek, sex och relationer. Kanske för att renodla “våra” frågor men i mitt fall faktiskt en slags brist på förväntan att det skulle ingå i det vi kämpade för. Kanske på något sätt nöjde mig med att kämpa för att få vara kvinna så där i allmänhet i samhället. Min egen erfarenhet av transitionsprocessen var att jag ändå hade förväntningar om att det skulle gå lite lite lättare på kärleksfronten just för att jag kroppsligt fick bli hel och rätt. Så det fanns där lite privat men inget som kampen egentligen handlade om. Mina föredrag har också en tendens att på direkt fråga om kärleken handlade lite diffust om att jag såklart längtar efter att hitta min prinsessa någon gång men egentligen utan att riktigt tro på det. Det jag upplevt är att vi har kommit en rejäl bit i kampen för de grundläggande rättigheterna för transpersoner i Sverige men att vi kanske inte alls kommit så långt när det gäller den reella attityden kring kärleksrelationer för och med transpersoner. I och med det så kanske också förväntningarna är rätt låga hos gruppen själva, så är det i alla fall för mig. Genom åren har jag inte direkt blivit översvämmad med exempel på fungerande relationer där en är transperson, speciellt de som är 30+. Även om fördomar och okunskap finns i samhället så om man som transperson råkar ut för det finns kampanjer, regelverk och policydokument som gör att man faktiskt inte längre är helt hjälplös. Det gör nog också att en hel del dåliga beteenden mot transpersoner försvinner om inte annat för att man vet att det är inte i enlighet med uppförandekoden på arbetsplatsen.

När det gäller relationer så finns inget av detta skydd utan allt handlar om attityder hos (i mitt fall) flator i allmänhet. Bara för att det fungerar helt fantastiskt för mig att arbeta i Försvarsmakten så säger det verkligen ingenting om hur kvinnor så där i allmänhet ser på relationer till transsexuella kvinnor. Nu när vi bara har några viktiga frågor kvar på det juridiska planet så tänker jag att kampen numera egentligen borde handla om rätten till kärlek. Därmed sluts cirkeln lite grann med HBT-rörelsen som ju borde vara en utmärkt plats att prata sex och relationer inom. Det handlar alltså inte “bara” om könsidentitet längre utan om rätten att älska och älskas på liknande villkor som alla andra. Som artikeln Aleksa länkat till så finns det också en mörk baksida med våld som inte sällan drabbar heterosexuella transkvinnor. Artikeln handlar dessutom om situationen för icke-vita i USA där statistiken är minst sagt hemsk. Det är dock olika grader av uttryck där samhället trots sina framsteg i rättigheter plågas av starka negativa fördomar kring relationer med olika sorters transpersoner. Hur ofta framställs det inte i media som något av det värsta som kan “avslöjas” för en man? Kampen för kärleken sitter långt ner i värderingsgrunden och det är där förebilderna för fina relationer med transpersoner måste fram och vi måste prata om attityden i HBT-samhället. Transfrågorna bör i någon mening ta sig från Pride House-seminarierna och in i flat- och bögfesterna för att vi ska ha lyckats.

 

3 Thoughts on “Borde arbetet framöver nu handla om kärlek till alla – även transpersoner?

  1. Jättebra och viktig text!

  2. Mathilda on August 12, 2014 at 19:10 said:

    Tack för att du orkar vara den som sätter fingret på det som skaver!

  3. Annelie on August 19, 2014 at 22:39 said:

    Fina du. ❤️

Post Navigation