Det förrädiska konceptet “att vara klar”

När jag gick in i min könskorrigeringsprocess kände jag att var jag en ovanligt påläst och medveten person. Under flera års tid hade jag utöver min egen personliga utveckling också lobbat, informerat och föreläst om transpersoner i alla möjliga sammanhang. Till och med argumenterat och tillsammans med några andra lyckats få RFSL att ändra sina stadgar till att även jobba för transpersoner. Kontroversiellt då, men idag helt självklart som tur är. Jag tyckte att jag inte bara kunde mycket rent faktamässigt utan också tvingats bearbeta allt för att förstå vad det innebär för mig som person och mig som en del av en grupp. Jag var så himla medveten om att en könskorrigeringsprocess inte skulle lösa alla problem i livet utan att det var viktigt att vara realistisk och allt det där ni vet. Lite svenskt lagom i förväntningarna alltså. 

Men visst, nånstans hade jag i alla fall en förväntning om att jag efter en sådan process skulle kunna känna mig lite tryggare i flatsammanhang och skapa lite bättre förutsättningar att hitta någon som jag kunde uppleva kärleken med. Så blev det inte, utan det känns ironiskt nog nästan svårare att våga ta plats i sammanhang bara för kvinnor och speciellt i HBT-världen. Jag får väl därför inse att jag nog i just den aspekten ändå hade lite för höga förväntningar på det här med att vara “klar”.  Det är dock inte förrän nyligen som jag funderat på hur min omgivning har förhållit sig till konceptet “att vara klar”.

Jag mötte sjukvården första gången sommaren 2004 och i augusti 2008 genomförde jag den sista operationen men det var väl inte förrän framåt årsskiftet som jag kroppsligt kände att jag var läkt. Tiden i den processen är ju fylld av en massa sjukvårdsbesök och konkreta steg som ska tas med tydliga milstolpar som t.ex. när jag fick min diagnos, började hormonterapi, mötet med rättsliga rådet och så slutligen operationerna. När det gäller psykisk sjukdom pratas det ju ofta om att de hanteras annorlunda eftersom de inte är så konkreta som ett benbrott eller blindtarmsoperation. Funderar om könskorrigeringsprocessen faktiskt gör en hel del för att konkretisera situationen inte minst för omgivningen. Dels för att den har tydlig fysisk aspekt och dels kanske för att den innehåller en begriplig tidsplan med något slags tänkt slut då jag ska “vara klar”. Kanske faktiskt mer i betydelsen frisk och fri från problem än vad jag har insett.

Haken är ju att processen som transsexuell ofta börjar långt innan den blir så konkret som den blir i sjukvårdens regi och att processen för mig fortsätter även efter tiden i sjukvården. Men skulle inte livet bli så mycket lättare efter processen då, tänker någon? Jo, det har det såklart blivit men det är för mig på lite olika plan. Innan processen så handlar det mesta om att jobba med sociala och mentala aspekter av min identitet. Det som processen “låser upp” är ju möjligheten att påverka juridiska och kroppsliga aspekter av min könsidentitet. Efter processen så är faktiskt de juridiska aspekterna och de allra flesta av de kroppsliga aspekterna av min könsidentitet “klara” i någon mening. Det innebär ju såklart att vardagen blir mycket mer “normal” i brist på bättre ord.

Rent kroppsligt så får man dock inse att även om jag förändrats en hel del till bättre om jag får säga det själv så går det liksom inte över en natt direkt. Vissa saker förändras mer än andra. Det innebär att hur väl jag passerar som kvinna i samhället också förändras mycket gradvis och beror på en massa saker som jag inte har kontroll över. Den sociala och mentala aspekten av att vara transsexuell finns liksom kvar även efter operationen. Jag kan till och med uppleva att den förstärks i och med att jag med en kvinnlig kropp och rätt personuppgifter helt plötsligt bjuds in till sammanhang som jag tidigare inte var välkommen till. Det innebär en massa nya upplevelser men också nya små och stora trappsteg att ta sig över. Konsekvensen av att inte passera på ett kvinnligt nätverksmöte blir liksom större än i mixade miljöer. Samma sak med omklädningsrum. Dessutom blir det för mig tydligare och tydligare att kvinnor faktiskt är rätt olika män i och med att man ofta socialiserats på olika sätt i olika miljöer. Samtalen är annorlunda, språket är annorlunda och attityden till varandra är annorlunda. För mig blev det tydligare och tydligare med tiden efter processen. Innan var jag så bortskämd med väldigt positiva möten med många kvinnor men det var ju i sammanhang som var mixade och där de tydligt visste om min bakgrund. Jag upplever inte att kvinnor i allmänhet söker sig till varandra på det sätt som män gör. Tvärtom håller man sig gärna två och två och sträcker inte så gärna ut handen till andra kvinnor. Jag upplever att jag verkligen inte alltid har en magkänsla för normen i grupper med bara kvinnor dvs hur man på ett säkert sätt smälter in om det just då är viktigt.

Jag tror mer och mer att jag efter min juridiska och kroppsliga könskorrigeringsprocess håller på att gå igenom en till lika stor social och mental process som handlar hur det är att vara kvinna i samhället, som vän, kollega och kanske på sikt som partner. Den processen syns dock inte på mig och har inga tydliga milstolpar. Jag tror att jag verkar mycket mer “klar”, stark och modig än vad jag egentligen är. För de som följer TED-talks så har ju Bréne Brown talat en hel om hur vi som människor kämpar med att visa sårbarhet inför sig själv och andra. Att våga visa den sårbarheten gör ju också att man vågar sig ut och tar risker vilket kräver mod i någon mening. I någon mening handlar det för mig om att våga “komma ut” i någon mening med de rädslor jag har för att våga det som jag har kvar i livet att utforska. Paradoxalt nog så har jag som varit så himla öppen med min process framför allt innan tiden i sjukvården hamnat i en situation som “klar” behöver komma ut som transsexuell igen. Saker jag “borde” vara helt bekväm med eller ha koll på för att jag (nu) ÄR kvinna men som jag är nybörjare på. Att inte kunna vara “öppen med det” är minst lika plågsamt som det kändes att vara kvar i garderoben där för 20 år sedan. Jag är ju “klar” och ska inte behöva känna så typ. Då som nu behövs verkligen en vänlig röst och en hjälpande hand för att klara en del trösklar som ibland är tydliga för mig eftersom andra i all välvillighet tycker att “du är ju kvinna nu så det finns inget att oroa sig för”. Det handlar väl om att både göra upp med sina rädslor av att göra nya saker men ibland också rädslan för vadkonsekvensen blir av att inte passera i just det sammanhanget. Samhället med sina fördomar finns ju där ute fortfarande så mindre trevliga saker händer men en hel del tack vare processen mycket mer sällan än för 15 år sedan när de hände ofta. Nånstans behöver jag också försöka lära mig hantera konsekvenserna när de sker och veta vad de gör med min identitet och självbild och inse att jag kan överleva dem trots att de är obehagliga.

Ta det här med badhus. Rädslan över att gå in på damernas där jag både känner mig granskad och osäker på hur man gör rent praktiskt finns ju definitivt kvar efter operationen. Innan operationen fanns det ju inte ens på kartan att göra det! Så för mig det är ju en helt ny upplevelse, fast efter att jag är “klar”. Samma sak med det kvinnliga nätverket på jobbet eller IT-konferensen. Det kan säkert ta både 10 och 20 gånger innan det känns någorlunda hanterbart. Så var det för mig med med vad som nu är triviala saker som restaurangbesök, köpa kläder och gå på bio i alla fall. Hur hanterar man det undrar jag? Jag vill ju berätta om varför jag tvekar och behöver ta sats för att göra mig mer begriplig för andra men samtidigt så verkar sårbarhet inte alltid betala sig om man säger så.

Ingen blir ju såklart “klar” med något i livet men för mig som transsexuell så är det tydligt att ordet är mer förrädiskt än jag anat. Jag tror att när jag blir sedd som “klar” så blir jag osäker för att det blir förväntningar som jag inte alltid kan leva upp till. Dörren till badhuset blir inte mindre tung av att låtsas som den inte finns där. Visst kan man klara saker helt själv och jag har min själ tvingats till det genom åren. Det blir dock så oerhört mycket lättare om man ibland kan få lite hjälp att öppna den tunga dörren speciellt av någon som inte tycker dörren är tung alls. Vi är ju som tur är bra på helt olika saker. Det jag nog kan behöva påminna mig själv och andra är att det efter denna korta uppförsbacke nästan alltid kommer en helt fantastisk glädje över att ha lyckats med små saker som denna. Det var det som gav mig energi att ta mig vidare i min komma-ut-process för 15 år sedan. Glädjen att klara av något jag var skiträdd för men inte minst ha någon att dela den med. Det blir jag nog aldrig “klar” med på gott och ont. Jag tror verkligen att samhörighet också stärks av att våga visa sårbarhet och att dela med sig av mot- och medgångar.

 

Comments are closed.

Post Navigation