Vem känns relevant när min kvinnliga identitet formas?

Jag har ibland funderat på varför jag väljer vissa sammanhang och verkar välja bort andra i förhållandet till min livssituation som kvinna med transsexuell bakgrund. Spontant kan det ju verka rimligt att söka sig till andra människor med samma erfarenheter som mig själv för att kunna få råd, stöd och kanske spegla sig lite i andra. I min komma-ut process för länge sedan var det viktigt för mig att söka upp sammanhang med andra transpersoner men det behovet försvann efter ett par år. Nu menar jag alltså det rena identitetsstödjande och sociala sammanhangen och inte de politiska som ju spelar på helt olika sidor hos mig i alla fall. Det verkar också vara en skillnad mellan tjejer och killar. TS-killar verkar i större utsträckning söka sig till varandra mer än vad jag får intrycket att TS-tjejer gör. Det kanske finns någon skillnad i vilka behov man har men kanske ännu mer en skillnad i vem som känns relevant att vända sig till. Vad det innebär att vara man eller kvinna är såklart eviga frågor utan någon meningsfull generell sanning. Om jag lämnar vad det innebär att VARA kvinna eller man och istället fokuserar på vad som är vanliga förväntningar på män och kvinnor så finns det ju svar att finna men svar som beror mycket på socialt sammanhang. För mig som individ med mitt sammanhang med jobb, vänner och så finns det en ram att förhålla sig till om syftet är att förhålla sig till en norm. Alla vill inte det men för mig spelar det ofta roll.

En klok vän satte ord på detta nyligen. Hon hade också noterat att det fanns en skillnad mellan TS-tjejer och TS-killar och att det syntes mest tydligt i ungdomsaktiviteter där mest killar deltar. Hennes teori var att som TS-kille är det ofta svårt att vända sig till cis-killar för att lära sig och förstå maskulinitet, den manliga identiteten och de manliga sammanhangen. Såsom den strukturella ordningen ser ut i samhället så är det många cis-killar som liksom bara ÄR killar, de har inte funderat så mycket på vad det innebär att vara kille eller än mindre hur man gör sig till kille. Ofta är det inget som det pratas om även om avvikande från maskulina/manliga normer ofta markeras hårt socialt. Som TS-kille blir det då rimligt att vända sig till andra TS-killar för att få ett sammanhang där man i en tryggare miljö kan prata om vad det innebär att vara kille/man.

Hur är det då som TS-tjej? Jag utgår från mig själv för att det är ju så himla svårt att tala för andra. Även om jag upplever mig själv som kvinna och har gjort det väldigt länge så känns det förmätet att säga att jag varit kvinna hela livet. Jag har ju ändå inte mött världen som kvinna med allt vad det innebär mer än 10-15 år eller så. Så i något perspektiv så ville jag vara kvinna och det innebär ju också att jag fick förhålla mig till att BLI kvinna. Det var mycket jag inte visste om kvinnors kroppar, tankar och liv från insidan utan det var ju mest ett perspektiv utifrån. Så här i efterhand så hade jag också mest sett hur andra kvinnor just gör sig till kvinnor men såg sällan kvinnor “off stage” så att säga. Kanske kan man säga att när jag fått ordning på min kropp så var det den erfarenheten och kunskapen som jag saknade och fick försöka skaffa mig. Var hittar jag den kunskapen då? Intressant nog hos de flesta cis-kvinnor i min egen ålder. De flesta kvinnor har en erfarenhet och ett förhållningssätt till hur man “gör kvinna” och det i olika sammanhang. De har också ofta tydliga erfarenheter av hur det är att vara kvinna utifrån skillnad i behandling relativt män omkring dem. På det sättet blir då en massa cis-kvinnor omkring mig relevanta “experter” som kan ge mig kunskap men också samma bollplank som de haft med andra kvinnor genom sin uppväxt. Jag tror inte män i allmänhet känns relevanta som experter på hur man “gör man” för TS-killar men det får ju de med den erfarenheter gärna berätta mer om tänker jag.

Så har vi det här med att vara homosexuella kvinna i förhållande till att “göra kvinna”. Återigen, det finns flator av alla sorter men det ofta ser jag i flatidentiteten är ett ställningstagande från hela eller delar av kravet att “göra kvinna”. Finns ingen anledning att göra kvinna för andra män och många verkar aktivt välja bort en hel del attribut, beteenden för att dels för att landa i en identitet man trivs med men också för att faktiskt slippa bekräftelse/uppmärksamhet av män. Visst, en hel del androgyna och butchiga flator kan säkert en hel del om hur man gör kvinna men det är inget som man vill prata så mycket om. Andra har aldrig brytt sig som det där så mycket och haft en helt annan ingång till att att vara kvinna utifrån den kropp de har. Hursomhelst så känns de för mig inte alltid så relevanta för (eller intresserade av) att stötta mig som av vardagliga praktiska skäl vill lära mig mig om den feminina paletten för att “göra kvinna” . Herregud, de kanske precis frigjort sig från allt det där.

Så, det kanske inte är så konstigt att jag så ofta vänt mig till feminina cis-tjejer för att få sammanhang, stöd och kunskap. Oftast dessutom homo- eller bisexuella feminina cis-tjejer för att de ju både har erfarenheten hur man gör kvinna men också hur de förhåller sig till andra kvinnor utifrån både hetoronormativ och flatig femininet. Eftersom jag själv är flata så är ju det naturligtvis viktigt i hur jag själv ser på att göra kvinna i olika sammanhang. Jag söker helt enkelt de som har mer erfarenhet på vad det innebär att göra kvinna än jag själv. Kanske lika mycket hur de väljer att göra kvinna i olika situationer och varför de i vissa fall aktivt låter bli. Dessutom tror jag att mitt rättvisepatos också gjort att det känns viktigt med en feministisk medvetenhet kring vad det innebär att vara kvinna. Nästan alla av mina vänner som är cis-kvinnor är väldigt feministiskt medvetna. Det passar mig bra att ha en kritisk röst kring vad kvinnlighet är i förhållande både till mig som individ och de strukturer som finns i samhället. Då är det kanske inte så konstigt att behovet av att träffa andra transsexuella kvinnor har varit mindre för mig. Jag är lyckligt lottad i att ha en massa “experter” runt om mig i mitt liv som fyller många av mina behov av att utveckla och forma en kvinnlig identitet. Kanske också för att en del TS-tjejer jag träffat inte ännu hunnit få den kunskapen (inte säkert de vill ha den såklart) i sin process än. Självklart har jag dock ett behov av att just prata om den specifika erfarenheten av att vara transsexuell kvinna med någon som själv kan relatera till det utifrån egna erfarenheter.

Så jag söker mig alltså gärna till feministiskt medvetna feminina homo- eller bisexuella cis-kvinnor. De har den kunskap och erfarenhet jag behöver. Att det tog sån tid att komma på det.

 

3 Thoughts on “Vem känns relevant när min kvinnliga identitet formas?

  1. Mycket bra reflektioner som får en att tänka till 🙂

  2. Vilken rolig text att läsa! För mig är kvinnlighet tveeggat. Å ena sidan är det något jag inte styr över, dvs något som kontrollerar mig. Å andra sidan är det också något jag själv kan välja (eller välja bort) varteftersom. Ibland är det något som skapar negativa konsekvenser för mig. Ibland ger det mig njutning. Ibland är det sådant jag gör – ibland har det snarare med hur jag tänker att göra.

    För att ta ett banalt och extremt övertydligt exempel, (som kanske heller inte är helt hämtat från verkligheten): det här med att lägga benen i kors. Jag kanske är på ett möte med en het babe, och kan då lägga benen i kors (=”göra” ”kvinnlig kvinna” medvetet). Jag vet att gesten bär på en betydelse som jag vill uppmuntra. Jag gillar hur hon kollar in mina ben när jag lägger dem i kors, och hur hon vet att jag gillar att hon gillar det hon ser. Jag kontrollerar själv kvinnogörandet – har agens – och beteendet får sköna önskade konsekvenser.

    Dagen därpå sitter jag på tunnelbanan på väg till jobbet, sitter bekvämt med breda ben, förbereder ett möte, omedveten om omgivningen. Plötsligt uppstår ett vagt obehag och det blir starkare tills dess att jag på autopilot lägger benen i kors utan att vara medveten om vad jag gör. (Obehagets ursprung är föreställningar: att inte ta upp plats, se prydlig ut, ha kontroll. Dessutom ser låren mycket smalare ut när man sitter med benen i kors, och det är ju som alla vet – ytterst viktigt…)

    Den första situationen är ett exempel på att medvetet ”göra kvinna” på ett övertydligt (och flatigt självsäkert?) sätt. Det andra exemplet, tunnelbanan, är offstage; jag försöker inte göra ”vit medelklasskvinna”, kanske försöker jag medvetet att inte göra det – men gör det ändå.

    Poäng : ”kvinnlighet” i den senare tappningen är omedveten. Jag kan inte bara lägga bort den om jag vil, för jag är inte medveten om de föreställningar jag har men som styr mitt beteende. Till skillnad från när jag medvetet gör till exempel high femme-femininitet, som i det första exemplet.

    Kvinnligheten är heller inte alltid iakttagbar och kan inte läras in genom att studeras. (Att sitta med benen i kors – beteendet – utgör inte i sig självt kvinnogörandet. Obehaget som uppstår när jag sitter bredbent på tunnelbanan orsakas av föreställningar och det är _de föreställningarna _ som ÄR det kvinnliga för mig. Oavsett hur mina lemmar råkar vara arrangerade för tillfället). Det är väl därför jag ”känner mig som kvinna” oavsett vad jag har på mig eller hur jag beter mig antar jag . Så länge jag reagerar som ”en kvinna” (=vit svensk medelklasskvinna) ”ska”, känner jag mig som kvinna.

    Dilemmat för mig: att hitta de beteenden och reaktioner – oavsett om de kategoriseras som kvinnliga eller maskulina – som jag njuter av, och göra det ännu mer. Frihet från inre styrning. Men också hur jag berätta om kvinnlighet för min ts-tjej-kompis (eller cis-killkompis eller vem som nu vill utforska det) , utan att återskapa den”uppfostran” jag och mina tjejkompisar utsatte varandra för och som styrde mig under en hel del år. Att förmedla det sköna med det jag kallar för kvinnligt, men som ett erbjudande – inte tvång.

  3. “, men som ett erbjudande – inte som en förstärkning av inre eller yttre/socialt tvång”, skulle sista satsen lyda.

Post Navigation