Tankar inför den kvinnliga nätverkskonferensen på Karlberg

Karlbergs slott

Karlbergs slott

Imorgon är det dags för mitt livs första NOAK-konferens (Nätverk Officer och Anställd Kvinna) i Försvarsmakten. Ungefär 200 kvinnor är anmälda till två dagar av konfererande på Karlsbergs slott här i Stockholm. Tidigare år har jag helt enkelt inte känt till dem och frågan om att anmäla mig har därför aldrig kommit upp tidigare. Förra årets konferens tror jag att jag läste lite kort om i Försvarets Forum i efterhand. Tydligen verkar det vara ett genomgående problem i Försvarsmakten att kallelsen inte når ut till de kvinnor som finns i de olika förbanden. På schemat står föreläsningar från såväl vår första kvinnliga brigadgeneral (som gått ordinarie officerskarriär), erfarenheter från Gender Coach-programmet och ett samtal med försvarsminister Karin Enström.

Så här på kvällen innan så är det en hel del tankar som far runt i mitt huvud. Det är uppenbart någon form av tröskel för mig här som liknar alla de andra sakerna jag gjort första gången som kvinna. I någon meningen ett steg utanför min vardagliga “comfort zone” där jag alltsomoftast kan slappna av och vara trygg med den jag är. Det är något speciellt och kanske också viktigt att komma in i ett rum med 200 kvinnor i ett forum just bara för kvinnor. Ovant, helt klart för som oftast har bara män omkring mig i min jobbmiljö men det står också mycket mera på spel. Det är inkluderingen och samhörigheten som önskar känna men fruktar att inte få. En utsatthet som nog bottnar i känslan av att vara granskad och inte veta riktigt var jag har folk omkring mig. Antingen för att jag inte passerar eller för att några kanske känner till mig och min historia sen tidigare. Pendlar mellan att känna mig överdrivet nojjig och en rättfärdig oro för att beträda okänd mark. Det är klart nånstans har jag ju med mig att jag är oftast får ett väldigt bra bemötande av inte minst andra kvinnor. Kanske är det också medvetenheten om att min egen oro och försiktighet kan leda till en ond spiral där jag inte signalerar vilja av att ta kontakt när det är det jag allra helst vill.

Kanske är det också att jag “bara” upplevt 6-7 år som kvinna i Försvarsmakten och därmed inte delar alla upplevelser som många andra kvinnor har av t.ex. lumpen/grundutbildningen. Kanske en rädsla för att inte känna den där samhörigheten med andra kvinnor som jag längtar efter. Att inte vara en del av en grupp jag alltid velat tillhöra. Funderingar om hur kan kan göra något konstruktivt av min erfarenhet av att inte varit socialiserad som kvinna från födelsen utan att det för den skull diskvalificerar mig från just den så hett eftertraktade samhörigheten. Tveksamheten i att våga uttala sig både för att rösten inte ska uppfattas kvinnlig men också för att inte veta riktigt vad som är unikt för min erfarenhet av att vara kvinna och vad som faktiskt andra känner igen sig i. Är helt enkelt lite osäker på sammanhanget, vilka sociala regler som gäller och hur jag förväntas vara i just ett sådant sammanhang. De allra flesta är säkert dessutom hetero och lever in någon sorts parförhållande inte sällan med barn. Är förväntningarna att man ska prata mer om familjen just med bara kvinnor eller kanske mindre just för att kvinnor kanske ofta hamnar i de samtalsämnena på arbetet när det mest är män omkring dem. Jag får väl prata lite om mitt underbara gudbarn för att smälta in då kanske. I övrigt är det inte så mycket att bonda kring för mig tänker jag.

Imorgon blir det några djupa andetag och lätt darriga ben där på Karlbergs slott. Tröskeln blir nog lägre strax efter jag klivit över den. Wish me luck!

Comments are closed.

Post Navigation