Språket utan ord

Jag har många gånger haft en känsla av att jag inte riktigt begripit det här spelet som många pratar om när de inleder en kärleksrelation. Även flörtandet har känts mystiskt för mig och har haft en känsla av att det liksom inte spelar någon roll vad jag har på mig eller vad jag gör. Har ofta känt mig förvirrad och inte riktigt förstått vad jag kan göra för att “spela” på en känsla så där som många beskriver det. Ingen tydlig känsla av att det jag gjorde gick hem hos henne. Har väl kanske till och med försökt resonera att jag kanske inte ens vill spela det där spelet men faktiskt i huvudsak syftat på de dubbla budskapen, lögnerna och allt “fram och tillbaka”. Tror dock att jag både missat en hel del och kanske till och med blandat ihop saker. Vid samtal med en god vän häromdagen så kom vi på vad det är jag egentligen försökt säga och det gjorde vi nog för att vi pratat om saker som vi tagit för självklara. Det var inte förrän vid tydligt plockade isär de där antagandena som byggde på varsin erfarenhet av livet som vi kunde koppla ihop saker och ting till en ny insikt. 

Två sorters språk
Även om jag fortfarande kan bli osäker i sociala sammanhang så är jag ju i grunden en social person. Jag trivs väldigt bra tillsammans med andra och jag tror att många också skulle beskriva mig som social. Jag tycker om att prata och är väldigt verbal vilket är en tillgång när man skapar relationer. Verbal är faktiskt ordet, jag är en verbal person och behärskar det rätt bra tycker jag. Jag har utvecklat min förmåga att prata om känslor och vad jag egentligen känner och tycker en hel del under de senaste åren. En ganska hög integritet har bytts mot en öppenhet och ärlighet som jag trivs bra med. Det har känts som en naturlig fortsättning på min komma-ut process där jag tyckte att just den öppenheten verkade fungerade väldigt bra för mig. Då i början var det dock inte lika lätt att fånga upp känslorna utan det blev nog ofta istället en lite mer utbildande och analyserande aspekt på min själv och mitt liv. Min verbala förmåga är det alltså inget fel på men vad vi knäckte häromdagen var att det jag är svag på är icke-verbal kommunikation. Dels att jag nog inte behärskar det “språket” men också att jag på något sätt tolkar språket fel till del orsakat av mina erfarenheter som lite utsatt transperson i komma ut-processen.

Två sorters bekräftelse
Det hänger ihop med känslan av bekräftelse också men det som jag precis insett är att det finns två sorters språk för bekräftelse också. Det finns verbal och det finns icke-verbal, den som kommer med kroppsspråk och allt annat icke-verbalt. Det som fick mig att fundera över det var hur jag för några veckor sedan fick ett väldigt positivt och bekräftande mail av en person som med varma ord förklarade hur vacker, världsvan och cool jag var. Det var inget “mer” i det vilket jag börjar inse inte stämmer med många andra referensramar. Jag har under åren fått en massa bekräftelse om hur smart, vacker och fin jag är men det har varit människor som inte menat något “mer” med det. Kanske efter föredraget eller bara efter att ha läst något här på bloggen. Många andra har istället nästan bara fått den typen av bekräftelse i någon typ av kärleksrelation eller möjligen en nära vän. Det som jag insåg är att all denna bekräftelse jag får skriftligt via blogg, mail och kommentar då uteslutande varit verbal. När det hänt i möten med folk har fått en verbal bekräftelse som innehåller väldigt starka och fina ord men den icke-verbala har inte signalerat attraktion utan kanske beundran eller uppskattning. Eftersom det inte varit kroppsspråk i betydelsen attraktion med i den så har jag oftast med all rätt tolkat det som att det just inte är något “mer” än bara fina ord om mig som person. Jag har liksom inte lärt mig hur “orden” som signalerar attraktion för mig som kvinna och min kropp ser. Samma ord får olika betydelse beroende på vilket kroppsspråk som det levereras tillsammans med inser jag.  Jag har alltså fått massor av fin verbal kommunikation som jag lärt mig ta emot och läsa av men säkert oftast utan attraktionsorden i kroppsspråket (vilket ju inte finns i mejlen). Jag har kanske tom fått en liten skev bild av ord som oftast kommer med ett annat kroppsspråk. Ibland har jag också kunnat leverera tillbaka men säkert utan samma sorts attraktionsord. Jag har “tränat” på att få och ge en ganska bred verbal bekräftelse men bara en del av ordförrådet i den icke-verbala. Kanske också nånstans för att jag i min tidiga komma-ut-process nog var rädd för att förstöra de så viktiga vänskapsrelationerna jag fick med olika kvinnor. Sannolikt levererade de också i huvudsak verbal bekräftelse till mig tillsammans med icke-verbal utan signaler om attraktion vilket jag förhåll mig till i min nya roll som kvinna. En roll som i huvudsak handlade om att vara vän och inget annat.

Obalans i kommunikationen
Min känsla av att aldrig komma längre än till trevligt fikasällskap när jag gått på date blir också mer rimligt då. Jag har slagit på all VERBAL charm och pratat massor och kanske till och med slängt in en och annan komplimang. Den icke-verbala delen kanske har varit mer eller mindre tyst eller så har den iaf inte bestått i signaler om attraktion och reaktionen från henne uteblir därmed oftast. Så de signaler om intresse jag har haft har i alla fall inte varit medvetna signaler med kroppsspråk och har nog därför ofta uppfattats som inte så intresserad. Rätt ord men med fel kroppslig kontext för att sätta igång tankarna hos henne och den där spänningen många kvinnor talar om uteblev nog. Självklart har jag nog missat en och annan signal av icke-verbal karaktär. I ett specifikt fall fick jag långt efteråt reda på att hon var redo att kyssa mig men att jag “inte ville” vilket jag inte ens hade märkt. Trots att jag den dagen var pirrig för henne och att jag tom tänkt på tanken så där lite drömmande. Trots det såg jag inte signalerna.

Ärligt talat så är jag nog också så verbal och nördig i många samtal att jag helt och hållet går upp i den verbala delen av kommunikationen och liksom glömmer bort kroppsspråket både hos mig och henne. Är man passionerat intresserad av saker och ting blir det lätt så. Andra är säkert passionerade mer i den kroppsliga domänen och verbalt mest håller samtalet flytande. Att läsa känslouttryck genom kroppsspråk är viktigt men det gäller att att behärska hela “ordförrådet” så det kanske liknar att använda sin existerande engelska men i en helt ny kontext där begreppen också är nya. Kroppsspråket utgör ju också en större del av kommunikationen än det verbala så det är en viktig kanal att behärska och inte minst de där “orden” som är så viktiga kopplade just till attraktion.

Att läsa kroppsspråk utan att relatera till fara
Nu tror jag att jag läser kroppsspråk och det till och med ganska ofta. Ibland alldeles för bra. Haken är att jag tror att jag också delvis är “felprogrammerad” för att mitt behov av att läsa kroppsspråk har mest utgått från en slags riskanalys där jag i möten med nya människor försöker känna av hur trygga de är med mig. Självklart är detta mycket mindre av en issue idag än det var för 10-12 år sedan när jag inte passerade lika bra (?) och då även andra runt mig märkte hur folk stirrade på mig och blev obekväma i min närhet. Att någon blir nervös tolkar jag därmed som en direkt konsekvens för att någon är obekväm av att jag är transsexuell och inte att kvinnan framför mig blir nervös för att hon blir attraherad av något som jag (mest omedvetet) gör med håret eller något. Misstänker att jag behöver programmeras om en del för att prata kroppsspråk bättre iaf i sammanhang med kvinnor jag är intresserad av. Riskanalysen finns det väl tyvärr alltid ett behov av ibland men då på jobbet eller på stan så där i allmänhet.

Kroppsmedvetenhet under utveckling
Det är säkert väldigt olika för personer som är transsexuella men för mig så är det så här i efterhand så tydligt att jag behövde “lära mig” hur man är som kvinna. Jag hade börjat lära mig lite grann om kvinnor genom de jag träffade genom den militära grundutbildningen och mina kollegor men det var mycket  som jag inte hade koll på. Det var många saker jag behövde lära mig från grunden, saker som de flesta tjejer lär sig under tonåren tänker jag. Jag var ganska medveten feminstiskt redan då och förstod att det handlade mycket om normer för kvinnor men eftersom jag så desperat ville passera var det inledningsvis bara att följa normerna så nära det bara gick för att överhuvudtaget ha en chans. Så jag tror helt klart att jag utvecklade en bättre och ny kroppsmedvetenhet när jag lärde mig hur jag som kvinna ville sitta, gå, äta och allt det där som man enligt normen kan göra lite “kvinnligt”. Det var nog också viktigt för mig att känna mig hel och gärna ville radera bort så många tidigare beteenden som det bara gick. Kroppsmedvetenheten fokuserades dock helt på att “göra kvinna” med fokus på att passera i en slags vardag. Tror nog till och med att den sexuella aspekten var något som jag aktivt ville undvika för att folk skulle förstå att jag faktiskt VAR tjej och inte bara lekte med könsroller som någon drag queen. Att fundera på hur jag använde kroppspråket för att icke-verbalt kommunicera och leka med attraktion var liksom inte på kartan inser jag nu. Kanske också för att jag under perioden 1999-2007 inte heller hade en kvinnas kropp fullt ut. Det fanns nog ett visst mått av skam att våga spela på uttryck som jag inte kände att jag kunde leva upp till. Min erfarenhet av min kropp blev därför i stort icke-sexuell och bekräftelsen jag fick på min kropp var såklart väldigt rik verbalt sett (vacker, söt, kvinnlig osv) men bara vissa känslor i den icke-verbala delen. Jag lärde mig göra kvinna i vardagen, bland vänner och på jobbet men inte så mycket mer. Perioden 2007-2008 med alla operationer påverkade säkert också för då kändes jag mig väldigt fokuserade på att läka och tankar på att vara attraktiv fanns inte under den tiden. Rätt ja, men inte läkt och fin.

Idoler, kropp och själ
En annan fundering jag har är kopplat till det där med attraktion av och hur det hänger ihop med personlighet och “insidan”. Jag har nog alltid känt att jag inte riktigt kan bli attraherad av någon förrän jag verkligen tycker om henne och hennes personlighet. Har haft svårt att relatera till andra kvinnor som är attraherad av personer de aldrig träffat och kanske bara sett i en roll på TV. Jag behöver nog känna att jag tycker hon är en bra person och liksom snäll. Kan säkert också vara kopplat till kroppsspråket eftersom jag säkert vill känna mig trygg med henne innan jag känner nog. Om jag då ser att hon är lite spänd och nervös (för att jag är så himla fin eller tom sexig) så är det lätt att jag tolkar det som att hon inte är bekväm med min transbakgrund och inte förrän hon “ger upp” så läser jag av det och då slår mina känslor till. Sen inser jag att jag inte heller har det där förhållningssättet till idoler som många har och därmed inte heller funderat så mycket på vad jag med utseende och beteende signalerar i attraktionsväg. Idolerna kommunicerar ju känslor med kroppsspråket som jag inte riktigt ser och förhåller mig till. Har säkert därmed sämre koll på hur jag faktiskt uppfattas av andra eftersom jag själv inte har det sättet att relatera till idoler och kändisar som andra ofta gillar att prata om i termer av vem man “skulle vilja ha”.

Lättnad
Det är enormt frustrerande att inse att saker och ting inte fungerar men utan att ha en blekaste aning om vad jag kan göra åt det och vad jag borde förändra. Jag känner faktiskt en stor lättnad av att nu fått en ingång om vart problemet ligger och då blir det också möjligt att börja fundera på att göra något åt det. Förhoppningsvis ytterligare ett steg i utvecklingen som människa och i mitt fall nog en viktig del av att vara lesbisk kvinna.

Comments are closed.

Post Navigation