Monthly Archives: April 2013

You are browsing the site archives by month.

Det blir inte som man tror

Nu är det sex år sedan mina stora operation och nästa sommar är det tio år sedan jag träffade min utredare för allra första gången en sommardag vid Huddinge sjukhus. Jag tycker det är viktigt att reflektera även om det väl också speglar mitt analytiska sinne och kanske en viss tendens att älta. Det får dock ha sin gång och jag hoppas jag landar lite i mina tankar varje gång. Nu funderar jag en del på hur livet blev så här när jag är “klar” och allt. Helt klart är att det inte blev som jag trodde och det är ju lite märkligt hur svårt det ska vara att föreställa sig det. En hel del blev bra och bättre men en del blev nog nästan sämre. Sen, vem kunde ana att jag skulle älska cafe latte nu 6 år senare…

Förväntningar hade jag helt klart. Det kändes dock som jag var så genomtänkt och realistisk då när jag började träffa min utredare. Jag hade ju läst på så mycket, träffat en hel del läkare och till och med föreläst ett antal gånger i ämnet. Ändå får jag så här i efterhand erkänna att jag nog ända inte riktigt hade koll på min förväntningar om livet där borta om 5-6 år. Mitt liv var då mitt i en slags avslutande komma-ut-process om handlade om jobbet och hur jag skulle bli bemött där. Socialt levde jag som kvinna redan och stornjöt av fritiden och alla underbara vänner jag fått de senaste åren. Den biten kändes det som jag klarat av. Hade till och med haft två små korta förhållanden och såg med tillförsikt på framtiden. Nu var det alltså jobbet som gällde – att bli kvinnlig officer och våga ta plats med min stora passion och intresse för mitt jobb. Det var också en intensiv period jobbmässigt och mellan 2006 och 2009 var det mycket övertid och många sena kvällar på jobbet.

Ärligt talat så hade jag nog stängt av en hel del. Tankarna på relationer var lite lagda på hyllan för att jag ville ju bli “klar” först så att jag inte längre behövde känna mig så mittemellan. Att få mina två liv att gå ihop och bli en tillvaro att landa i. Förväntningarna fanns faktiskt där i form av tankar på att det skulle bli lite lättare att våga vara kvinna där bland andra homosexuella kvinnor. Att våga tro på att jag skulle räknas som flata att känna mig hel och inte behöva ursäkta mig. Att det i alla fall inte skulle bli svårare. Det var nog det enda jag inte direkt oroade mig för om jag ser tillbaka.

Jag missade mycket av en vanlig tonårsuppväxt. Det mesta var fokuserat på att vara bra i skolan och lite intressen. Tjejer och relationer var det inte mycket med. Visst var jag lite olyckligt förälskad och visst drömde jag men det hände väldigt väldigt lite. Svårt att känna sig attraktiv när jag inte var mig själv tänker jag. Så jag trodde nog att mitt lilla uppvaknande där i början av 2000 var ett steg mot ett liv med mer balans. Det som var i fokus var ju dock att få vara en av tjejerna, att få räknas och få vara med. Kanske till och med att inte vara en av killarna i alla fall. Då var det ju naturligt att ligga lågt med att visa att jag var intresserad av henne. Jag stängde nog av och lärde mig nog också mycket om kvinnors erfarenheter av oönskad uppvaktning. Det blev viktigt att vara lite ofarlig och att vara den fina och trygga väninnan i första hand. Det var läget när jag då i utredningsprocessen tänkte att när jag är klar, då ska det bli lite lättare. Efter det, då satsar jag.

Så nej, det blev inte som jag trodde. Jobbmässigt har allting gått oväntat bra. Jag trivs och blir accepterad och respekterad precis så där som det borde vara. Trots att jag jobbar i en mansdominerad organisation som Försvarsmakten. I vardagen går det bra men visst händer det att jag får enstaka negativa blickar och något felaktigt pronomen här och då. Mest av andra flator faktiskt. Visst, jag har nog anpassat mitt liv en del utan att tänka på utifrån att jag vill slippa en del sånt. Åker ju nästan alltid bil och undviker kollektivtrafiken och det blir ju lite av en egen bubbla som jag kan ta mig fram i mellan möten med människor som behandlar mig fint. Så, jag har det bra på jobbet och har det bra materiellt. De flesta vännerna är kvar men några enstaka kunde faktiskt inte alls hantera att jag som post-TS inte har samma förutsättningar som ciskvinnor (biologiskt födda kvinnor). Jag har ett underbart gudbarn och en familj som jag hör till. Det enda område där jag trodde jag skulle se en förändringar till bättre har dock blivit nästan sämre. Det känns himla svårt att vara kvinna med TS-bakgrund i flatvärlden och det är himla svårt att tro på sig själv. Att våga det där som jag nästan inte tränat på alls – att flörta och visa sitt intresse. Att visa och känna attraktion. Saknar närhet. Längtar efter att vakna upp bredvid någon. Det gör jag. Det trodde jag skulle bli lättare. Det blev det inte. Sen vad som är jag och vad som är min bakgrund är väl svårt att säga. Förmodligen hör det ihop eftersom jag utvecklas som en och samma människa.

Under tiden njuter jag av att dricka latte och försöker fortsätta göra det jag gillar och trivs med medan jag funderar på vad som kanske måste förändras. Eller så är det bra tur och det gäller att ha tålamod.

Att ta igen det som borde hänt för länge sedan

Det finns en hel del saker att ta igen, saker om borde hänt när jag var mycket yngre men inte gjorde det då. Saker som var nära förknippat med att tillhöra ett visst kön som att testa kläder, smink och hår. Saker som uppfattades som förbjudna, speciellt på 1980-talet med mycket tydligare könsroller. Börjar inse att jag med min bakgrund som transsexuell har ett behov av att ta igen en del saker kanske för att jag som snart 39-årig kvinna förväntas kunna det. Eller ja, saker som jag förväntar mig att kunna vilket väl handlar om att känna tillhörighet.

I mitt fall har det också en hel del med rädslan av att känna sig dum, att fumla med saker som borde sitta i ryggmärgen. Som det här med hår. Jag har ju långt lockigt mörkt hår och kan faktiskt ibland titta helt hänfört på mitt underbara hår och vara så nöjd och tacksam för det. Samtidigt finns det väl en känsla i mig att jag som har och älskar mitt långa hår borde vara någorlunda fingerfärdig med att fixa med det. Så är det inte, kanske för att jag använde peruk mellan 1999 och 2010. Så när jag och min fina vän skulle ses en kväll för att ha en liten hårfixarkväll var det en jättestor grej för mig. Jag kände mig nervös och hamnade i en situation där jag kände mig dum som inte visste alls var jag skulle börja.

Vi hade pratat en hel del om det här med att passera och kommit fram till att det vore bra om jag har en så stor “palett” som möjligt att ta till. Jag vill ju såklart kunna vara kvinna på mitt sätt och stå för den jag är och det gäller såklart vilka feminina attribut som jag är bekväm med att “ta till”. Haken är väl att jag blivit lite fast i en slags “comfort zone” där jag inte varierar mitt utseende så mycket. Jag känner också att det finns en otrolig lättnad i att inte behöva fixa så mycket med allt nu när jag har gått igenom processen och fått så mycket hjälp av de behandlingar jag gick igenom. Det blir liksom en sådan tydlig befrielse i att kunna vara kvinna utan att behöva spendera timmar framför spegeln för att andra också ska se det. Det har väl gjort att jag slappnat av en del och i en del situationer faktiskt kanske för mycket. Situationer där majoriteten av kvinnor faktiskt väljer att anstränga sig. Det kanske blir mest tydligt i festsammanhang och kanske särskilt fester med många heterosexuella kvinnor som oftast är väldigt uppiffade då. Jag som inte riktigt gillar att göra mig till behöver nog utöka min palett lite så att jag ibland kan välja att “ta i lite” med attributen.

Hår är en sådan grej. Många kvinnor sätter upp året när det är fest. Att ha håret uppsatt med tydliga spännen och klämmor är väldigt kvinnligt. Män har ibland långt hår men nästan aldrig uppsatt på det viset. Har jag det minskar möjligheten att man bakifrån tror att jag är något annat än kvinna. Men jag har aldrig lärt mig det och missade den lek med hår och utseende som många tjejer gjorde i tonåren när de liksom jag gör nu försöker komma på vilken sorts tjej jag vill vara. Och det finns en hel del val som tjej och utseende spelar roll vare sig man vill eller inte. Så till skillnad från homosexuella så tror jag att en del transpersoner och särskilt kvinnor har ett behov av att i en väldigt trygg miljö få testa och arbeta med sitt utseende. Jag minns bara hur lång tid det tog innan jag med någorlunda självklarhet kunde hantera en hårborste eller en hårklämma. Att känna sig fumlig, tappa saker och så gör det inte så himla lätt att testa sig fram till en lämplig festfrissa. Då behövs en trygg miljö och det är inget jag skulle våga göra med andra cistjejer på väg ut en kväll. Det är en alldeles för stor tröskel.

Så den stora frågan är hur man förhåller sig till att ta igen saker. Det är nog viktigt att våga tala om det för det är inte självklart för andra cistjejer inser att jag kämpar med något som de höll på med för 20 år sedan. Sen gäller det att vara lagom hård mot sig själv. Vissa saker är det till och med helt ok att släppa för det var inte speciellt bra ändå. Det som fascinerar att “första gången”-situationer dyker upp hela tiden och det krävs mod för att ta sig igenom dem.

Paletten ska i alla fall utökas så att jag har kunskapen och möjligheten att ta till det om jag känner för det eller situationen underlättas av det. Är sjukt stolt över att jag numera klarar att sätta upp håret själv och känner mig så fin och feminin i den. Är också så nöjd över min vän som hjälpte mig över tröskeln och står ut med att min rädsla för att göra bort sig.

Som en heterofest, typ.

Det är fest och det vimlar av kvinnor i rummet. Kvinnor av olika slag och visst ser jag några som jag tycker är vackra, har något i blicken eller rör sig på något sätt som fångar mig. Som singel är det klart att tankarna far runt lite och jag tänker ”tja, man vet ju aldrig”. Det är ju visserligen ingen fest där jag kan vara någorlunda säker på att de som är där har något öga för mig, det är ju en helt vanlig fest på stan. Ingen särskild klubb med någon viss tydlig inriktning dit man aktivt sökt sig för att man har bestämt sig för vem man är eller i alla fall vilka kvinnor man letar efter.

Så här på håll är det klart att jag funderar på vilka som kan vara intresserade av någon som jag. Även om det såklart är omöjligt börjar jag fundera lite vilka som det skulle kunna tänkas vara. Letar efter tecknen eller möjligen bara den där svårfångade magkänslan som säger att hon, hon kan nog faktiskt vara en av dem. I det första samtalet försöker jag fokusera på samtalet med den här kvinnan jag aldrig träffat förut. Tankarna snurrar och jag undrar om hon kanske ser något och om det i så fall är bra eller dåligt. Försöker leda in samtalet försiktigt på ämnen som gör att det blir lättare att avgöra om hon är en av dem. Om hon verkar open-minded, om hon har några tidigare erfarenheter, om hon använder orden på rätt sätt, om hon verkar oavslappnad eller tycker ämnet verkar jobbigt. Om hon är en av dem som gillar kvinnor som jag.

Efter en stund och några samtal senare fastnar jag då för henne. Hon har något speciellt i blicken, den skarpa tanken och ett underbart lite snett leende som kommer när hon levererar träffsäkra tankar om livet. För en stund sveps jag med och slår på charmen och tänker att jag måste bara visa mitt bästa jag. Det gäller liksom att ta vara på känslan när den kommer. Det varar dock inte så länge – jag blir påmind om var jag befinner mig. Tänker att vad är sannolikheten att hon är en av dem mitt ibland de helt vanliga kvinnorna här på festen? Varför skulle just hon vara den där annorlunda som gillar en sån som mig? Oron kommer smygande och jag funderar lite på om hon förstår att jag är lite intresserad av henne och hur hon i så fall kommer att ta det? Är det första gången hon är med om det? Kommer det sätta igång en massa funderingar i henne om vem hon är och hennes identitet? Det här är ju ändå hennes sammanhang där hon är trygg med att vara normen. Hon är ju som de andra kvinnorna och är någorlunda trygg med det och har inte behövt fundera så mycket på vad det innebär att vara attraherad av någon som mig. Hon är ju bland de sina i någon mening. Vågar hon ens visa det för de hon är med och kanske till och med är rädd för vad de kommer att tycka? Att hennes kompisar inte riktigt kan hantera att hon är annorlunda.

Jag är alltså på flatfest men tänker att det väl är ungefär så här som en del flator upplever tillvaron på heterofester där komma ut-frågan och dess konsekvenser finns där under ytan hela tiden. Varför flatfesterna i alla fall inledningsvis känns lite befriande för att då är i alla fall den delen av oron borta ur ekvationen. Man kan vara sig själv från start. Inser att för mig är skillnaden på flat- och heterofest inte min egen självsäkerhet och hur jag uppfattas av andra kvinnor, det är frånvaron av männen som är den egentliga skillnaden. Med kvinnorna finns i stort sett samma osäkerhet även om jag så klart inser att de som jag uppfattar som heterotjejer såklart är intresserade av män. Det är ju faktiskt inte flator. Frågan är väl mer vilken slags kvinna jag är och blir.