My Amazing TEDx-talk experience

There is something special about these TED-talks that I really like and enjoy. I think it is something about the format which seem to bring the content out in the daylight, often with a razorsharp delivery. People often ask my how it was like to give the talk but to me it was an experience in the form of a journey from a fairly fuzzy seed into what you can see as the final result below. So, have a look and I will tell you about the journey below.

What is TED then?

I realise that not all people are familiar with TED yet so here is a short primer. TED is a global set of conference run by a foundation in the United States and these events are one or a few each year with a high profile, world-renowned speakers and a ticket price at around 8000 USD. Not for everyone so to speak. However, the concept exist as a franchise that you can get a license for usually one per city in the world and these “in the spirit of” events are called TEDx like TEDxStockholm. These are non-profit events organised by volunteers in each city. To read more see this Wikipedia article on TED.

Continue Reading →

A unique conference around transgender military service

perspectives on transgender military service symposium

Me on the stage during the second panel during the conference. Photograph from the the Palm Center website

In late October 2014 I had the opportunity to go to the United States to participate in a conference called “Perspectives on International Transgender Military Service”. The Swedish Armed Forces were officially invited by the Palm Center to participate and a decision was made on by Director General and Deputy Head of Personell to send me and Helena Hoffman from our HR Centre to the conference. The decision of our participation came swiftly and to me it says something about the changed culture on the command level in the Swedish Armed Forces and their understanding of the importance of LGBT issues. In the center of the organizers were Mr Aaron Belkin who also was a key player in the work around abolishing the Don’t Ask Don’t Tell-act which made it possible for homosexuals and bisexuals to serve openly in the United States Armed Forces. This conference was part of a longer set of activities to provide academic insights into why it is time to abolish the ban on military service for transgender persons as well. Even during the preparations I was struck by the passion and professionalism in the way he and his team worked with the conference.

Continue Reading →

Utanför normen på flera sätt – det kanske inte bara mig det är fel på?

Normerna i samhället sätter liksom standarden för vad som anses bra och i viss mån “säkert” att göra för att kunna passa in. Vi styrs av dem i vårt dagliga handlade och säkert en hel del vid lite mer ytliga vardagskonversationer. Då tror jag många väljer att ta upp “säkra” områden som samtalsämnen utifrån just normerna i samhället. De säger också en del om vad vi som grupp anses tycka är viktigt i livet. Det blir väl ibland svårt att se exakt vad skillnaden går mellan en egen stark övertygelse och dröm och vad som är att göra “som man ska”. Jag reser en hel del med jobbet och det är ett område där det märks så tydligt vad det är som anses vara viktigt. Till saken hör att jag är passionerat intresserad för mitt jobb och tycker också att det jag gör är viktigt på riktigt. Det är inte bara ett jobb men redan där upplever jag att jag är utanför normen. Ofta när jag kommer hem helt uppfylld av en intensiv vecka från en konferens i USA så får jag frågan direkt efter jag berättat var jag var: “Jaha, gjorde du något annat (=roligt) också när du var i USA?”. Då går liksom luften ur mig för ofta har jag så mycket som jag vill dela med mig av att jag då får klämma ur mig något om vi var och shoppade lite en eftermiddag innan konferensens registrering öppnade. Det blir så tydligt att det som egentligen är viktigt och roligt, det kan bara inte handla om jobbet och att prata jobb är ju per definition tråkigt antar jag. Nu är jag ju också med om en massa saker under de här intensiva jobbdagarna som inte handlar om produktstrategier och exakta features i olika mjukvarureleaser. Det är en i högsta grad social aktivitet med gemensamma frukostar, luncher, middagar och social aktiviteter med både kollegor och andra. Under de tillfällena finns det möjlighet att skapa relationer av yrkesmässig karaktär som sedan kan visa sig helt avgörande för att som i veckan får högsta attention på ett problem vi haft.

Continue Reading →

Borde arbetet framöver nu handla om kärlek till alla – även transpersoner?

Jag engagerade mig som aktivist för transpersoners rättigheter i anslutning till min egen komma-ut-process. Det här var sent 1990-tal och HBT-begreppet fanns inte riktigt än. Jag tror att det av naturliga skäl blev fokus på att överhuvudtaget berätta vilka vi transpersoner var och såklart samtidigt komma fram till vem jag var. En transsexuell kvinna som råkade vara lesbisk – nästan som en eftertanke liksom. Nya begrepp formades och vi samlade erfarenheter som vi försökte packa ihop något som gick att presentera som förslag till politiska, juridiska och administrativa förändringar i samhället. Förändringar som faktiskt mest handlade om att “få vara”, bli respekterad och förhoppningsvis accepterad. En kamp som dels handlade om transpersoners (dvs. könsidentitetens) plats i det så som då var homorörelsen i praktiken och dels en kamp för att transpersoners rättigheter överhuvudtaget skulle betraktas som seriösa frågor (vilket det oftast inte gjorde – endast några fåtal politiker var då villiga att ta upp dem). Det blev viktigt att skilja på sexuell läggning och könsidentitet och könsuttryck och att i tal och uttalanden få med något annat än att “rätten att älska vem man vill oavsett kön”. För mig så blev nog både min egen process och den politiska rörelse som jag var en del av ganska avsexualiserad. Fokuset låg på mer grundläggande rättigheter i samhället som i princip gjorde det svårt att överhuvudtaget vara transperson utan att hela tiden slåss mot samhällets administrativa och juridiska rutiner.

När jag läste Aleksa Lundbergs upprop (länk till inlägget på Facebook) om vikten av att de som har förhållanden, älskat eller varit förälskad i en transperson vågar synas blev jag tagen och såg vår kamp för rättigheter lite mer klarsynt. Kärlek och sex har en sån naturlig roll i HBT-rörelsen i stort och mycket handlar om att stärka homo- och bisexuella så att de också får tillgång till något så centralt i livet som heterosexuella ofta tar för självklart. Jag insåg att jag som aktivist och föreläsare då knappt pratade om det. Själv har jag reflekterat att det sannolikt kommer vara en “issue” och en “process” för den som blir kär i mig att jag är transsexuell. Dels för hennes identitet och dels de fördomar som hon som partner riskerar att utsättas för både i samhället i stort men inte minst av andra homo- och bisexuella cispersoner. Jag inser att vi inte bara behöver transpersoner som kan agera förebild utan också partners till transpersoner som kan vara detsamma. En förebild för möjligheten och rätten till kärlek även för transpersoner.

Continue Reading →

Det förrädiska konceptet “att vara klar”

När jag gick in i min könskorrigeringsprocess kände jag att var jag en ovanligt påläst och medveten person. Under flera års tid hade jag utöver min egen personliga utveckling också lobbat, informerat och föreläst om transpersoner i alla möjliga sammanhang. Till och med argumenterat och tillsammans med några andra lyckats få RFSL att ändra sina stadgar till att även jobba för transpersoner. Kontroversiellt då, men idag helt självklart som tur är. Jag tyckte att jag inte bara kunde mycket rent faktamässigt utan också tvingats bearbeta allt för att förstå vad det innebär för mig som person och mig som en del av en grupp. Jag var så himla medveten om att en könskorrigeringsprocess inte skulle lösa alla problem i livet utan att det var viktigt att vara realistisk och allt det där ni vet. Lite svenskt lagom i förväntningarna alltså. 

Men visst, nånstans hade jag i alla fall en förväntning om att jag efter en sådan process skulle kunna känna mig lite tryggare i flatsammanhang och skapa lite bättre förutsättningar att hitta någon som jag kunde uppleva kärleken med. Så blev det inte, utan det känns ironiskt nog nästan svårare att våga ta plats i sammanhang bara för kvinnor och speciellt i HBT-världen. Jag får väl därför inse att jag nog i just den aspekten ändå hade lite för höga förväntningar på det här med att vara “klar”.  Det är dock inte förrän nyligen som jag funderat på hur min omgivning har förhållit sig till konceptet “att vara klar”.

Continue Reading →

Tankar efter “Women’s panel & reception” på konferensen IBM Impact 2014

The Panel.

Paneldeltagarna från KPMG, Analysföretag, Target, IBM-partnern Prolifics och IBM

 

När jag är ute och reser på mina konferenser så försöker jag alltid delta i de kvinnliga nätverk som förekommer. Dels för att jag tycker det är intressant och dels för att stödja en viktig verksamhet faktiskt komma dit när någon ser till att organisera något. Denna gången var jag i Las Vegas och konferensen IBM Impact 2014 som är en lagom stor konferens (ca 7500) med högt teknikinnehåll och fokus på IBMs breda flora av integrationsprodukter och infrastruktur för att köra applikationer. Jag börjar faktiskt känna igen mig i såväl format som innehåll från nätverksträffar inom mansdominerade branscher och det var som tidigare intressanta att få ta del av röster som jag sällan hör men samtidigt många tankar kring vad som faktiskt sägs. Att vara kvinna handlar även denna gången väldigt mycket om att vara mamma och ha en familj.

Continue Reading →

Vem känns relevant när min kvinnliga identitet formas?

Jag har ibland funderat på varför jag väljer vissa sammanhang och verkar välja bort andra i förhållandet till min livssituation som kvinna med transsexuell bakgrund. Spontant kan det ju verka rimligt att söka sig till andra människor med samma erfarenheter som mig själv för att kunna få råd, stöd och kanske spegla sig lite i andra. I min komma-ut process för länge sedan var det viktigt för mig att söka upp sammanhang med andra transpersoner men det behovet försvann efter ett par år. Nu menar jag alltså det rena identitetsstödjande och sociala sammanhangen och inte de politiska som ju spelar på helt olika sidor hos mig i alla fall. Det verkar också vara en skillnad mellan tjejer och killar. TS-killar verkar i större utsträckning söka sig till varandra mer än vad jag får intrycket att TS-tjejer gör. Det kanske finns någon skillnad i vilka behov man har men kanske ännu mer en skillnad i vem som känns relevant att vända sig till. Vad det innebär att vara man eller kvinna är såklart eviga frågor utan någon meningsfull generell sanning. Om jag lämnar vad det innebär att VARA kvinna eller man och istället fokuserar på vad som är vanliga förväntningar på män och kvinnor så finns det ju svar att finna men svar som beror mycket på socialt sammanhang. För mig som individ med mitt sammanhang med jobb, vänner och så finns det en ram att förhålla sig till om syftet är att förhålla sig till en norm. Alla vill inte det men för mig spelar det ofta roll.

En klok vän satte ord på detta nyligen. Hon hade också noterat att det fanns en skillnad mellan TS-tjejer och TS-killar och att det syntes mest tydligt i ungdomsaktiviteter där mest killar deltar. Hennes teori var att som TS-kille är det ofta svårt att vända sig till cis-killar för att lära sig och förstå maskulinitet, den manliga identiteten och de manliga sammanhangen. Såsom den strukturella ordningen ser ut i samhället så är det många cis-killar som liksom bara ÄR killar, de har inte funderat så mycket på vad det innebär att vara kille eller än mindre hur man gör sig till kille. Ofta är det inget som det pratas om även om avvikande från maskulina/manliga normer ofta markeras hårt socialt. Som TS-kille blir det då rimligt att vända sig till andra TS-killar för att få ett sammanhang där man i en tryggare miljö kan prata om vad det innebär att vara kille/man.

Continue Reading →

Två omtumlande dagar i majoritet på jobbet

noak_forsvarsminister

Tack @militarmamman för bilden!

Jo, jag var nervös på morgonen och någon frukost blev det inte. Av någon anledning tog jag på mig riktig daglig dräkt dvs den långa kavajen och den där slipsen jag verkligen inte gillar. Har nog en bild över att det är ett gäng korrekta officerare och soldater som kommer vara där och tänker att jag vill passa in så mycket som möjligt. Strax efter tio så står jag då där i entrén och tar mig en kopp kaffe. Genom den öppna dörren hörs sorlet, ett annat sorl än jag brukar höra från samlingssalar i Försvarsmakten. Genom dörren skymtar jag massor av kvinnor i uniform bänkade för konferensen för Nätverk Officer och Anställd Kvinna (NOAK). Jag känner mig förväntansfull men tvekar över att ta steget in och få alla blickar på mig. Utgår liksom från att jag inte känner någon där och försöker tänka ut var jag ska försöka sätta mig. Så går jag in i lokalen med plats för 200 personer i biosittning och den är nästan full av tjejer. Ser en ledig plats uppe till höger och tar mig ditåt men vid första trappsteget ser jag en välbekant tjej stå och vinka uppe i det andra hörnet. Jag känner en sån lättnad över att se just Johanna där uppe bland tjejerna. Så skönt att få sätta sig bredvid henne och mycket av spänningen släpper som tur är.

När jag slappnar av och tittar ut över lokalen så möts jag av en syn som jag nog aldrig varit med om på jobbet tidigare. Bara tofsar, knutar och flätor så långt ögat kan nå. Bakom bänkarna skymtar uniformer av alla de slag på huvuddelen av deltagarna. Det ser så annorlunda ut men ändå så välbekant. Bara kvinnor från Försvarsmakten i rummet. Bara den vyn är omtumlande för mig som nuförtiden oftast är ensam kvinna vid många av de möten jag deltar i.

Continue Reading →

Tankar inför den kvinnliga nätverkskonferensen på Karlberg

Karlbergs slott

Karlbergs slott

Imorgon är det dags för mitt livs första NOAK-konferens (Nätverk Officer och Anställd Kvinna) i Försvarsmakten. Ungefär 200 kvinnor är anmälda till två dagar av konfererande på Karlsbergs slott här i Stockholm. Tidigare år har jag helt enkelt inte känt till dem och frågan om att anmäla mig har därför aldrig kommit upp tidigare. Förra årets konferens tror jag att jag läste lite kort om i Försvarets Forum i efterhand. Tydligen verkar det vara ett genomgående problem i Försvarsmakten att kallelsen inte når ut till de kvinnor som finns i de olika förbanden. På schemat står föreläsningar från såväl vår första kvinnliga brigadgeneral (som gått ordinarie officerskarriär), erfarenheter från Gender Coach-programmet och ett samtal med försvarsminister Karin Enström.

Så här på kvällen innan så är det en hel del tankar som far runt i mitt huvud. Det är uppenbart någon form av tröskel för mig här som liknar alla de andra sakerna jag gjort första gången som kvinna. I någon meningen ett steg utanför min vardagliga “comfort zone” där jag alltsomoftast kan slappna av och vara trygg med den jag är. Det är något speciellt och kanske också viktigt att komma in i ett rum med 200 kvinnor i ett forum just bara för kvinnor. Ovant, helt klart för som oftast har bara män omkring mig i min jobbmiljö men det står också mycket mera på spel. Det är inkluderingen och samhörigheten som önskar känna men fruktar att inte få. En utsatthet som nog bottnar i känslan av att vara granskad och inte veta riktigt var jag har folk omkring mig. Antingen för att jag inte passerar eller för att några kanske känner till mig och min historia sen tidigare. Pendlar mellan att känna mig överdrivet nojjig och en rättfärdig oro för att beträda okänd mark. Det är klart nånstans har jag ju med mig att jag är oftast får ett väldigt bra bemötande av inte minst andra kvinnor. Kanske är det också medvetenheten om att min egen oro och försiktighet kan leda till en ond spiral där jag inte signalerar vilja av att ta kontakt när det är det jag allra helst vill.

Continue Reading →

Språket utan ord

Jag har många gånger haft en känsla av att jag inte riktigt begripit det här spelet som många pratar om när de inleder en kärleksrelation. Även flörtandet har känts mystiskt för mig och har haft en känsla av att det liksom inte spelar någon roll vad jag har på mig eller vad jag gör. Har ofta känt mig förvirrad och inte riktigt förstått vad jag kan göra för att “spela” på en känsla så där som många beskriver det. Ingen tydlig känsla av att det jag gjorde gick hem hos henne. Har väl kanske till och med försökt resonera att jag kanske inte ens vill spela det där spelet men faktiskt i huvudsak syftat på de dubbla budskapen, lögnerna och allt “fram och tillbaka”. Tror dock att jag både missat en hel del och kanske till och med blandat ihop saker. Vid samtal med en god vän häromdagen så kom vi på vad det är jag egentligen försökt säga och det gjorde vi nog för att vi pratat om saker som vi tagit för självklara. Det var inte förrän vid tydligt plockade isär de där antagandena som byggde på varsin erfarenhet av livet som vi kunde koppla ihop saker och ting till en ny insikt. 

Två sorters språk
Även om jag fortfarande kan bli osäker i sociala sammanhang så är jag ju i grunden en social person. Jag trivs väldigt bra tillsammans med andra och jag tror att många också skulle beskriva mig som social. Jag tycker om att prata och är väldigt verbal vilket är en tillgång när man skapar relationer. Verbal är faktiskt ordet, jag är en verbal person och behärskar det rätt bra tycker jag. Jag har utvecklat min förmåga att prata om känslor och vad jag egentligen känner och tycker en hel del under de senaste åren. En ganska hög integritet har bytts mot en öppenhet och ärlighet som jag trivs bra med. Det har känts som en naturlig fortsättning på min komma-ut process där jag tyckte att just den öppenheten verkade fungerade väldigt bra för mig. Då i början var det dock inte lika lätt att fånga upp känslorna utan det blev nog ofta istället en lite mer utbildande och analyserande aspekt på min själv och mitt liv. Min verbala förmåga är det alltså inget fel på men vad vi knäckte häromdagen var att det jag är svag på är icke-verbal kommunikation. Dels att jag nog inte behärskar det “språket” men också att jag på något sätt tolkar språket fel till del orsakat av mina erfarenheter som lite utsatt transperson i komma ut-processen.

Continue Reading →